Veckan från hyllan 31

En riksdagsledamot från Rasist-opportunistiska partiet har hoppat av och blivit politisk vild. Nu kan man i och för sig tycka att både han och hans partikamrater har alltid varit det.

Annars har Rasist-opportunisterna legat lågt, de uppförde sig väl i kyrkan, även om de protesterade lite lamt innan mot imamens närvaro. Däremot hade de inget problem med rabbinen.

William Petzäll som nu har hoppat av har problem med spånken. Och han gillar att åka taxi. Det är en mycket intressant bild som framträder av Rasist-opportunisterna, småkrökiga, småkriminella, småfuskande. Små. Och liksom lite som verklighetens folk.

Det kanske vore en idé att slå ihop Rasist-opportunisterna med de krisande kristdemokraterna. KD satsar ju på verklighetens folk, och rasist-opportunisterna hyllar kristna värden.

Två flugor på smällen, som Refaat El-Sayed brukade säga. Men han är ju muslim. Och det vet man hur de är.

Allt det här skulle vara riktigt roligt, om det inte var så tragiskt. Rasism är tragiskt. Och inte helt lätt att begripa. En djuplodande studie i ämnet är William Faulkners mästerverk ”Absalom, Absalom”: Den borde vara obligatorisk läsning i skolan.

ROMAN
Absalom, Absalom
William Faulkner
Övers. Gunnar Barklund
Brombergs, 2007

”Absalom, Absalom” av William Faulkner är den andra boken i Brombergs förlags Nobelklassikerserie. Redaktör är Svenska Akademiens före detta ständige sekreterare Horace Engdahl.

Faulkner som fick Nobelpriset 1949 har varit en viktig inspirationskälla för den latinamerikanska magiska realismen, den franska ”le nouveau roman”, den kinesiska prosan, liksom för amerikanska författare som Toni Morrison, och många andra.

”Absalom, Absalom” som utkom 1936 anses av många som Faulkners främsta verk. Det är en släktkrönika som utspelar sig i Södern mellan åren 1833-1909. Romanen är märkligt uppbyggd. Vi får veta allt från början, i stort sett. Sedan går det varv efter varv, och historien byggs ut undan för undan, vi dras in alltmer i berättelsen och får veta lite till, och oftast från ett nytt perspektiv. Det är som ett grekiskt ödesdrama spelat som ett musikaliskt rondostycke.

Det är en mäktig berättelse om hur ett samhälle går under, och med det en hel kultur och en livsstil, och naturligtvis också den samhällsklass som bar upp det.

Romanen lägger fram på ett obarmhärtigt avslöjande sätt de strikta sociala hierarkierna som härskade, och den självklara rasismen, som på ett irrationellt sätt gick långt djupare än det går riktigt att föreställa sig. Inbördeskriget får för ovanlighetens skull en relativt undanskymd plats, det utgör bara en bakgrund i berättelsen, men det går inte att ta fel på vilket trauma som nederlaget har lämnat i Södern, och det har tagit mer än hundra år att överkomma det – Reagan är den förste republikanen sedan inbördeskriget som får en majoritet i sydstaterna. Det är framför allt en skildring av social klassrevansch, kanske den bästa jag någonsin har läst.

”Absalom, Absalom” har ett rykte om sig att vara svårtillgänglig. Och visst, det är långa meningar, med egensinnig interpunktion, läsaren dras in i en ordström, som kräver koncentrerad läsning, och där det lämnas lite utrymme för eftertanke. Man kommer dock snabbt in i läsflödet, och det är verkligen mödan värt.