Klyschorna duggar tätt

ROMAN
Trettio nätter och en natt
Arne Rubensson
Jengel förlag

Fantasin äger en mäktig styrka, och ingenting kan vara lika sant och verkligt som en påhittad berättelse. Arne Rubensson saknar förvisso inte fantasi, tvärtom, berättelser, skrönor och historier formligen väller fram i hans roman Trettio nätter och en natt. Strukturen är ganska lös, två personer sitter i fängelse, den ena deprimerad – och det kan man ju förstå! – och därför håller den andre igång honom genom att berättar historier. Ett klassiskt upplägg med andra ord.

Rubensson beskriver emellertid själv problemet när han låter Berättaren säga Min styrka var fantasin, jag kunde förirra mig bort i tankarna, men min motståndare var verklighetens sakliga ljusbringare. Med verkligheten som fiende riskerar också fantasin att haverera, och istället för att överträffa verkligheten blir den bara ointressant.

Berättelsens dynamik bygger på kontrasten nord-syd, där folket i norr, Jämtland/Härjedalen, visserligen är efterblivet, de tror att reformationen fortfarande pågår, men manligt kärvt och rejält. Decamerone goes Janne Vängman. Sydlänningarna är inte helt oväntat lömska, temperamentsfulla och fullständigt sexfixerade. Det är så hopplöst schablonmässigt att det inte ens är fördomsfullt.

Klyschorna fortsätter att dugga tätt. Här finns en och annan lyckad gliring åt samtiden, men det drunknar i ansträngda lustigheter och ett tillrättalagt språk med långsökta metaforer i var och varannan mening. Mest är det bara plumpt.

Synd på så många goda idéer.