Temat för årets Bokmässa i Göteborg var Tre länder – ett språk, och handlade om den tyskspråkiga litteraturen i Tyskland, Österrike och Schweiz. Många skribenter menade i långa artiklar i samband med mässan att det var hög tid att ompröva vår fördomsfulla syn på Tyskland och den tyska kulturen. En gång i tiden var Sverige, och inte minst dess kultur, starkt tyskdominerad, och man menar att detta inflytande sköts i sank av nazismens brott, som kom att förknippas med, eller rent av identifieras med, ”det typiskt tyska”.
Att andra världskrigets fasansfulla brott kom att påverka synen på Tyskland och dess kultur är obestridligt, men jag tror att det knappast räcker som förklaring till den tyska kulturens minskade betydelse. Perioden efter andra världskriget karaktäriseras av USA:s starka dominans av stora delar av världen. Med den politiska och militära närvaron följde också en målmedveten och energisk kulturindustri, som såg till att i populär form sprida ”amerikanska värden”. Få länder i världen har kunnat stå emot denna kulturimperialism, och särskilt märkbart dominant blev den i mindre länder som Sverige, där det dessutom fanns en stark beundran för USA.
Den amerikanska kulturens minskade inflytande just nu är ingen tillfällighet, och markerar USA:s försvagade roll och den tilltagande förvirringen i den kapitalistiska världen. Uppsvinget för tysk kultur kan säkert ses i det sammanhanget, och realistiskt sett kommer vi att fortsätta leva i en multipolär värld ett tag till. Och det är naturligtvis ingenting att beklaga.
Greppet att ha ett språk i olika länder som tema är uppfriskande och fruktbart. Det gör det möjligt att jämföra likheter och skillnader, och därmed få en form av prismatisk belysning av hel rad av spännande samhällsfenomen. Synd bara att begränsa det till de tre länderna, det skapas litteratur på tyska också på andra håll. Symptomatiskt nog invigdes mässan av Herta Müller, som ju kommer från den tyskspråkiga minoriteten i Rumänien. Hennes debutbok Flackland (W & W, övers: Susanne Widén) har för övrigt nyligen kommit ut i en ocensurerad utgåva.
Litteraturen i Tyskland har länge ägnat sig åt att bearbeta traumat efter nazismen, och skuldfrågan och förhållande till historien har varit centrala teman. Två av efterkrigsgenerationens tyngsta namn har i år kommit ut på svenska. Mest känd är förmodligen den snart 84-årige Nobelpristagaren Günter Grass som fortsätter att sammanfatta sitt liv med en fortsättning på den självbiografiska När man skalar lök. I den avslöjade han den stora sensationen att han har varit soldat i Waffen-SS, i den nya, Lådan (Bonniers, övers: Lars W. Freij) avslöjar han ingenting, utom möjligen att han håller på att tappa det litterära stinget.
Här finns inte mycket av Grass överdådiga fantasi eller schvungfulla stil. Han låter alla sina barn – och de är många – pladdra på om oväsentligheter, vilket förväntas ge en bild av Pappan, Författaren och Samhällsmedborgaren Grass från tiden efter publiceringen av Blecktrumman. Men det blir bara en kakofoni av röster som aldrig bildar någon helhet, och inte heller belyser något särskilt.
Den andre är Siegfried Lenz vars mest uppmärksammade romaner är mästerverket Tysktimmen, och de episka berättelserna Förhistorien och Klangprovet, verk som tar upp problematiken kring identitet, den tyska historien, nazismen och tyskarnas kollektiva skuld.
Lenz har hunnit bli 85 år, och det är 60 år sedan han debuterade. När nu det lilla förlaget Thorén & Lindskog, som specialiserar sig på tysk litteratur, ger ut Lenz senaste roman, Vilken teater! (Övers: Jörn Lindskog), ser den ut att skilja sig från hans tidigare författarskap. Det är en kortroman på hundra sidor, och handlingen utspelar sig i nutid.
Stilen är som vanligt hos Lenz mycket precis, saklig, lite långsam och eftertänksam. Innehållet blir mycket komprimerat, Lenz får med en hejdlös drift med provinsialism och lokal inskränkthet, moraliska frågor om skuld, tjuvsamhällets offentliga karaktär, konstens villkor och solidaritetens lov.
Naturligt nog sysselsätter sig den yngre tyska generationen med andra frågor. Det kan vara civilisationskritik som hos Julie Zeh, som nu senaste tar upp vår besatthet med hälsa i Corpus Delicti, och Daniel Kehlmann som låter en mobiltelefon ha huvudrollen i Berömmelse, en roman som behandlar den moderna människans förhållande till tekniken.
Ett annat spår är vilsenheten i välfärdssamhället. Ett intressant exempel är Silke Scheuermanns novellsamling Rika flickor (Weyler, övers: Lena Hammargren), som i sju noveller beskriver det alienationen och konflikten mellan ideal och verklighet i det liberala samhället.
Alienationstemat är också starkt närvarande i den tyskspråkiga litteraturen från Schweiz. Det är ett land med inte mindre än fyra officiella språk, och därtill stora kontraster mellan dels tyskans många särpräglade dialekter, dels skillnaden mellan skolans och myndigheternas högtyska och vardagens dialektala språk. Det är föga förvånande att litteraturen här ger ofta uttryck åt identitetssökande och förvirring, som ibland kan överraska på ett spännande sätt.
Peter Stamms Sju år (Thorén & Lindskog, övers: Sofia Lindelöf) vore en ganska slätstruken och ointressant historia, full med schabloner, om en krisande medelålders medelklassman, om det inte vore för parallellspåret om den polska illegala invandrarkvinnan som vår hjälte gör med barn, för att därefter mer eller mindre tvinga henne att lämna bort barnet – till honom och hans fru.
Romanen lyfter från tämligen förutsägbart medelklassterapignäll till en stark berättelse om en ojämlik värld.
Om det i Tyskland trots allt funnits en strävan efter en uppgörelse med det förflutna, har det varit raka motsatsen i Österrike. Efter kriget, då de allierade förklarar Österrike som nazismens första offer, en helt uppenbar lögn som togs tacksamt emot av österrikarna, och skapade en glömskans och förträngningens kultur, i ett samhälle som av många upplevdes som förljuget och falskt.
På konstens och litteraturens områden skapades politiskt engagemang främst genom form- och språkexperiment, det är som om man ville forma ett nytt språk för att ersätta det gamla som tjänar endast som lögnens verktyg, och berätta på ett nytt sätt för att demaskera samhällets falskhet.
Thomas Bernhard, Peter Handke och självklart Elfriede Jelinek är välbekanta för den svenska publiken. Det är tyvärr sämre ställt med översättningar
av författare ur den nya generationen. Men håll utkik efter namn som Anna Mitgutsch, Angelika Reitzer, Bettina Baláka och Doron Rabinovici.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar