Veckan från hyllan 2013-10

Efter att ha varit bortrest i två veckor undrar jag efter hemkomsten vad som har hänt under min bortavaro. Som vanligt visar det sig att det har inte hänt något av vikt alls. Gamla fina Sverige, det känns tryggt.

Fast lite har hänt ändå. Och inte var det särskilt fint, inte heller tryggt. Möjligen gammalt.

Ovanligt få sitter inne i fängelse. Det kan möjligen bero på att snuten ägnar sina resurser åt att jaga folk med suspekt utseende.

Enligt obekräftade uppgifter visade förra statsrådet Nyamko Sabuni i samband med en kontroll stolt upp sitt svenska pass, och citerade gillade kamrat Stalins visdomsord: den som har rent mjöl i påsen har ingenting att frukta.

Och ingen förstår Rasistdemokraternas nya framgångar i den senaste opinionsundersökningen.

En annan sak som hände var att det visade sig finnas kött i köttet. Till och med i IKEA:s köttbullar, och det har ingen kunnat tro att den gamle skattesmitaren skulle bjuda till så generöst. Han kanske har fått ett förmånligt kontrakt med fängelsesystemet i någon ny diktatur, det brukar löna sig.

Och så har Allianspartierna grillat korv. Denna remarkabla händelse har medfört ett enormt mediauppbåd. Rapporteringen har emellertid varit orättvist negativ. Innehållslöst? Ingalunda! Syftet med grillmötet var att skapa ”glöd” i Alliansen, och vem kan grilla utan glöd? Det är som att ro utan åror.

Så det är ingen tvekan om att även om Alliansens partiledare är helt odugliga på att grilla korv, blev mötet inte desto mindre en lysande framgång. Bäva månde Löfvén!

Och enligt obekräftade uppgifter ska ett nytt skatteavdraget för korvgrillning lanseras snart. Det är fortfarande oklart om det ska döpas till KRUT eller eventuellt GUT. Förslagen ska ut på remiss, och enligt obekräftade uppgifter ska varken Försvaret eller gotlänningarna tillfrågas.

Enligt andra obekräftade uppgifter planerar Annie Lööf i händelse av att C åker ut ur riksdagen att öppna en äktenskapsrådgivningsbyrå.

Det har också varit val i Italien. Det blev lite som i den gamla monologen med Lars Ekborg om skönhetstävlingen i byn: ingen vann. Det blev jämt mellan center-vänster, center-höger och center-komedi.

De som var bara center gick det inte så bra för, och det är inte att undra på, vem vill rösta på en opolitisk politiker.

Nej, hellre en clown, även om han vänsterclownen inte såg så kul ut. De två andra var desto skojigare, särskilt han den skönhetsopererade krokodilen. Han är den ultimata beviset på att vi intet lära av historien. Om nu någon trodde något annat.

Att förstå sig på Italien, och framför allt italiensk politik, är inte lätt. Inte ens vår chefredaktör klarar det. En som kan mycket om Italien är Margareta Zetterström, som för några år sedan skrev en fin liten bok i ämnet.

Arma älskade Italien

Margareta Zetterström

Tintomara, 2007

För en tid sedan fick jag ett vykort från vänner som var på semester på Sardinien. De var mycket nöjda, allt var jättefint. Några dagar senare läser jag i Margareta Zetterströms bok ”Arma älskade Italien” att Sardinien är ett av Europas mest militariserade områden, samtidigt som hon bekräftar mina vänners bild av ön som ett naturskönt semesterparadis.

Det är den stora styrkan i Zetterströms bok, en strävan efter hela bilden, att inte blunda för de negativa sidorna, trots att författaren bekänner sin samhörighet med ”Italiensvärmarbranschen”. Eller kanske just därför. Och ingen kan undgå att lägga märke till hennes kärlek och fascination inför landet Italien, och inte minst dess kultur.

Boken består av en rad artiklar, mest om kultur och politik, en del redan publicerade i olika tidningar och tidskrifter, men förvånansvärt många opublicerade. Här finns mycket intressant och nytt om Italien, och bakvägen får vi också nya infallsvinklar på vår egen svenska verklighet. När Zetterström är som bäst, är hennes texter små innehållsrika essäer, som artikeln om Mosaikerna i Ravenna, ett litet mästerverk som berättar om ett par tusen år av historia, med radikala tolkningar och perspektiv mot nutiden.

Som vanligt i samlingsvolymer finns det frågor kring urvalet. Det är svårt att se någon organisationsprincip, och tyvärr återkommer en del ämnen med upprepningar som inte tillför något nytt. Skildringar från Italien har en lång och stolt historia, det räcker att nämna namn som Goethe, Byron, Stendhal, Mendelssohn och Sartre. Jag delar helt deras fascination för Italien, men har svårt att förstå deras anlag för melankoli och leda.