På en utflykt över helgen till Riga. Under stormaktstiden Sveriges näst största stad. Tidvis kanske till och med den största, då det var inte så noga med folkräkningen. Nu Baltikums enda miljonstad.
Känns inte särskilt storstadsmässig. Ingen folkträngsel, trafiken flyter på. Bilparken är iögonfallande postkommunistisk, många SUV-ar, BMW, Mercedes, och andra prestigemärken. Stadens skyltfönster är inbjudande rikt, även om kommersialiseringen av den unika Gamla Stan har gått lite för långt. Men så är det dessvärre överallt, inte bara i Riga.
Lettland var länge ett ekonomiskt mirakel, sedan kom krisen, och inte ens mirakel kunde hejda den katastrofala nedgången. Lettland tog sig ut ur krisen – om det nu har gjort det – genom det som med en sedvanlig ekonomisk eufemism kallas för ”intern devalvering”. I klarspråk betyder det en exempellös slakt på den offentliga sektorn. Bland annat har man lagt ner en tredjedel av alla sjukhus och flera hundra skolor.
Ett alternativ hade varit en vanlig devalvering, men en sådan skulle drabba bankerna alldeles för hårt. Bankväsendet i Lettland domineras av svenska banker. Swedbank, SEB och Nordea syns överallt. Framför allt Swedbank, de har byggt en gigantisk skyskrapa i en kombination av stalinistisk och modernistisk arkitekturstil. Modernismen till trots är effekten densamma, det vill säga den avsedda – var du än är i Riga ser du vem som bestämmer här.
En annan sak som syns överallt i Riga är alla dessa pantbanker. Så gott som alltid öppna dygnet runt. Krisen är kanske inte övervunnen än. I alla fall inte för alla.
Letterna är ett trevligt folk. Både letterna och ryssarna. Lettiskan är ett mycket speciellt språk, tillhör den baltiska språkgruppen, mjukt och melodiöst, låter slaviskt utan att vara det. Men alla talar ryska. Också de som talar lettiska talar ryska. Alla är mycket vänliga och hjälpsamma. Utom damen i gränskontrollen, hennes charm har fastnat för alltid i den oöverskådliga sovjetiska byråkratin. Å andra sidan är hon inte värre än sina amerikanska kollegor, sist jag var där. Deras charm var definitivt alldeles överväldigande sovjetisk till sin karaktär.
Tillbaka i Stockholm sorteras vi i gränskontrollen i två köer. Svartskallarna till vänster, de får visa upp pass, blondskallarna till höger, behöver inte visa någonting. Själv har jag efter drygt 40 år uppnått status av gråskalle, och får passera i den fina kön till höger. Känner mig nästan svensk.
Det är lärorikt att resa.
För de sommarslöa som inte mäktar med några större intellektuella utmaningar rekommenderar jag Henning Mankells ”Hundarna i Riga”, den andra boken i deckarserien om kommissarie Wallander. Den har också filmats med Rolf Lassgård i huvudrollen.
För er som orkar lite mer finns diktare som Vizma Belsevica och Knut Skujenieks, Zenta Maurinas romaner och Imants Ziedonis poesi, dessutom finns de unga poeterna Amanda Aizpuriete, Janis Elsbergs, Inguna Jansone och Edvins Raups, och en generation nya kvinnliga författare med starka röster som Gundega Repse, Nora Ikstena och Inga Abele.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar