Kulturbygden i gamla hamnmagasinet fortsätter att förgylla sommaren i Sollefteå. På lördag var det dags för ett fullspäckat musikprogram. Inte mindre än tre band spelade, och de visade på både bredden och djupet i denna unga kultursatsning. Det är glädjande att Sollefteåborna, och möjligen också andra, har tagit kulturbygden till sitt hjärta, det vittnade den stora publiken om på lördag kväll.
Först ut var Umeåbandet ”Fristad”. Enligt programbladet ”har de lyckats behålla barnsligheten i något så moget som rock och jazz”, och det är så sant som det är sagt. Genomarbetade arrangemang, spännande övergångar mellan olika musikgenrer, med ett brett musikaliskt register, och på samma sätt ett motsvarande känsloregister som kan avläsas i musiken, pendlande från dröm till förtvivlan.
”Fristad” bildar en musikalisk helhet som lämnar ett stort utrymme för skickliga individualister, harmonierade solon är ett uttryck som kommer närmast att beskriva det.
För ett gammal progghjärta dök parallellen med ”Soffgruppen” upp direkt, och jag antar att ”Fristad” skulle betrakta det som en fin komplimang.
Synd bara att de i likhet med de flesta unga svenska band envisas att sjunga på engelska. Är det en internationell karriär som lockar? Ute på vischan har sången på engelska bara den effekten att texten tenderar att försvinna, eller på sin höjd att bli till en mur av oartikulerade ljud. ”Fristad” lät mycket bättre när de sjöng på svenska, och även om det inte var något fel på sången, kom de bäst till sin rätt i instrumentala låtar.
En eloge också för den hyggligt bra anpassade ljudnivån på högtalaranläggningen.
Nästa artist var Kristin Evergård från Karlstad. Hon är nästan helt klädd i svart, och i lokalens kraftigt dämpade belysning, blir det en dramatisk entré. Hon är ensam på scen med piano och munspel. Hon sjunger egna låtar, och repertoaren kan beskrivas som kabaré i vid bemärkelse.
Också hon envisas att sjunga mycket på engelska, och inte heller är det till hennes fördel, vilket är olyckligt, då texterna är väsentliga i den sortens framträdanden.
Jag tyckte dessutom att hennes röst var en besvikelse, välljudande och hyfsat klangfull, men helt utan nyanser, och framför allt i avsaknad av den svärta, som jag tror att många förväntade sig.
Samtidigt kunde man inte undgå att höra att det finns ett potential, och att Kristin Evergård bara väntar på att hennes musiks demoner ska vakna till liv.
Kvällen avslutades med bandet från Borlänge med det gulliga namnet ”Goodlooking Trash” (jag ska inte tjata mer om det engelska!). De kom till Sollefteå direkt från jättefestivalen Peace and Love. Bandet spelar ”hjärtrytmsrubbande indiepop”, melodiös rock, med raka texter om hur det är att vara ung. Trevligt.
Kulturbygdens program fortsätter juli ut. Mer info finns på www.kulturbygden.nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar