Fotbolls-VM och politik - från Uruguay till Qatar

Årets EM-turnering i fotboll är över, nu ser vi fram emot VM. Och idag är det årsdagen av den första VM-turneringen 1930 i Uruguay. 

Fotbollen en del av samhället, och även om det vore alltför mekaniskt att säga att fotbollen är blott en spegel av samhället, så är det ingen tvekan att den styrs av de förhärskande värderingarna, och att den verkar i den politiska, sociala och ekonomiska verkligheten. Fotboll och politik hör helt enkelt ihop.

Inte minst gäller det fotbolls-VM. Redan under 20-talets försök att få till stånd ett VM för nationslag gör sig politiken påmind. England, som ju inte är vilket land som helst i sammanhanget eftersom det är fotbollens födelseland, sätter sig på tvären. De egensinniga engelsmännen anser sin vana trogna att eftersom det ändå är helt klart att de är bäst behövs det inget VM. Men deras vägran går djupare än så – de vägrar möta sina forna fiender från världskrigets skyttegravar, och även de neutrala som spelar mot dem. Genombrottet kommer först 1923 i en landskamp mot Sverige som tidigare haft landskampsutbyte med både Österrike och Ungern (som under kriget var ett land). Som det blir nu lämnar England FIFA ändå, på grund av ett bråk om gränsdragning mellan proffs och amatörer, ett ämne som länge spökar inom idrottsrörelsen.

Det första VM kom att spelas i Uruguay, vilket var ingen tillfällighet. Landet som 1930 firade 100 år av sin självständighet, var ekonomiskt mycket välmående, med en social välfärdslagstiftning som var långt före sin tid och stod i särklass i världen. Vilken skarp kontrast mot USA och Europa som befinner sig i djup kris! Endast fyra lag från den gamla kontinenten ställer upp, vilket brukar förklaras med de långa avstånden. Men eftersom arrangörslandet åtog sig att betala både resa och uppehälle för de gästande lagen, är nog förklaringen snarare den stora depressionen som plågar kapitalismen vid den tiden.

I ett av de europeiska lagen, Rumänien , hade kung Carol personligen tagit ut laget, vilket brukar nämnas som en kuriositet, men är i själva verket en tydlig illustration på den nyckfulla autokrati som fortfarande är vid liv vid den tiden.

Värd för 1934 års VM var det fascistiska Italien, ett kontroversiellt beslut. Italiens ekonomiska åtaganden fick FIFA att blunda för politiken, ett mönster som kommer att upprepa sig många gånger. För Mussolini var fotbolls-VM en propagandistisk motsvarighet till Berlin-OS. En italiensk seger i vänskapsmatch mot Brasilien fick den italienska pressen att skriva: ”… den italienska intelligensen triumferat över den brutala kraften hos negrerna”. För oss som sitter med facit i hand ’är det helt uppenbart att ”negerbrutaliteten” har stått sig mer än väl.

Ett telegram från Mussolini angav tonen: ”Vinn eller dö.” Spelarna gjorde sin plikt och vann, även om det satt långt inne, och självaste il Duce överlämnade segerbucklan, samtidigt som han deklarerade att ingen fick möta världsmästarlaget, det skulle förbli obesegrat. Den italienska intelligensen mådde tydligen bäst av att inte utmanas alltför ofta.

1938 spelas VM i Frankrike med ekot av stöveltramp runt om i Europa. Spanien härjas av ett blodigt inbördeskrig, Tyska trupper har marscherat in i det demilitariserade Rhenlandet, och Österrike har annekterats. Följaktligen har ett land som var kvalificerat helt enkelt försvunnit, för övrigt till Sveriges fromma som skulle möta just Österrike, och blev nu i stället direktlottade till kvartfinal – den svenska neutraliteten börjar skörda sina första triumfer. Fyra av Österrikes landslagsmän kom att representera Tyskland, dock inte den stora stjärnan Matthias Sindelar som vägrade, och som hittades död 1939 under oklara omständigheter.

Italien vann åter, och deras storspelare Giuseppe Meazza firade segern med en fascisthälsning efter matchen.

Efter andra världskrigets fasor återupptas VM 1950. Europa ligger fortfarande i ruiner, miljoner unga män, potentiella fotbollsspelare, har dött. Turneringen förläggs till Brasilien, där många nationer saknas. Sovjet och östblocket uteblir, många länder drar sig ur, bland annat Indien som enligt ryktet vägrar delta eftersom de inte tillåts att spela barfota (!), men ekonomiska orsaker ligger nog närmare sanningen. England däremot är med för första gången, men förlorar mot USA, något som många uppfattade som symboliskt för den nya världsordningen.

Finalen mellan Brasilien och Uruguay inför närmare 200 000 åskådare vinns överraskande av Uruguay, och det land som av den uruguayanske författaren Benedetti kallades för ”världens enda kontor som har upphöjts till rangen av republik” blir världsmästare för andra gången.

1954 i Schweiz gör TV sitt till en början blygsamma intåg. Detta VM är annars mest ihågkommet för några osedvanligt brutala matcher, bland annat den som har gått till historien som ”slaget i Bern”, för att det är målrikast i historien med ett snitt på 5,38 per match, men framför allt för den tyske radiokommentator som efter finalens slut – Tyskland slog mycket oväntat Ungern – slutade aldrig att vråla ”aus, aus, aus”, med vilket han inte menade det uppenbara faktum att matchen var slut, utan att äntligen var Tysklands tid som en stigmatiserad nation utanför den civiliserade gemenskapen över.

Fyra år senare kommer VM till Sverige. TV-bevakningen får ett genombrott, turneringen är en organisatorisk fullträff, Sverige är världsmästare i organisation, och går faktiskt till final, och även om vi inte blir världsmästare där – Brasilien vinner med 5-2 – så har nog fotbollsvärlden aldrig skådat gladare förlorare. Och det är kanske också ganska svenskt.

Sovjetunionen är med för första gången, blir för övrigt utslagna av Sverige i kvarten, och nu börjas den långa diskursen i västmedia om den sovjetiska ”systemfotbollen”. Helt obegripligt för alla som har sett Sovjets tekniskt skickliga spelare med många lysande individualister. Enda förklaringen är att det handlar mer om ideologi än om fotboll.

VM 1962 i Chile präglades av tillknäppt och brutalt spel, landet härjades av svåra jordbävningar något år innan turneringen, och Brasilien vann för andra gången.

1966 har VM hittat ”hem” till England, som genom en del skicklighet, ännu mera tur och hemmafavorisering, lyckas vinna, och därmed enligt egen uppfattning en gång för alla bevisat att man är bäst. Förutom Eusébios tårar efter semifinalförlusten, är det mest minnesvärda kvartsfinalen mellan England och Argentina. Ett av VM-historiens största bråk med protester, långa avbrott, varningar och utvisningar, slutade med engelsk seger, och Englands tränare kallade argentinarna för ”kreatur”. Han bad visserligen om ursäkt, men vad hjälpte det, hatet mot Europa i allmänhet och England i synnerhet blev stort i Sydamerika, framför allt i Argentina, och användes 1982 i den antibrittiska propagandan under Falklandskriget.

I Mexico 1970 får den TV-mässiga kommersialiseringen sitt definitiva genombrott. Alla matcher börjar klockan 12 med temperaturen som närmar sig 40 grader, och det dessutom på hög höjd, med idel utslagna spelare som följd.

München-VM 1974 spelas i skuggan av terrordådet under OS två år tidigare med rigorös bevakning. Turneringens största politiska behållning är förstås matchen mellan Väst- och Östtyskland som ödets nyck hade placerat i samma grupp. Matchen spelades under stramt korrekta former, och vanns något överraskande av Öst. Segermålskytten hette Sparwasser, vilket föranledde åtskilliga dåliga vitsar om västtyskarnas obenägenhet att tvätta sig efteråt.

1978 hamnar VM i diktaturens Argentina. Krav på bojkott reses, men det blir så klart ingenting av det, trots den svenske förbundskaptenens korkade uttalanden. Väl i Argentina framför den svenska FIFA-delegaten halvofficiell – givetvis! – kritik, och likaledes halvofficiella förfrågningar om den försvunna Dagmar Hagelin.

Att det faktiskt var möjligt att uppträda rakryggat visades av den holländska storstjärna Cruyff som vägrade att delta. Vilket kanske avgjord finalen till hemmanationens fördel. Turneringen blev – som väntat – en stor propagandaseger för juntan.

1982 års VM-turneringens stora skandal var läggmatchen mellan Västtyskland och Österrike, som gav båda lagen avancemang och slog ut Algeriet trots att det slagits tyskarna.

1986 skulle VM ha gått i Colombia som dock tackade nej och arrangemanget togs över av det jordbävningsdrabbade Mexiko. För övrigt kan turneringen beskrivas med ett ord: Maradona.

1990 i Italien: 1-2, 1-2, 1-2. Och Kameruns lejon, Afrikas definitiva intåg i fotbollsvärldens absoluta toppskikt.

Utvidgningen av fotbollens universum fortsätter 1994 när VM-turneringens arrangeras i Nordamerika i ”…USA, där arenaidrotten är en självklar del av underhållningsindustrin, där idrotten är till för konsumenten, slutgiltigt förvandlad till en vara vars enda värde är marknadsvärdet” (Ragnar Strömberg). Farhågorna kom dock på skam.

Kanske därför att vi glömmer ofta att det finns ett annat USA, ”det andra Amerika, de många minoriteternas Amerika bortom organisatörernas, marknadsförarnas och sponsorernas överklass” (Eva af Geijerstam). Att USA har vunnit dam-VM hade vi förstås också glömt bort.

En succé, inte minst för Sverige på bronsplats. Tragiskt efterspel dock, med mordet på den colombianske backen Escobar, vars självmål skickade Colombia ut ur turneringen, till USA:s fromma. Fotboll och (maffia)pengar hör också ihop.

1998 gjorde den franske högerextremisten Le Pen bort sig när han hånade värdnationens multietniska lag, ”De kan inte ens sjunga Marseljäsen”. Men vann gjorde de, och gav upprättelse och självkänsla åt miljoner invandrare i Frankrike. Och visst kunde de sjunga sin nationalsång!

VM-turneringen i Sydkorea och Japan 2002 markerar att Asien på allvar kommer in i fotbollens finrum. Samarrangemanget mellan de forna fienderna kantades av bråk och halvdana kompromisser, men hur det än var så fick de ihop det, och påbörjade förhoppningsvis den försoningsprocess som de har väntat på ända sedan världskrigets slut. Så det kanske inte var en tillfällighet att koreanerna drog det längsta strået, både sportsligt och organisatoriskt, de kom på en hedersam fjärdeplats, och finalen spelades i Seoul.

Och de politiska förvecklingarna förknippade med VM fortsätter, inte minst inför stundande turnering i diktaturens Qatar. Men en sak är säker, alla skandaler, bojkotthot, propagandatrick och ideologiska finter till trots som kommer jag, och många med mig, att sitta fastklistrad vid TV-skärmen och begeistrat följa varenda match.