Förintelsen i Jugoslavien

Minnenas & Glömskans hus

Filip David

Övers: Kjell Magnusson

Tranan, 2016

Jugoslavien tillhörde de mest drabbade länderna under andra världskriget. Som så mycket annat i jugoslavisk historia är också antalet döda under den tyska ockupationen föremål för bittra kontroverser, men de siffror som uppges varierar från en miljon till 1,7 miljoner, vilket utgjorde mellan sju och drygt tio procent av den totala befolkningen. Eftersom en stor del av de dödade föll offer för det blodiga inbördeskrig som rasade i landet samtidigt med ockupationen har mycket av uppmärksamheten riktats mot det, medan Förintelsen i Jugoslavien har hamnat i skymundan.

Den var visserligen numerärt relativt liten, det bodde omkring 68 000 judar i Jugoslavien 1940, men omfattningen var ändå skrämmande stor och förödande. Närmare 90 procent av judarna mördades, dels av tyskarna, dels av deras kollaboratörer, främst i Kroatien.

Det finns en lång rad av framstående litterära skildringar av Förintelsens fasor i Jugoslavien, några översatta till svenska.

Framför allt är det den store Danilo Kiš mästerliga berättelser i ”En grav för Boris Davidovitj” (Brombergs 1985) och ”De dödas encyklopedi” (Brombergs 1988). Det finns också slovenen Boris Pahors klassiska lägerskildring i romanen ”Nekropol”(Celanders 2013).

Nu har det ovärderliga förlaget Tranan gett ut Filip Davids ”Minnenas & Glömskans hus”, belönad 2014 med NIN-priset för årets bästa serbiska roman.

Det är en samling berättelser om en grupp skeppsbrutna existenser, överlevande från Förintelsen, och deras minnen. Här finns mannen som av föräldrarna tillsammans med sin lillebror slängdes av godsvagnen på väg till Auschwitz. Det var mitt i vintern och han hittade aldrig sin bror. Här finns mannen som är frukten av systematiska våldtäkter på hans mor av mannen som gömde henne. Han träffar aldrig sin far. Här finns mannen vars far räddade sin familj genom att vara angivare åt tyskarna och deras serbiska hantlangare. Kan han någonsin förstå honom?

Berättelserna är som vemodiga och sorgsna toner som läggs till en efter en och bildar en sorgesång till en begravning som aldrig upphör, en outhärdlig elegi.

Ackompanjerad av denna fasans musik försöker Filip David förstå ondskan. ”Ondska finns inte utan människor”, och det öppnar upp för att tränga in och begripa, vad en människa har gjort kan en annan människa förstå.

Men vill vi verkligen det? ”Att förstå innebär att rättfärdiga” hävdar en anonym röst i romanen under en akademisk konferens om ”Övergrepp, försoning, glömska”. Och så är det naturligtvis, man måste hitta en resonansbotten i sig själv för att kunna relatera till en annan människa. Sara Lidman menade rent av att man måste älska sina litterära karaktärer, alldeles oavsett deras eventuella tillkortakommanden, för att de överhuvudtaget skulle vara trovärdiga.

Att förstå innebär också att minnas, och minne är smärta. Ju mer traumatiska upplevelser desto starkare minne, desto större smärta. Men även om förträngningen är överlevnadens villkor är det minnet som gör oss till dem vi är. Utan minne, och därmed utan smärta, finns vi inte.

Det är en tung börda, som vi sällan förmår att bära. Alldeles oavsett om ondskan är banal eller irrationell och kosmisk, så finns den, en del, inte så få, skulle säkert påstå också att den är omöjlig att stoppa.

Det finns genom hela boken ett obehagligt eko av 90-talets Balkankrig. Och den bokens sista berättelse om Orientexpressen på väg mot Auschwitz är ett avgrundsdjupt vrål av förtvivlan över människornas oförmåga att lära av historien.