Bo R Holmbergs nyskrivna pjäs ”Mordet i Klingre” utgår från ett verkligt kriminalfall. Änkan Kristina Pehrsdotter i Klingre gifte 1805 om sig med drängen Erik Holmberg, i ett Nolaskogs eget Hemsöborna. Det blev svåra motsättningar mellan svärföräldrarna och den nye mågen, och till slut dödar fadern, hetsad av hustrun, Lady Macbeth på undantaget, Erik Holmberg, och gräver ner liket. Brottet uppdagas, och straffen blir hårda, Båda föräldrarna dömdes till döden, Pehr dessutom till att steglas (!), och hustrun till att brännas på bål, även om hon senare benådades av kungen.
”Mordet i Klingre” hade premiär med Höga Kusten Teaterförening på fredag kväll på fäbodvallen vid Skulebergets fot.
Pjäsen har ett feministiskt anslag. Det är svårt för en ensamstående kvinna att klara sig på egen hand, och när en friare dyker upp, tar hon tacksamt emot. Denne visar sig dock vara en streber och hustrumisshandlare. Vilka alternativ stod då till buds för den stackars kvinnan? Skilsmässa var inte att tänka på, makten och lagen stod på mannens sida, och även om omgivningen kan visa sympati för den misshandlade, var det ingen som kunde eller vågade ingripa. Den problematiken är dessvärre inte helt inaktuell än idag.
Det är ingen tillfällighet att Berättaren i pjäsen uppträder i moderna kläder, som helt bryter mot den tidstypiska dekoren. Han spelas för övrigt mycket skickligt av Jimmi Edlund, och hans roll för handlingen framåt med dynamik och bra fart. Dessutom på rimmad vers!
Ett högt tempo utmärker hela föreställningen. Korta scener, som går raskt undan, det är inte ett långsamt ögonblick.
Ensemblen består enbart av amatörer. De gör sitt bästa, och de gör det bra. Replikerna sitter perfekt, och alla hittar i rörelseschemat, den tacksamma scenografin bidrar säkert också till det. Man utnyttjar också spelplatsens intima närhet, och etablerar bra kontakt med publiken med små medel.
Karin Olsson som änka har en central roll som hon bär upp hela föreställningen genom med trygg auktoritet. Robert Sandström som Erik Holmberg övertygar inte till en början, men växer med rollen, kanske för att han passar bättre som dryg hustyrann än som förförare. Och det är alltid samma fröjd att se författaren själv avslöja sina numera inte alltför dolda skådespelartalanger.
Trots det allvarliga ämnet är det ingen dyster föreställning, tvärtom innehåller den mycket humor. Det skämtas hejvilt om det mesta, från sex till döden. Och den tafatte kungen besitter samma oratoriska begåvning som vår nuvarande monark.
Ytterligare föreställningar spelas 29, 30 och 31 juli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar