En räddare i nöden för vår tid

ROMAN
Belägring
Hassan Loo Sattarvandi
Bonniers

Caspian går sista året på högstadiet. Han bor i en förort, det kan vara Hagalund från Hassan Loo Sattarvandis förra roman Still, men det kan egentligen vara vilken förort som helst, där de flesta invånarna räknas till den eufemistiska kategorin underpriviligerade. Här har man inga bekymmer för Rut-avdrag, och livspusslet består mest av spridda skärvor av krossat glas som man kan göra sig mycket illa på.

Alla mammor är ensamstående, och äter psykofarmaka, vilket öppnar oanade möjligheter för företagsamma ungdomar i starkt behov av lite avkoppling. Det är så mycket enklare att sno några piller hemma än att sparka sönder parkeringsautomater för att få loss lite kontanter, och sedan dessutom behöva förhandla med någon ur A-laget för att köpa ut.

Hopplösheten är bedövande. Det sociala arvet ligger tungt över de ungas tillvaro, långt bortom alla politiska paroller, och gör dem till förlorare innan deras liv ens har börjat på riktigt. Samhället struntar i dem och de ger igen med samma mynt. Att skolan skulle kunna vara en väg till ett bättre liv är bara ett dåligt skämt.

Caspian och hans kompisar lever i en värld utan nåd, där våld och förnedring hotar ständigt i en hierarkisk mobbningskedja. Det sociala trycket är enormt, och alla tvingas in i roller som de är totalt obekväma med, men som ändå måste spelas väl för att undvika förödmjukelser, misshandel och uteslutning.

Handlingen i romanen skildras som ett långt, och vid ett par tillfällen avbrutet, telefonsamtal. Det beskriver en enda dag i Caspians liv, givetvis med utvikningar fram och tillbaka i tiden som skapar en nödvändig helhetsbild. Med ett absolut tonsäkert språk, som är smärtsamt klaustrofobiskt, driver handlingen obevekligt som ett grekiskt ödesdrama fram till en oundviklig final, som läsaren blir klar över redan i början av boken. Det är som Garcia Marquez Krönika om ett förebådad död, fast för nordligare breddgrader. Alla vet vad som kommer att hända, ingen vill att det ska hända, men sociala konventioner och spelets regler gör ändå att alla handlar så att det händer.

Caspian är en mycket speciell ung man. Han är en komplex karaktär, och mitt i all den konformism som är som hans andra natur, finns det glimtar av längtan efter något annat, bättre och vackrare. Och han har tillräckligt mycket självinsikt för att vi ska tro på hans chanser att bryta sig loss.

Loo Sattarvandi bygger upp skickligt hans sammansatthet genom små, nästan omärkliga, språkliga nyanser. Plötsligt bryts den drivna ungdomsslangen av en ordvändning eller ett uttryck som inte alls hör hemma i förortens slutna tristess, utan öppnar upp mot nya världar.

Det här är Räddaren i nöden för vår tid, en miljonprogrammets Holden Caulfield.