Öppen och mångtydig grafik

Hon tar tillvara grafikens frihet för att skapa en öppen och mångtydig konst som inbjuder betraktaren till dialog.

Kristina Thun var Örnsköldsviks Kollektiva Konstnärsverkstads grafikstipendiat 2014, och har nu utställning på Galleri Lokomotiv i Övik. Det är lätt att förstå varför ÖKKV ville belöna henne, hennes konst är vacker, öppen för tolkningar på ett sätt som till en början väcker förvirring, fast på ett kreativt sätt som leder till förundran, och kanske också till vidare funderingar över de stora frågorna.

Kristina Thun blandar oförskräckt olika grafiska tekniker, men lägger också i full frihet gärna till små teckningar och måleri, företrädesvis akryl. Resultatet blir en oerhört nyanserad färgskala, Kristina Thuns bakgrunder har fantastiska skiftningar i färgvalörer som känns helt nya.

Det skapar också ett djup i hennes tavlor, nästan så att man upplever vissa tavlor som tredimensionella.

Det är mycket färgrikt, men färgerna är genomgående inte särskilt kraftfulla, utan ter sig snarare trevande och sökande, försiktiga men nyfikna på samma gång, inget motiv har en färgsättning som förpassar resten till bakgrunden. Det är bilder som strävar efter helhet.

Tematiken är mångbottnad, nästan lite gåtfull. Vissa motiv återkommer. Stubbar, eller möjligen brutna träd, finns på så gott som alla tavlor. Symboliserar de det avbrutna, det ofullbordade i tillvaron eller talar de direkt om skövling av naturen?

Själv kom jag att associera till kajerna i Ådalen, stumma vittnesbörd om en hetsig storhetstid i det ändå nära förflutna, som sakta vittrar sönder.

Spännvidden i möjliga tolkningar är som förhoppningsvis framgår mycket stor.

Naturen är ständigt närvarande som ett mysterium att utforska, lite vag i konturerna, lockande och inbjudande, kanske också en smula farlig och skräckinjagande.

Överallt finns också med vardagsföremål, ofta möbler, det är som två världar, på samma gång integrerade och åtskilda, delar av samma verklighet, men som på något sätt ändå inte passar in i samma mönster.

De människor som finns på Kristina Thuns tavlor är nästan alltid oåtkomliga för sin omgivning, de befinner sig utanför, väl synliga och med full insikt i hela bilden. En slående allegori över alienationen.

Det finns emellertid ingen dysterhet i bilderna, tvärtom präglas de av en stillsam humor och en underfundig vänlighet. Det är mycket infall, improvisationer, drömmar – eller mardrömmar, tankefragment – avståndet mellan hjärnan och handen är befriande kort.

En konst att ta till sig.

Utställningen pågår till den 21 maj.