Veckan från hyllan 2013-13

Veckans snackis har varit boken om hur Håkan Juholt blev sossarnas partiledare. Inte för att någon egentligen bryr sig, och de enda som kommer läsa boken är de som nämns i den. Redan har kultursidorna fylls med långa vindlande artiklar där den närmast sörjande förnekar att de hade någonting med saken att göra. Juholt liksom valde sig själv. Vilken tur att den politiska debatten och kultursidorna sysslar med de tunga väsentliga frågorna.

Eurosamarbetet som skulle leda till stabilitet och välstånd åt alla i all evighet har skördat ännu ett offer. Nu är det Cypern, i alla fall den grekiska delen, som står på konkursens rand. Lösningen på landets problem är allt annat än enkelt. Det är nämligen en politiskt högst känslig fråga att låta tyska skattebetalare pröjsa för spekulationer av ryska penningtvättare. Det syntes som en bättre idé att låta de cypriotiska småspararna stå för notan.

Men Cyperns politiker sa nej till det förslaget, och avslaget har av den tyske finansministern, i ett sällsynt brutalt överfall på allt vad satir heter, kallats för ”utpressning”. Spännande fortsättning följer nästa vecka.

Här hemma har Borlänge kommun hjälpt Ikea att komma undan skatt. Att den gamle nazisten Ingvar Kamprad är skattesmitare är känt sedan länge. Men att han får hjälp med skatteflykt av en svensk kommun – socialdemokratiskt styrd – det är nytt det! Så nytt att ingen verkar bry sig.

Ny på sin post är inte migrationsminister Tobias Billström. Han har varit statsråd i sex år, men det har tydligen inte räckt för att förbereda sig ordentligt inför mediernas frågor om hans eget specialområde. Det är helt i sin ordning. Regeringen ska vara representativ för folket, och då är det inte mer än rätt att några tröga halvanalfabeter får också bli ministrar.

Tobias är dock inte helt korkad och obildad, han lyckades till och med att damma av några gamla tal av den nazistiske propagandaministern Joseph Goebbels. På känt manér har Tobias Billström uttryckt sin oro över invandringspolitiken, och kommit på att det finns människor som är ”volym”.

Det är naturligtvis skillnad på folk och folk, det finns de trevliga, blonda och blåögda, de är inte volym, och de andra, inte så trevliga, definitivt inte blonda och blåögda, och det är de som är volym.

Billström togs i örat av statsministern, man säger inte blonda och blåögda när man menar etniska svenskar mitt i livet. Fatta det!

Ett antal moderata kommunalpolitiker tog dock Tobias i försvar. Ordvalet var olyckligt, men man kan inte sopa problemen under mattan. Det är som med Goebbels. Ingen kan förneka att Tyskland hade svåra problem att brottas med under 30-talet, och även om hans ordval var en smula olyckligt…

Så tillåts rasism breda ut sig i kölvattnet av Alliansens (och för all del även socialdemokraternas) oförmåga att lösa de stora samhällsproblemen. Rasistpartier skördar nya framgångar, och en ambulans vägrar att köra en flykting till sjukhuset.

Rasismen är vår tids stora fråga. En författare som har skrivit mycket initierat om ämnet är en av mina favoriter britten Caryl Phillips. Med tanke på frågans dignitet presenteras inte mindre än tre böcker:

Caryl Phillips
En fjärran kust
Övers: Hans Berggren
Wahlström & Widstrand

En utomordentlig författare, och den här gången tvekar jag inte att säga av högsta klass, är Caryl Phillips. Han är född 1958 på Saint Kitts i Västindien och kom som barn till Storbritannien. Hans hyllade romaner, av vilka flera finns på svenska, skildrar ett England i förändring. Så också hans senaste ”En fjärran kust”. Bokens inledning anger tonen: ”England har förändrats. Nuförtiden är det svårt att avgöra vem som är härifrån och vem som inte är det. Vem som hör hemma och vem som är en främling. Det är störande. Det känns inte rätt.”

Boken har två huvudpersoner. Dorothy, som har ett kraschat liv bakom sig och vill börja om från början ”bland sina egna”. I den inskränkta och fördomsfulla omgivningen uppfattar man hennes utanförskap och mänskliga anständighet som ett mentalt problem, ”klena nerver”. Den andra personen är Solomon, en flykting från Afrika, vars berättelse om upplevelserna i hemlandet som gav upphov till flykten och hans strapatser för att nå fristaden i Europa, skulle få vilken diskussion som helst om invandring att framstå som vedervärdigt pladder. Hans tillvaro i England med dess dubbelhet av omgivningens marginalisering och hans egen integrerade utplåning av det traumatiska förflutna, skildras på ett genialt sätt. Dorothy och Solomon möts under en kort tid innan det oundvikliga sammanbrottet, hon hamnar på mentalsjukhus, han blir ihjälslagen av några ungdomar – ”det var bara på skoj”.

Stilen och språket är perfekt anpassade till person och handling. Dorothys vardagligt men bildad, mycket distanserat, hos Solomon ett jämnt och monotant ordflöde som gestaltar hans emotionella nolläge, med en knappt tillbakahållen vrede under ytan. Det är en berättelse genomsyrad av äkthet. En bild av ett England - och Europa! – i förvandling visas upp, och det är svårt att gilla det vi får se.

Det är gripande och angeläget, det är också stor berättarkonst. Lägg namnet Caryl Phillips på minnet.

Caryl Phillips
Dans i mörker
Övers. Hans Berggren
Wahlström & Widstrand

En teaterscen är ingen dålig metafor för livet, men hur är det för dem som faktiskt står på scenen?

Bert Williams var USA: s mest framträdande underhållare de första decennierna av 1900-talet. Mest framträdande SVARTA underhållare, ska tilläggas. Precis som Jack Johnson vid samma tid inom boxningen, är Williams en svart pionjär inom underhållningsbranschen, och banar väg för senare generationer av afroamerikaner.

Om honom har Caryl Phillips skrivit en roman som är en skicklig blandning av fiktion och dokument. Vi får följa Williams liv hela vägen från de första förtvivlade dagarna av hans artistkarriär till slutet då han 47 år gammal kollapsar på scenen på höjden av sin berömmelse. Williams fick betala ett högt pris för sina framgångar. Den enda accepterade rollen för en svart vid den tiden är den klumpige, sinnesslöe negerdummerjönsen, en figur som Williams utvecklar till perfektion. Utanför scenen var han emellertid en belevad, högst intelligent och bildad gentleman. Älskad men definitivt inte respekterad av den vita publiken, bemött med ambivalens av de svarta, utvecklade den store artisten en dubbelnatur, som föga förvånande tenderade att göra honom till en halv människa. Hur mycket vi än lär känna honom förblir han lika sluten och oåtkomlig för oss som han är för sin omgivning, sin far och kanske framför allt för sin fru.

Hon och hennes väninna Aida – hon har bytt från Ada! – får representera de svarta kvinnornas utsatta situation, deras ”dubbla bördor”. Och bakgrunden är det rasistiska USA, med ett legaliserat och institutionaliserat förtryck, med förolämpningar, förnedring, misshandel och som inte ens saknar återkommande pogromer. Inte i den djupa Södern utan i det liberala New York, och inte har det försvunnit förrän ganska nyligen, om det nu verkligen är borta helt och hållet.

På ett nästan smärtsamt sätt visar författaren hur rasismen tränger in i och förstör människornas liv. Frågor om identitet och människovärde ställs på sin spets.

Ännu en litterär triumf för Caryl Phillips.

Caryl Phillips
Främlingar – tre engelska liv
Övers. Hans Berggren
Wahlström & Widstrand, 2008

Caryl Phillips författarskap rör sig ständigt kring tre ämnen: ras, klass och kön. Lägg därtill hans språkliga rikedom, gestaltningsförmåga och en glöd utöver det vanliga inför uppgiften, och han framstår som en av de intressantaste och angelägnaste författarna i vår tid.

Hans senaste bok domineras av problematiken kring ras, medan klass och i synnerhet genus kommer mycket mer i bakgrunden. Det är tre levnadsöden som skildras. Alla tre är verkliga historiska personer, och de är alla svarta i England. Grundtemat är ensamhet. Samtliga huvudpersonerna, sinsemellan högst olika, och de lever under olika tidsepoker, är särlingar i ett engelskt samhälle som vägrar att acceptera dem som sina egna. Själva vägrar de att godta spelets rasistiska regler, de hävdar sin rätt att tillhöra och att vara hemma. Konflikten blir oundviklig och leder inte helt överraskande rakt mot undergången.

Just ensamhetstemat är mycket starkt, det finns något djupt traumatiskt i att bli behandlad som främling av sina egna mångåriga grannar. Annars övertygar inte Phillips den här gången. Det är svårt att se någon rasproblematik bakom öden där pengar slösas bort, man gör dåliga investeringar och omger sig med falska vänner. Vardagsrasismen är naturligtvis upprörande, men den skildringen berör inte tillräckligt. Det är först i historien om den nigerianske immigranten som hetsas, trakasseras och slutligen misshandlas till döds som berättelsen lyfter. Språket får spänst, och de många berättarrösterna blandade med citat och utdrag från rapporter bildar en väv som visar upp en bild av ett samhälle med rasistiska våldsstrukturer, och där alla goda människor väljer att titta bort och sköta sitt.

Phillips hjältar har förvisso fått upprättelse. Men rasismen är inte borta, tvärtom tyder mycket på att den i tider då stora grupper lämnas utanför välfärdssamhället ökar den oroväckande fort. Även om ”Främlingar” är ingen fullträff, utgör den en länk i ett angeläget författarskap som alltmer formar sig till en viktig motståndshandling när den som mest behövs.