Historieförfalskning i den polska nationalismens tjänst

 

Den polska högernationalistiska regeringens försök att skriva om historien i ”patriotisk” riktning tar sig ständigt nya uttryck. Det senaste är ett monument i Treblinka till minnet av en polsk järnvägsarbetare Jan Maletko som påstås ha dödats av tyskarna då han skulle ge vatten till judar i en nyss anländ transport till förintelselägret.

Initiativtagare till monumentet är det statliga Pilecki-institutet, och i ceremonin deltog vicekulturministern Magdalena Gawin från partiet Lag och Rättvisa (PiS).

Flera historiker som har forskat kring Förintelsen har protesterat kraftigt, och kallat händelsen för en upprörande skandal.

Dels menar man att monumentets placering är utomordentligt illa vald, Treblinka är platsen där omkring 900 000 judar mördades, och minnesmärket för den polske järnvägaren stjäl utrymmet för de många dödades minne.

Själva sakfrågan är dessutom inte alldeles klar. Det är möjligt att Jan Maletko uppförde sig modigt och anständigt och blev därför dödad, men det historiska bevisläget är mycket svagt. Berättelsen om hela händelsen grundar sig på ett enda vittnesmål, avlagt mer än 40 år efter det påstått skedda, enligt den regimkritiska nyhetssajten oko.press.

Men framför allt påpekar flera historiker att det rör sig om ett försök att förfalska historien, att så att säga än en gång vittvätta de polsk-judiska relationerna under ockupationsåren.

Om Maletko verkligen gjorde det som tillskrivs honom, så är det synnerligen märkvärdigt eftersom hans handling utgjorde ett undantag, en akt av mod och anständighet mot en fond av polsk likgiltighet och fientlighet, och ett rovgirigt beteende.

Det finns många vittnesmål om att den polska lokalbefolkningen drog skamlöst fördel av de olyckligas situation och sålde vatten för hutlösa priser, helst i dollar eller ädelstenar.

Befolkningen från omkringliggande byar berikade sig genom att handla med de ukrainska vakterna, man köpte billigt värdeföremål, ägodelar och även guldtänder efter de mördade judarna.

(Kommersen pågick i en annan form under många år efter kriget, se bland annat min text i Dixikon: Guldjakt i massgravar. Om den polska boken Płuczki | Dixikon)

Stora grupper polacker bedrev jakt på judar som försökte fly från dödstransporterna.

Monumentet är rest inom ramen för ett större program som har till syfte att ihågkomma de polacker som räddade judar under den nazistiska ockupationen. Det är svårt att inte misstänka programmet för nationalistisk historierevisionism.

Guldjakt i massgravar

I Polen omges de döda med stor vördnad. Kanske beror det på landets dramatiska och ofta blodiga historia. De polska kyrkogårdarna är alltid minutiöst välskötta, och gravarna är nästan alltid rejält påkostade. Alla helgons dag den 1 november firas mycket högtidligt, många ljus lyser upp höstmörkret, och stora eldar värmer skarorna av besökare som strömmar till kyrkogårdarna.

Men den vördnaden gäller inte alla. I sin reportagebok ”Płuczki” (Agora, 2019) skildrar den polske journalisten Paweł Piotr Reszka hur stora grupper av polacker grävde i förintelselägrens massgravar i jakt på ”judiskt guld”. Det är en skakande skildring och läsningen är som en helvetesvandring genom den mänskliga existensens lägsta sfärer.

Boken inleds med presentation av några av de närmare 450 000 judar som mördades i Bełżec. Korta biografiska notiser, namn, ålder, hemort, yrke. Det är ett skickligt grepp, de döda förvandlas från anonyma lik i en massgrav till verkliga människor med ett förflutet.

Sedan varvar författaren intervjuer med polisrapporter och redogörelser för rättegångar och olika myndighetsinitiativ.

Grävandet efter värdesaker börjar med en gång efter att förintelselägren stängs, redan någon gång under 1944. Efter krigsslutet formligen exploderar dessa aktiviteter i närbelägna byar och städer kring Bełżec, Sobibór och Treblinka.

Läs hela texten i Dixikon.se

Ett barnens helgon in i döden

Idag är det Janusz Korczaks födelsedag:

Den 22 juli 1878 föddes i Warszawa en viss Henryk (Hersch) Goldszmit. Han blev senare världsberömd under namnet Janusz Korczak.

Goldszmits var en assimilerad judisk familj, och Korczaks far var en välbärgad advokat. Han dog dock tidigt, och Janusz blev i unga år van att arbeta för sitt uppehälle, och så småningom för att finansiera sina studier.

Han läser medicin, och tar examen vid universitetet i Warszawa. Redan på ett tidigt stadium engagerar han sig, vid sidan om sitt medicinska arbete, i frågor som rör barnuppfostran, dels i skrifter och föreläsningar, men också rent praktiskt både som pedagog och socialarbetare.

Korczaks pedagogik byggde på respekt för alla barn, att låta varje individ utveckla fritt sin potential, och på direktdemokrati inom barnkollektivet (under en resa till Palestina på 30-talet blev han mycket influerad av kibbutzrörelsens ideologi). Det var kontroversiellt för sin tid och upprörde många. Idag kan mycket av det tyckas ganska självklart, men många lärare och pedagoger som jag har talat med påstår att Korczaks tänkande har stor aktualitet än i våra dagar.

Janusz Korczak är från början en litterär pseudonym – som lär vara inspirerad av en roman karaktär – men han fortsatte att använda den också utanför den litterära banan, då det var mer polskklingande än Goldszmit, var det närmast ett krav i vissa sammanhang, t.ex. hans framträdande i ett populärt radioprogram, i ett Polen med en alltmer tilltagande antisemitism.

Då andra världskriget bryter ut, Tyskland ockuperar Polen, och gettot i Warszawa skapas av nazisterna, erbjuds Korczak en möjlighet att lämna landet. Han vägrar dock, och fortsätter att under extremt svåra förhållanden driva barnhemmet för föräldralösa. Hans dagbok från den tiden är inte bara ett litet litterärt mästerverk, utan också ett skakand vittnesmål från en omänsklig tid, där han in i det sista förmår hävda en djupt humanistisk hållning som kan se något gott i varje människa, t o m hos de nazistiska bödlarna.

Sommaren 1942 under den stora deportationen från gettot, då hela barnhemmet skulle transporteras iväg till Treblinka, blir Korczak åter igen erbjuden att rädda sitt liv. Han vägrar fortfarande att lämna ”sina” barn, och dör tillsammans med dem i en gaskammare i förintelselägret.

Han blev en hjälte utan att vilja det, alltid trogen sin övertygelse och sin lojalitet mot barnen, med en nästan förunderlig integritet och brist på rädsla – han uppträdde ofta i sin polska officersuniform! – är Korczak en fascinerande personlighet, ett föredöme för vår tid, och det närmaste ett helgon man kan komma utanför den katolska kyrkans kanoniseringsvärld.