Liza Marklund har anklagats för plagiat. Lite förvånande, jag som tyckte att allting hon skriver påminner om något som redan har skrivits. Flera gånger om. Förvånande är också att hon läser Östergrens romaner. Men som den ständigt elake Crister Enander har påpekat finns det talböcker. Nu tycks saken utagerad, Bonniers och Östergren har accepterat Lizas förklaring att det bara rör sig om en slump. Bonniers jurist konstaterar att texterna är märkligt lika till innehållet, men "formuleringarna skiljer sig åt". Tror jag det.
Veckan börjar med Jules Vernes födelsedag. För några år sedan var det 100 årsdag av hans frånfälle, och då skrev jag följande:
I år, närmare bestämt den 24 mars, är det 100 år sedan Jules Vernes död. Trots att det under året infaller jubileer i Frankrike förknippade med storheter som Montesquieu, Tocqueville, Nerval, har 2005 förklarats som ett Jules Verne-år. Det är ett postumt erkännande som säkert skulle ha glatt Verne. Under sin livstid var han förvisso en mycket populär författare, som nådde mycket höga upplagor och oräkneliga översättningar, men han fick aldrig ett litterärt erkännande bland de riktigt stora.
Jules Verne föddes 1828 i Nantes. I hans födelseattest finns en osannolik felskrivning - födelseåret anges till 1928! Man förflyttar den nyfödde hundra år in i framtiden, en tidsresa som senare kom att bli ett grundtema i hans litterära verksamhet. Vernes far var en aktad landsortadvokat som ville att sonen skulle följa i hans fotspår. Den unge Jules gjorde sin far till viljes och tog juridikexamen, men hans håg stod tidigt till litteraturen. Han skrev melodramatiska versdramer, noveller och operettlibretton, det mesta blev refuserad, några dramer blev antagna. Det stora genombrottet kom när en av hans äventyrsberättelser hamnade i händerna på förläggaren Hetzel, som direkt insåg den unge författarens potential. Ett otroligt kontrakt skrevs mellan de två: Verne skulle leverera två romaner om året i tjugo års tid! Något han inte bara uppfyllde utan också passerade med god marginal, han skrev inte mindre än 68 romaner.
Jules Vernes kvaliteter som äventyrsberättare är obestridliga. Hans överdådiga fantasi, fast förankrad i ett vetenskapligt och teknologiskt underlag har emellanåt visat sig förutseende på ett nästan kusligt sätt. Resan till månen, bara för att ta ett exempel, startar i Florida, inte långt från den plats vi känner under namnet Cape Kennedy, och landning sker i Stilla havet i stort sett på samma sätt som vår tids kosmiska färder brukar göra. Han förutser flygplan enligt principen tyngre än luften, helikoptern, TV:n också, även om den sände via tråd. Vernes "ingenjörspoesi", som Hetzel kallade det, har roat generation efter generation, och kommer säkerligen att fortsätta att göra det. I början på 1900-talet framhölls han som ett föredöme för ungdomen i Sverige, i kontrast till Nick Carter-böckerna som då hade introducerats i landet, och ansågs fördärvliga av kultureliten.
Jules Vernes omfattande produktion håller en mycket ojämn kvalitet, en del böcker är helt okända för den läsande allmänheten och bör nog så förbli. Genomgående i hans verk är att människoskildringar inte är alltför djuplodande. Undantaget är porträttet av den gåtfulle kapten Nemo. Kvinnor är oftast helt frånvarande, de få kvinnogestalter som uppträder är rakt genom stereotypa. Mänskliga kontakter präglas av den viktorianska moralen, något som renderade Verne påvens välsignelse. Vernes personteckning är som bäst i hans livliga skildringar av tjänsteandar, alla har väl tjusats av den driftige och lojale Passepartout.
Mycket av Jules Vernes berättarglädje grumlas av hans svaghet för uppräkning av vetenskapliga fakta. Lite i tid och otid bjuder han på en tröttande ström av tekniska och matematiska data, enligt uppgift är hans beräkningar oftast korrekta i detalj men sällan i sin helhet.
Alla personerna hos Verne är "hederliga gossar" oavsett nationalitet. Ett olyckligt undantag är nidporträttet av en judisk procentare, som klart antyder antisemitiska fördomar, ingenting ovanligt i Frankrike vid den tiden. Efter nederlaget mot Preussen 1870-71 blir också bilden av tyskar, som alltid är militaristiska, mörkare. Men annars präglas Vernes böcker av en stark tro till det internationella samarbetets gränslösa möjligheter, och övertygelsen om att forskare och vetenskapsmän står över nationella konflikter. Likaså kännetecknas en stor del av Vernes litterära produktion av framstegsoptimism, en fascination inför teknikens och vetenskapens potential och den väg till lycka och välstånd som de utlovar att medföra för mänskligheten.
1886 inträffar en rad händelser som får författaren att inta en attityd av tilltagande pessimism och en mörkare syn på världen. Han blir beskjuten av en förvirrad släkting, med en viss invaliditet som följd, och samma år dör först hans förläggare Hetzel och senare hans åldriga mor. Ytterligare en bidragande orsak var också den stämning av sekelskiftespessimism som gjorde sig alltmer gällande i Europa. Dessutom tror jag inte att man kan bortse från Vernes medvetenhet om teknikens och industrialismens inneboende problem. Också i det avseendet visade han sig mycket förutseende och profetisk. Till sin familjs stora fasa började han på gamla dagar vurma för den ryske anarkisten Krapotkins läror, kanhända inte helt så profetiskt men alldeles klart symptomatiskt.
Jules Verne dog 1905 i Amiens. En fransk tidning skrev "det känns som om jultomten var borta". Lyckligtvis har vi julklapparna kvar i form av alla hans böcker.
Ett urval av Jules Vernes romaner:
En världsomsegling under havet
Från jorden till månen
Jorden runt på 80 dagar
Till jordens medelpunkt
Kapten Grants barn
Den hemlighetsfulla ön
Tsarens kurir
Begums femhundra miljoner
Två års ferier
På tisdag är det 117 år sedan Verdis opera Falstaff hade urpremiär på La Scala i Milano.
På onsdag är 752 år sedan mongolerna erövrade Bagdad och anställde ett blodbad på befolkningen. Nihil sub sole novum est.
På torsdag är det Leo Szilards födelsedag. Han var en av dem som utvecklade atombomben, men försökte stoppa användningen av den. I ett famöst möte med James Byrnes (tror jag att det var) fick den ungerske juden Szilard en lektion i amerikansk demokrati. Byrnes berättade för den häpne vetenskapsmannen att politiker i USA hade ett ansvar inför sina väljare. Och hur skulle man förklara för dem att man hade använt en jädrans massa miljoner av deras skattepengar på en manick, som man sedan inte skulle ha till någonting alls, förutom att skrämmas lite. Nej, sånt trams passerar inte i en sann demokrati.
På fredag är det Abraham Lincolns födelsedag. Samma dag, den 12 februari 1809, föddes också Charles Darwin. Ingen dålig dag! Själv är jag född samma dag som Ted Gärdestad, men antar att det inte smäller lika högt (förlåt Ted!).
På lördag är det årsdagen - jämt i år, 65 år - av den mest förödande bombningen av Dresden. Åtskilligt har sagts i ämnet, det här skrev jag i en recension av boken "Dresden. Tisdag den 13 februari 1945" av den brittiske historikern Frederick Taylor (Övers. Ulf Gyllenhak, Fahrenheit, 2005):
Det är segrarna som skriver historia, och Tysklands historia under andra världskriget utgör inget undantag. Men ju längre avståndet i tiden ökar desto fler röster höjs som vill nyansera, lägga till eller rent av att ändra delar av historieskrivningen. Ett särskilt känsligt kapitel är de allierades bombningar av Tyskland, i synnerhet förstörelsen av den sachsiska huvudstaden Dresden. Många hävdar, senast Jörg Friedrich i "Der Brand" (recenserad i ST 22/11-04), att bombningen av Dresden var militärt helt omotiverad och syftade endast till att terrorisera civilbefolkningen samtidigt som man förstörde en vacker kulturhistorisk stad. En del har gått så långt som till att jämställa det tyska folkets lidande med Förintelsen. Just i fallet med Dresden har många propagandalögner som spreds av den demoniske Goebbels levt vidare fram till våra dagar. Saken blev knappast bättre av de osannolika anklagelser som under kalla kriget framfördes från östtyskt håll mot de amerikanska "imperialisternas" terrorbombning av den tyska civilbefolkningen!
Den brittiske historikern och författaren Frederick Taylor har föresatt sig att avslöja alla myter och lögner som florerar kring bombningen av Dresden i februari 1945. Hans bok har nu påpassligt översatts och getts ut av det alerta förlaget Fahrenheit, ett nytillskott på den svenska bokmarknaden med en ambitiös utgivning av populärvetenskaplig litteratur i anglosachsisk anda som sin uppgift. Översättningen haltar tyvärr stundtals, vad är en "parlamentär" demokrati, varför "utevaro" och inte frånvaro, för att nämna några exempel.
Taylors bok är inte desto mindre en fullträff. Han har jämförts med Anthony Beevor, författaren till omtalade, och enligt min mening överskattade, böcker om Stalingrad, Berlin och Kreta, en jämförelse som är klart orättvis då Taylor är vida överlägsen sin kollega, både som fackman och stilist. Han är Tysklandspecialist och har skrivit en avhandling om tysk högerextremism under 1920-talet.
Taylor tecknar en utförlig historik av staden Dresden och det sachsiska kungadömet som går tillbaka ända till romarriket, en historisk bakgrund som är förvisso mycket spännande men kanske inte alldeles behövlig i sådan fullständighet. Vi får en noggrann beskrivning av militärteknologins utveckling, i synnerhet luftkrigföringens historia. Den militära och politiska situationen vid den aktuella tidpunkten presenteras, och följs upp av en mycket levande och detaljrik skildring av själva bombningen, eller rättare sagt bombningar, den ödesdigra februarinatten, ett mindre litterärt mästerverk i sig, som dessutom lyckas undvika militärteknologisk barlast. Avslutningsvis för Taylor en nyanserad moralisk diskussion om krigföringens mål och medel, där händelserna i Dresden sätts in i ett vidare perspektiv.
Taylors historieskrivning formar sig till ett passionerat försvar för de allierades agerande. Myter och lögner avslöjas. Dresden var ingalunda blott en arkitektonisk sevärdhet där fredliga borgare ägnade sig åt kulturella nöjen, utan ett av nazismens starkaste fästen redan innan maktövertagandet 1933. Staden var inte alls så militärt betydelselös som man har låtit påskina, där fanns ganska mycket industri som lämnade ett viktigt bidrag till den tyska krigsansträngningen. Framför allt var staden en viktig järnvägsknut, med central betydelse för de tyska möjligheterna att föra fram förstärkningar och materiel till den inte alltför avlägsna fronten. Bombningarna underlättade betydligt för den framryckande Röda Armén, och Taylor leder också i bevis att de genomfördes i samråd med de sovjetiska allierade, rent av på deras uttryckliga begäran.
Samtidigt går det inte att ta miste på författarens kärlek till den vackra staden Dresden. Skildringen av fasorna i den drabbade staden är äkta och levande, Taylors hån och förakt för nazistpampar går hand i hand med hans djupa respekt för den tyska befolkningens lidande. Många Dresdenbor får komma till tals och lämna ögonvittnesskildringar, något som i hög grad bidrar till att göra framställningen vital och autentisk. Belysande är de vittnesmål som kommer från det handfull judar som fanns fortfarande kvar i staden vid den tiden, bland dem den berömde dagboksförfattaren Victor Klemperer. Trots att deras situation var lika utsatt som deras "ariska" grannar välkomnar de bombningarna och ser de fallande bomberna som en välsignelse och ett förebud om att ondskans dagar är snart räknade.
Det här är naturligtvis viktigt, alla resonemang kring andra världskriget kan inte bortse från nazismens ondskefulla karaktär och dess fasansfulla gärningar. I de allierades ögon ansågs Tyskland uteslutet ur de civiliserade nationernas gemenskap. Staden Dresden och dess befolkning bereddes ett grymt öde, men det kan inte råda någon tvekan om vem som i sista hand bär ansvaret. Med Taylors ord: "Dresden hade kunnat skonas och bevars för hela mänskligheten om det inte hade varit för de brutala drömmar om erövring, slaveri och folkmord..."
Boken om Dresden utkommer den 26 januari, dagen efter den 27 är det 60-årsdagen av Auschwitz befrielse och tillika Förintelsens minnesdag. Samtidigheten är säkerligen bara en tillfällighet, men visst ser det ut som en tanke. Åtminstone borde det göra det.
På söndag är det Alla hjärtans dag. Vad det nu ska vara bra för.
Annars är det årsdagen av att Alexander Graham Bell lämnade in sin patentansökan om telefonen 1876. Sedan dess får ingen människa vara i fred.
Veckan börjar med Jules Vernes födelsedag. För några år sedan var det 100 årsdag av hans frånfälle, och då skrev jag följande:
I år, närmare bestämt den 24 mars, är det 100 år sedan Jules Vernes död. Trots att det under året infaller jubileer i Frankrike förknippade med storheter som Montesquieu, Tocqueville, Nerval, har 2005 förklarats som ett Jules Verne-år. Det är ett postumt erkännande som säkert skulle ha glatt Verne. Under sin livstid var han förvisso en mycket populär författare, som nådde mycket höga upplagor och oräkneliga översättningar, men han fick aldrig ett litterärt erkännande bland de riktigt stora.
Jules Verne föddes 1828 i Nantes. I hans födelseattest finns en osannolik felskrivning - födelseåret anges till 1928! Man förflyttar den nyfödde hundra år in i framtiden, en tidsresa som senare kom att bli ett grundtema i hans litterära verksamhet. Vernes far var en aktad landsortadvokat som ville att sonen skulle följa i hans fotspår. Den unge Jules gjorde sin far till viljes och tog juridikexamen, men hans håg stod tidigt till litteraturen. Han skrev melodramatiska versdramer, noveller och operettlibretton, det mesta blev refuserad, några dramer blev antagna. Det stora genombrottet kom när en av hans äventyrsberättelser hamnade i händerna på förläggaren Hetzel, som direkt insåg den unge författarens potential. Ett otroligt kontrakt skrevs mellan de två: Verne skulle leverera två romaner om året i tjugo års tid! Något han inte bara uppfyllde utan också passerade med god marginal, han skrev inte mindre än 68 romaner.
Jules Vernes kvaliteter som äventyrsberättare är obestridliga. Hans överdådiga fantasi, fast förankrad i ett vetenskapligt och teknologiskt underlag har emellanåt visat sig förutseende på ett nästan kusligt sätt. Resan till månen, bara för att ta ett exempel, startar i Florida, inte långt från den plats vi känner under namnet Cape Kennedy, och landning sker i Stilla havet i stort sett på samma sätt som vår tids kosmiska färder brukar göra. Han förutser flygplan enligt principen tyngre än luften, helikoptern, TV:n också, även om den sände via tråd. Vernes "ingenjörspoesi", som Hetzel kallade det, har roat generation efter generation, och kommer säkerligen att fortsätta att göra det. I början på 1900-talet framhölls han som ett föredöme för ungdomen i Sverige, i kontrast till Nick Carter-böckerna som då hade introducerats i landet, och ansågs fördärvliga av kultureliten.
Jules Vernes omfattande produktion håller en mycket ojämn kvalitet, en del böcker är helt okända för den läsande allmänheten och bör nog så förbli. Genomgående i hans verk är att människoskildringar inte är alltför djuplodande. Undantaget är porträttet av den gåtfulle kapten Nemo. Kvinnor är oftast helt frånvarande, de få kvinnogestalter som uppträder är rakt genom stereotypa. Mänskliga kontakter präglas av den viktorianska moralen, något som renderade Verne påvens välsignelse. Vernes personteckning är som bäst i hans livliga skildringar av tjänsteandar, alla har väl tjusats av den driftige och lojale Passepartout.
Mycket av Jules Vernes berättarglädje grumlas av hans svaghet för uppräkning av vetenskapliga fakta. Lite i tid och otid bjuder han på en tröttande ström av tekniska och matematiska data, enligt uppgift är hans beräkningar oftast korrekta i detalj men sällan i sin helhet.
Alla personerna hos Verne är "hederliga gossar" oavsett nationalitet. Ett olyckligt undantag är nidporträttet av en judisk procentare, som klart antyder antisemitiska fördomar, ingenting ovanligt i Frankrike vid den tiden. Efter nederlaget mot Preussen 1870-71 blir också bilden av tyskar, som alltid är militaristiska, mörkare. Men annars präglas Vernes böcker av en stark tro till det internationella samarbetets gränslösa möjligheter, och övertygelsen om att forskare och vetenskapsmän står över nationella konflikter. Likaså kännetecknas en stor del av Vernes litterära produktion av framstegsoptimism, en fascination inför teknikens och vetenskapens potential och den väg till lycka och välstånd som de utlovar att medföra för mänskligheten.
1886 inträffar en rad händelser som får författaren att inta en attityd av tilltagande pessimism och en mörkare syn på världen. Han blir beskjuten av en förvirrad släkting, med en viss invaliditet som följd, och samma år dör först hans förläggare Hetzel och senare hans åldriga mor. Ytterligare en bidragande orsak var också den stämning av sekelskiftespessimism som gjorde sig alltmer gällande i Europa. Dessutom tror jag inte att man kan bortse från Vernes medvetenhet om teknikens och industrialismens inneboende problem. Också i det avseendet visade han sig mycket förutseende och profetisk. Till sin familjs stora fasa började han på gamla dagar vurma för den ryske anarkisten Krapotkins läror, kanhända inte helt så profetiskt men alldeles klart symptomatiskt.
Jules Verne dog 1905 i Amiens. En fransk tidning skrev "det känns som om jultomten var borta". Lyckligtvis har vi julklapparna kvar i form av alla hans böcker.
Ett urval av Jules Vernes romaner:
En världsomsegling under havet
Från jorden till månen
Jorden runt på 80 dagar
Till jordens medelpunkt
Kapten Grants barn
Den hemlighetsfulla ön
Tsarens kurir
Begums femhundra miljoner
Två års ferier
På tisdag är det 117 år sedan Verdis opera Falstaff hade urpremiär på La Scala i Milano.
På onsdag är 752 år sedan mongolerna erövrade Bagdad och anställde ett blodbad på befolkningen. Nihil sub sole novum est.
På torsdag är det Leo Szilards födelsedag. Han var en av dem som utvecklade atombomben, men försökte stoppa användningen av den. I ett famöst möte med James Byrnes (tror jag att det var) fick den ungerske juden Szilard en lektion i amerikansk demokrati. Byrnes berättade för den häpne vetenskapsmannen att politiker i USA hade ett ansvar inför sina väljare. Och hur skulle man förklara för dem att man hade använt en jädrans massa miljoner av deras skattepengar på en manick, som man sedan inte skulle ha till någonting alls, förutom att skrämmas lite. Nej, sånt trams passerar inte i en sann demokrati.
På fredag är det Abraham Lincolns födelsedag. Samma dag, den 12 februari 1809, föddes också Charles Darwin. Ingen dålig dag! Själv är jag född samma dag som Ted Gärdestad, men antar att det inte smäller lika högt (förlåt Ted!).
På lördag är det årsdagen - jämt i år, 65 år - av den mest förödande bombningen av Dresden. Åtskilligt har sagts i ämnet, det här skrev jag i en recension av boken "Dresden. Tisdag den 13 februari 1945" av den brittiske historikern Frederick Taylor (Övers. Ulf Gyllenhak, Fahrenheit, 2005):
Det är segrarna som skriver historia, och Tysklands historia under andra världskriget utgör inget undantag. Men ju längre avståndet i tiden ökar desto fler röster höjs som vill nyansera, lägga till eller rent av att ändra delar av historieskrivningen. Ett särskilt känsligt kapitel är de allierades bombningar av Tyskland, i synnerhet förstörelsen av den sachsiska huvudstaden Dresden. Många hävdar, senast Jörg Friedrich i "Der Brand" (recenserad i ST 22/11-04), att bombningen av Dresden var militärt helt omotiverad och syftade endast till att terrorisera civilbefolkningen samtidigt som man förstörde en vacker kulturhistorisk stad. En del har gått så långt som till att jämställa det tyska folkets lidande med Förintelsen. Just i fallet med Dresden har många propagandalögner som spreds av den demoniske Goebbels levt vidare fram till våra dagar. Saken blev knappast bättre av de osannolika anklagelser som under kalla kriget framfördes från östtyskt håll mot de amerikanska "imperialisternas" terrorbombning av den tyska civilbefolkningen!
Den brittiske historikern och författaren Frederick Taylor har föresatt sig att avslöja alla myter och lögner som florerar kring bombningen av Dresden i februari 1945. Hans bok har nu påpassligt översatts och getts ut av det alerta förlaget Fahrenheit, ett nytillskott på den svenska bokmarknaden med en ambitiös utgivning av populärvetenskaplig litteratur i anglosachsisk anda som sin uppgift. Översättningen haltar tyvärr stundtals, vad är en "parlamentär" demokrati, varför "utevaro" och inte frånvaro, för att nämna några exempel.
Taylors bok är inte desto mindre en fullträff. Han har jämförts med Anthony Beevor, författaren till omtalade, och enligt min mening överskattade, böcker om Stalingrad, Berlin och Kreta, en jämförelse som är klart orättvis då Taylor är vida överlägsen sin kollega, både som fackman och stilist. Han är Tysklandspecialist och har skrivit en avhandling om tysk högerextremism under 1920-talet.
Taylor tecknar en utförlig historik av staden Dresden och det sachsiska kungadömet som går tillbaka ända till romarriket, en historisk bakgrund som är förvisso mycket spännande men kanske inte alldeles behövlig i sådan fullständighet. Vi får en noggrann beskrivning av militärteknologins utveckling, i synnerhet luftkrigföringens historia. Den militära och politiska situationen vid den aktuella tidpunkten presenteras, och följs upp av en mycket levande och detaljrik skildring av själva bombningen, eller rättare sagt bombningar, den ödesdigra februarinatten, ett mindre litterärt mästerverk i sig, som dessutom lyckas undvika militärteknologisk barlast. Avslutningsvis för Taylor en nyanserad moralisk diskussion om krigföringens mål och medel, där händelserna i Dresden sätts in i ett vidare perspektiv.
Taylors historieskrivning formar sig till ett passionerat försvar för de allierades agerande. Myter och lögner avslöjas. Dresden var ingalunda blott en arkitektonisk sevärdhet där fredliga borgare ägnade sig åt kulturella nöjen, utan ett av nazismens starkaste fästen redan innan maktövertagandet 1933. Staden var inte alls så militärt betydelselös som man har låtit påskina, där fanns ganska mycket industri som lämnade ett viktigt bidrag till den tyska krigsansträngningen. Framför allt var staden en viktig järnvägsknut, med central betydelse för de tyska möjligheterna att föra fram förstärkningar och materiel till den inte alltför avlägsna fronten. Bombningarna underlättade betydligt för den framryckande Röda Armén, och Taylor leder också i bevis att de genomfördes i samråd med de sovjetiska allierade, rent av på deras uttryckliga begäran.
Samtidigt går det inte att ta miste på författarens kärlek till den vackra staden Dresden. Skildringen av fasorna i den drabbade staden är äkta och levande, Taylors hån och förakt för nazistpampar går hand i hand med hans djupa respekt för den tyska befolkningens lidande. Många Dresdenbor får komma till tals och lämna ögonvittnesskildringar, något som i hög grad bidrar till att göra framställningen vital och autentisk. Belysande är de vittnesmål som kommer från det handfull judar som fanns fortfarande kvar i staden vid den tiden, bland dem den berömde dagboksförfattaren Victor Klemperer. Trots att deras situation var lika utsatt som deras "ariska" grannar välkomnar de bombningarna och ser de fallande bomberna som en välsignelse och ett förebud om att ondskans dagar är snart räknade.
Det här är naturligtvis viktigt, alla resonemang kring andra världskriget kan inte bortse från nazismens ondskefulla karaktär och dess fasansfulla gärningar. I de allierades ögon ansågs Tyskland uteslutet ur de civiliserade nationernas gemenskap. Staden Dresden och dess befolkning bereddes ett grymt öde, men det kan inte råda någon tvekan om vem som i sista hand bär ansvaret. Med Taylors ord: "Dresden hade kunnat skonas och bevars för hela mänskligheten om det inte hade varit för de brutala drömmar om erövring, slaveri och folkmord..."
Boken om Dresden utkommer den 26 januari, dagen efter den 27 är det 60-årsdagen av Auschwitz befrielse och tillika Förintelsens minnesdag. Samtidigheten är säkerligen bara en tillfällighet, men visst ser det ut som en tanke. Åtminstone borde det göra det.
På söndag är det Alla hjärtans dag. Vad det nu ska vara bra för.
Annars är det årsdagen av att Alexander Graham Bell lämnade in sin patentansökan om telefonen 1876. Sedan dess får ingen människa vara i fred.
Publicerat i Tidningen KUlturen 2010-02-07
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar