Det som norrmännen benämner med det gulliga begreppet Olympiske lekerne har börjat i kanadensiska Vancouver. Det har inte gått något vidare bra för de svenske de första dagarna, och så klart berodde det på dåliga skidor, vädret, missvisande markeringar inne på stadion, funktionärsmissar... När Charlotte Kalla så äntligen tog guld tänkte jag att det måste bero på bra skidor, fint väder eller duktiga funktionärer. Men icke. Hon vann tack vare - sitt leende. Sportjournalistiken är ett fenomen för sig. Inte minst rubriksättningen. Jag kan till nöds förlika mig med "Iskalla Kalla", men "Ferrymenalt"?!
På tal om Björn Ferry, han är inte släkt med Brian. Däremot är han gift med Armbryterskan från Ensamheten. Det ni.
Nu till det som komma skall. Det börjar på måndag med årsdagen av februarirevolutionen 1848, den som tvingade bort Bourbonerna från Frankrikes tron. Det stannade tyvärr vid det, och på andra håll i Europa slogs revolutionerna - det som kallades för Folkens vår - blodigt ner. Och så sitter vi i skiten än idag.
På tisdag är det 32 år sedan sossarna och LO la fram förslaget om löntagarfonder. Arkitekten bakom var ekonomen Rudolf Meidner, och tanken var att det var dags att också den ekonomiska sfären skulle underställas demokratisk kontroll. Efter våldsamma protester urvattnades förslaget alltmer, vilket inte tog udden ur protesterna. En uppretad och aggressiv borgerlighet ställde upp med allt vad man hade, och det var inte lite, utan att ta minsta notis om petitesser som "gatans parlament" eller "pöbelvälde". En högst intressant uppvisning i borgerlighetens föga diskreta charm. Sossarna flydde fältet med svansen mellan benen, och av det hele bidde det inte en tumme. Förutom stiftelsen Framtidens kultur, som avsomnade nyligen för övrigt.
Löntagarfondsdebatten skänkte Sverige en poetisk begåvning. Det var dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt (efter oljekrisen också känd som Shell-Olje Fält) som skaldade på temat: "Löntagarfonder är ett jävla skit/nu har vi baxat dem ända hit." Karln hade uppenbarligen missat sitt kall.
På onsdag är det årsdagen av att norska biskopar la ner sina ämbeten 1942 i protest mot den tyska ockupationen. En beundransvärd akt av civilkurage, något helt annat än påvens fega tystnad. Kom ihåg de norska biskoparna, inte minst nu när Pacelli (Pius XII) ska helgonförklaras. I expressfart.
På torsdag är det 54 år sedan Nikita Chrusjtjov höll det så kallade "hemliga referatet" på 20:e partikongressen, då han kritiserade Stalinterrorn. Det var ett djärvt steg, tyvärr blev det inga fler, utan det blev på stället marsch, ända fram till Gorby. För konsekvenser se ovan om februarirevolutionen.
På tal om vilket. En anekdot berättar att under en partikongress kommer en äldre kvinna fram till den kraftigt senile Brezjnev och säger: Leonid Ilijtj, kommer ni inte ihåg mig? Det är ju jag, Nadezjda Krupskaja. Varpå Brezjnev svarar värdigt: Naturligtvis kommer jag ihåg er kamrat Krupskaja. Kamrat Krupskij kommer jag också mycket väl ihåg.
På fredag är det Krupskajas födelsedag. Hon föddes 1869, och dog 1939 - varför anekdoten med Brezjnev kan omöjligen vara sann. Nadezjda betyder "hopp".
På lördag är det Dominikanska republikens nationaldag. Några vänner är på semester där just nu, så jag sträcker på mig och hälsar den dominikanska flaggan, och utropar: "Dios, patria, libertad! Framför allt Libertad.
Och gläds med dominikanerna (är inte det en orden? Vad säger den helige Thomas?) att de slapp grannlandet Haitis öde.
Och så söndag. Ett viktigt datum i modern svensk historia. Dagen för 24 år sedan då Sveriges sades ha förlorat sin oskuld. Dagen för Palmemordet påstås alla komma ihåg var de befann sig och vad de gjorde. Själv var jag i Warszawa när jag hörde den osannolika nyheten i polsk radio. Därmed borde mitt alibi vara vattentätt. Inte är jag särskilt lik Krille från Rotebro heller.
På söndag är det också Kalevaladagen i Finland. Det är allmän flaggdag, och man firar den finska kulturen. Respekt!
På tal om Björn Ferry, han är inte släkt med Brian. Däremot är han gift med Armbryterskan från Ensamheten. Det ni.
Nu till det som komma skall. Det börjar på måndag med årsdagen av februarirevolutionen 1848, den som tvingade bort Bourbonerna från Frankrikes tron. Det stannade tyvärr vid det, och på andra håll i Europa slogs revolutionerna - det som kallades för Folkens vår - blodigt ner. Och så sitter vi i skiten än idag.
På tisdag är det 32 år sedan sossarna och LO la fram förslaget om löntagarfonder. Arkitekten bakom var ekonomen Rudolf Meidner, och tanken var att det var dags att också den ekonomiska sfären skulle underställas demokratisk kontroll. Efter våldsamma protester urvattnades förslaget alltmer, vilket inte tog udden ur protesterna. En uppretad och aggressiv borgerlighet ställde upp med allt vad man hade, och det var inte lite, utan att ta minsta notis om petitesser som "gatans parlament" eller "pöbelvälde". En högst intressant uppvisning i borgerlighetens föga diskreta charm. Sossarna flydde fältet med svansen mellan benen, och av det hele bidde det inte en tumme. Förutom stiftelsen Framtidens kultur, som avsomnade nyligen för övrigt.
Löntagarfondsdebatten skänkte Sverige en poetisk begåvning. Det var dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt (efter oljekrisen också känd som Shell-Olje Fält) som skaldade på temat: "Löntagarfonder är ett jävla skit/nu har vi baxat dem ända hit." Karln hade uppenbarligen missat sitt kall.
På onsdag är det årsdagen av att norska biskopar la ner sina ämbeten 1942 i protest mot den tyska ockupationen. En beundransvärd akt av civilkurage, något helt annat än påvens fega tystnad. Kom ihåg de norska biskoparna, inte minst nu när Pacelli (Pius XII) ska helgonförklaras. I expressfart.
På torsdag är det 54 år sedan Nikita Chrusjtjov höll det så kallade "hemliga referatet" på 20:e partikongressen, då han kritiserade Stalinterrorn. Det var ett djärvt steg, tyvärr blev det inga fler, utan det blev på stället marsch, ända fram till Gorby. För konsekvenser se ovan om februarirevolutionen.
På tal om vilket. En anekdot berättar att under en partikongress kommer en äldre kvinna fram till den kraftigt senile Brezjnev och säger: Leonid Ilijtj, kommer ni inte ihåg mig? Det är ju jag, Nadezjda Krupskaja. Varpå Brezjnev svarar värdigt: Naturligtvis kommer jag ihåg er kamrat Krupskaja. Kamrat Krupskij kommer jag också mycket väl ihåg.
På fredag är det Krupskajas födelsedag. Hon föddes 1869, och dog 1939 - varför anekdoten med Brezjnev kan omöjligen vara sann. Nadezjda betyder "hopp".
På lördag är det Dominikanska republikens nationaldag. Några vänner är på semester där just nu, så jag sträcker på mig och hälsar den dominikanska flaggan, och utropar: "Dios, patria, libertad! Framför allt Libertad.
Och gläds med dominikanerna (är inte det en orden? Vad säger den helige Thomas?) att de slapp grannlandet Haitis öde.
Och så söndag. Ett viktigt datum i modern svensk historia. Dagen för 24 år sedan då Sveriges sades ha förlorat sin oskuld. Dagen för Palmemordet påstås alla komma ihåg var de befann sig och vad de gjorde. Själv var jag i Warszawa när jag hörde den osannolika nyheten i polsk radio. Därmed borde mitt alibi vara vattentätt. Inte är jag särskilt lik Krille från Rotebro heller.
På söndag är det också Kalevaladagen i Finland. Det är allmän flaggdag, och man firar den finska kulturen. Respekt!
Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-02-21
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar