Idag är det Janusz Korczaks födelsedag:
Den 22 juli 1878 föddes i Warszawa en viss Henryk (Hersch) Goldszmit. Han blev senare världsberömd under namnet Janusz Korczak.
Goldszmits var en assimilerad judisk familj, och Korczaks far var en välbärgad advokat. Han dog dock tidigt, och Janusz blev i unga år van att arbeta för sitt uppehälle, och så småningom för att finansiera sina studier.
Han läser medicin, och tar examen vid universitetet i Warszawa. Redan på ett tidigt stadium engagerar han sig, vid sidan om sitt medicinska arbete, i frågor som rör barnuppfostran, dels i skrifter och föreläsningar, men också rent praktiskt både som pedagog och socialarbetare.
Korczaks pedagogik byggde på respekt för alla barn, att låta varje individ utveckla fritt sin potential, och på direktdemokrati inom barnkollektivet (under en resa till Palestina på 30-talet blev han mycket influerad av kibbutzrörelsens ideologi). Det var kontroversiellt för sin tid och upprörde många. Idag kan mycket av det tyckas ganska självklart, men många lärare och pedagoger som jag har talat med påstår att Korczaks tänkande har stor aktualitet än i våra dagar.
Janusz Korczak är från början en litterär pseudonym – som lär vara inspirerad av en roman karaktär – men han fortsatte att använda den också utanför den litterära banan, då det var mer polskklingande än Goldszmit, var det närmast ett krav i vissa sammanhang, t.ex. hans framträdande i ett populärt radioprogram, i ett Polen med en alltmer tilltagande antisemitism.
Då andra världskriget bryter ut, Tyskland ockuperar Polen, och gettot i Warszawa skapas av nazisterna, erbjuds Korczak en möjlighet att lämna landet. Han vägrar dock, och fortsätter att under extremt svåra förhållanden driva barnhemmet för föräldralösa. Hans dagbok från den tiden är inte bara ett litet litterärt mästerverk, utan också ett skakand vittnesmål från en omänsklig tid, där han in i det sista förmår hävda en djupt humanistisk hållning som kan se något gott i varje människa, t o m hos de nazistiska bödlarna.
Sommaren 1942 under den stora deportationen från gettot, då hela barnhemmet skulle transporteras iväg till Treblinka, blir Korczak åter igen erbjuden att rädda sitt liv. Han vägrar fortfarande att lämna ”sina” barn, och dör tillsammans med dem i en gaskammare i förintelselägret.
Han blev en hjälte utan att vilja det, alltid trogen sin övertygelse och sin lojalitet mot barnen, med en nästan förunderlig integritet och brist på rädsla – han uppträdde ofta i sin polska officersuniform! – är Korczak en fascinerande personlighet, ett föredöme för vår tid, och det närmaste ett helgon man kan komma utanför den katolska kyrkans kanoniseringsvärld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar