Veckan från hyllan 2013-12

Det har valts en ny påve, alltid en spännande och viktig tilldragelse, i synnerhet som själva valet har sina egna mycket speciella ceremonier och tillvägagångssätt.

Själva valet kallas för konklav, conclave, och det skulle vara helt uppenbart vad det handlade om om inte italienarna stavade så illa.

Man kastar helt enkelt krona och klave tills någon har vunnit. Efter eurons införande har den heliga stolen fått lov att vända sig till heretikerna i Sverige och Danmark för att få tag på schyssta mynt.

När så slantsinglingen är klar skickar man upp rök genom världens mest berömda skorsten. Symboliken är hur tydlig som helst, en är rökt nu, tack så mycket.

Och så utbrister alla Habemus papam vilket har något med celibatet och alla faderskapsmål som präster är inblandade i att göra.

Vem som är påve är mycket viktigt, han är överhuvud för världens största kyrka, med inte mindre än 1,2 miljarder mer eller mindre troende, som följer i sin påve, i alla fall när det passar dem.

Påven är ofelbar, vilket är ungefär samma sak som om han vore nationalekonom, fast med rolig hatt.

Den nye påven är den förste latinamerikanen någonsin, och dessutom den förste jesuiten, på Petri stol.

Han verkar folklig och käck, åker tunnelbana, dansar tango, och gillar fotboll. Fast San Lorenzo? Man kan bli orolig för mindre.

Och nog finns det skäl till oro. Gubben verkar dement, kalla sig Franciskus! Inte skulle en franciskan ta namnet Ignatius. Men det kanske finns en poäng i det.

Att Bergoglio har svårt med att kvinnor får bestämma över sin egen kropp, och att han inte gillar bögar – älska din nästa, men inte av samma kön – var bara väntat.

Men att han har ett förflutet som samarbetsman med den argentinska militärjuntan är värre, det bådar inte gott.

Vi väntar fortfarande på Johannes XXIV.

Så länge en stilla hyllning till Bergoglios hemland, med en recension av en fin roman från Argentina, som kom ut i svensk översättning nyligen.

Torsdagsänkorna

Claudia Piñeiro

Övers: Yvonne Blank

Leopard, 2012

De lever i en egen värld. Det är en lyxig förort till Buenos Aires, där det bara finns plats för den välbärgade medelklassen – och deras tjänstefolk.  Detta samhälle är avskärmat från yttervärlden, skyddat skulle de förmodligen själva säga, med rejäla hinder, som dock måste se ”naturliga” ut. Det finns vakter, alla måste ha passerkort, den sociala kontrollen är total.

Invånarna brukar kalla sitt exklusiva samhälle för ”country”, ett välfunnet namn då stadsdelen är nästan som ett eget land, som har till och med egna lagar.

Men bakom den penningsstinna och snobbiga fasaden finns det sprickor, som blir allt djupare. Otrohet, misshandel, alkoholism, rasism och klassförakt döljer sig nödtorftigt bakom lyxvillornas tjusiga fasader.

Och samtidigt rasar den ekonomiska krisen i Argentina, finansministrar avsätts på löpande band, valutatrixande antar bisarra dimensioner, arbetslösheten skenar och klyftorna i samhället växer på ett skrämmande sätt. Också medelklassen drabbas, till deras egen oförställda häpnad.

Med ödesdigra konsekvenser som ingen kunnat förutse, framför allt inte de bakom lyxförortens skyddande murar.

En skarp roman om ett samhälle i förfall.