Han upphöjde en föraktad jargong till rangen av ett
litterärt språk. Som författare hade han en nyckelroll i att skapa en hel
litteraturtradition. Och hans berättelser om Tevje mjölkutköraren bildar
förlagan till en av väldens mest populära musikaler. Den 13 maj är det 100 år
sedan Sholem Aleichem gick bort.
Han föddes 1859 som Sholom
Nahumovitj Rabinovitj i Perejeslav i Tsarryssland, i det som idag är Ukraina. Familjen
var starkt påverkad av Haskala-rörelsen, och unge Sholom fick möjlighet att
studera vid en rysk skola, där han kom i kontakt med ryska författare och
världslitteraturen. Hans favoriter var Gogol och Turgenjev. Och som 15-åring
skrev han en judisk version av Robinson Crusoe.
Sina första litterära alster skrev
han på ryska och hebreiska. Den första berättelsen på jiddisch publicerades
1883. Det var inledningen till en omfattande mångårig litterär verksamhet som
kom att omfatta inte mindre än 40 volymer: romaner, berättelser, dramer,
noveller, krönikor och barnböcker.
Författaren kallade sig Sholem
Aleichem, det var inte ovanligt att använda pseudonym, dessutom var jiddisch ifrågasatt
som litteraturspråk och många bildade såg det som en vulgär rotvältska,
samtidigt som det fanns i omlopp en stor mängd shund – skräplitteratur på jiddisch.
Valet av författarnamn var ingen
tillfällighet. Hälsningsfrasen Sholem Aleichem uttrycker på samma gång
vänlighet och vänskaplighet, närhet och intimitet, den folklige författaren
bjuder in det läsande folket in till sin värld, som också är deras.
Sholem Aleichem är en riktig Folkschreiber som skriver för folket om
folket. Den realistiskt skildrade miljön är judiskt liv inom Tsarrysslands
bosättningszon, detta Jiddischland där fem miljoner judar bodde, ofta i svår
misär, diskriminerade och marginaliserade, med ett ständigt hot om förföljelse.
Det är shtetls värld – som Kasrilevke eller Anatevka - med dess myter och
skrönor, med sina arketypiska karaktärer, tecknade med fantasi och inlevelse,
med stor människokännedom, med säker blick för människors sammansatta natur,
och med ett universellt tilltal.
Humorn är ett viktigt element i
Sholem Aleichems författarskap, ironin, inte minst självironin, sarkasmen, med
tragiken aldrig långt borta. Det är en humor i skärningspunkten mellan dröm och
verklighet, mellan livets elände och en tänkt rättvisa och bättre värld.
Tematiken är ofta motsättningen
mellan tradition och modernitet, integration och assimilering, och återspeglar
mycket av de sociala och kulturella problem som gjorde sig alltmer gällande i
Östeuropas judiska liv. Belysande är Tevjes tre döttrar, som istället för att
som traditionen bjuder ingå ett äktenskap arrangerat av en äktenskapsmäklerska,
gifter sig i tur och ordning: av kärlek, med en revolutionär, och – kanske
värst av allt – med en kristen.
Delar av problematiken följer
förstås med de miljontals emigranterna till smältdegeln på andra sidan
Atlanten.
Sholem Aleichem har kallats för en
”judisk Mark Twain”, och när denne fick höra det lär han ha sagt: ”hälsa honom
att jag är en amerikansk Sholem Aleichem”.
Formen som Sholem Aleichem väljer
för sin framställning är ofta monologisk. Huvudpersonen skriver ett brev, eller
inleder ett samtal, som övergår i monolog. Det kan vara med Rabbinen, med Gud
fader själv, eller med en viss författare vid namn Sholem Aleichem.
Språket är till synes enkelt och
vardagligt, men Sholem Aleichems språkbehandling är konstnärligt mycket
medveten. Han tar till vara på ett mästerligt sätt folkspråkets vitalitet och
nyansrikedom. Han älskar ordlekar, dråpliga talesätt, träffsäkra idiomatiska
uttryck, han kan stundtals riktigt frossa i hela kataloger av svordomar och
förbannelser. Hans jiddisch är mycket känsligt för geografiska, kronologiska
och sociala variationer, och genom att öka eller minska antalet tyska,
hebreiska eller slaviska inslag återger han en karaktärs bakgrund, sociala
ställning och attityder.
Sholem Aleichem ägnade sig också
åt förlagsverksamhet för att stödja jiddischlitteraturen. För ärvda pengar
efter sin svärfar startade han 1888 Di Jidisze Folksbibliotek, vilket betraktas
inofficiellt som den moderna jiddischlitetraturens födelse, och som publicerade
bland annat sådana storheter som Isaac Leib Peretz.
Sholem Aleichem brukade beskriva
jiddischlitteraturens utveckling med en familjebild där Mendele Mocher Sforim
var farfar, Isaac Leib Peretz fadern och han själv barnbarnet. Det måste vara
den ultimata författargärningen – att inte bara skriva utan också skapa en egen
berättelse om litteraturens bildande.
Mycket lite är översatt till
svenska av författaren som jämte Isaac Bashevis Singer betraktas idag som
jiddischlitteraturens främste (än mindre finns av Isaac Leib Peretz och så gott
som ingenting av Mendele Mocher Sforim). Högtidlighållandet av 100-årsdagen kan
vara en utmärkt förevändning att råda bot på den saken.
Sholem Aleichem på svenska:
Motl, kantorns son, 1977 (orig: Motl pejsi dem chazns)
Spekulanten, 1978 (orig: Menachem Mendl)
Spelman på taket, 1992 (orig. Tevje der milkhiker)
Shtetl!: judiska berättelser från en svunnen värld, 1996 (av
Isaac Leib Peretz och Sholem Aleichem)
Motl i Jiddischland, 2008 (orig: Moṭl in yidishland)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar