Harry Oliver hyllar musikalen

Det är mycket sällsynt med uppsättningar av nyskrivna musikaler.

Att det nu var premiär i Kramfors för en tredje nyskriven musikal på drygt tio år måste därför vara något slags världsrekord.

MUSIKAL
Harry Oliver
Plats: Kramfors Folkets Park, i lördags kväll.
Manus, text och musik: HansOlov Furberg och Hans Garneij.
Regi och koreografi: Roine Söderlundh

Så mycket större och märkligare då samtliga dessa verk är skrivna av lokala musiklärare i en liten norrlandskommun.

Efter att i Där älv möter hav och En vacker dag ha gjort utflykter i klasskamp och historiens motsättningar är nu HansOlov Furberg och Hans Garneij med Harry Oliver tillbaka på fast traditionell musikalmark.

Den nya formen ger på många sätt en större frihet, och skapar framför allt utrymme för dans, vilket skulle ställa sig betydligt svårare i En vacker dag. I Harry Oliver däremot har dansen en central roll. Den West Side Story-inspirerade koreografin är bländande. Ensemblens dansare är otroligt skickliga, och de långa danssekvenserna är en fröjd för ögat.

Samtidigt visar denna frihet på genres begränsningar. Storyn är en klassisk förväxlingshistoria, och temat är lika klassiskt: kärlek och pengar. Egentligen handlar det inte om någonting alls, här berättas det ingen historia, utan handlingen är en lös ramberättelse som tjänar som förevändning för dans- och sång numren.

Jag uppfattar att syftet med föreställningen – förutom att roa förstås! – är att hylla musikalen som konstform. Här finns tydliga blinkningar åt egna produktioner, och jag kan i dans- och sångnumren skönja spår av en mängd olika musikaler: All That jazz, Chicago, Hair (light), Hello Dolly, Teaterbåten, och kanske ännu fler.

Ändå är musiken omisskännligt furbergskt-garneijsk. Det är samma grundton som i En vacker dag, men nu bredare, med jazzigare toner, och även latinorytmer.

Föreställningens scenografi är illustrativt uttrycksfull och fantastiskt smidig och funktionell. Kostymerna är moderiktigt och tidstroget träffsäkra. Tempot är genomgående högt, och skådespelarinsatserna enastående.

Hanna Norman har en bärande roll som hon sköter med skickligt skådespeleri, fantastisk sångröst, och även habil dansinsats. Jag förstår bara inte varför hon måste oavbrutet le som en inställsam politiker.

Hon sekunderas med den äran av Joacim Hedman, som övertygande förvandlas från en töntig Clark Kent till en veritabel Stålman. Nästan.

Birgit Carlstén är ett komiskt geni, och bjuder på divalater på ett storslaget sätt som inte hat sett på länge på denna scen.

Allas vår Lars T Johansson i full frihet når nya höjder av sin skådespelarförmåga, och jag har visserligen skrivit det förut, men det tål att upprepas – vilken pipa han har!

Sundsvall och Umeå må träta om vilken ort som är Norrlands huvudstad. Men det råder ingen tvekan om att Kramfors är Sveriges musikalhuvudstad. Och en dag kanske tåget också kommer fram.