FILM
The Women and the Generals
Regi: Maj Wechselmann
Distr: NRK/SVT
1965 har Indonesien världens största kommunistparti utanför östblocket. Spänningarna i det indonesiska samhället växer, inte minst på grund av att den vänsterpopulistiske presidenten och nationalistikonen Sukarno tycks gå kraven på en jordreform tillmötes. En liten grupp vänstersinnade officerare befarar – på goda grunder som det snart visar sig – att militären, med stöd av högerkrafterna och CIA, ska slå till mot kommunisterna. De genomför ett kuppförsök, genom att kidnappa och mörda sex generaler.
Kuppförsöket misslyckas, och blir till en förevändning för en klappjakt på kommunister, som slutar i en veritabel massaker. Omkring en miljon människor, kanske fler, mister livet.
Sukarno tvingas så småningom att avgå, och Suhartos repressiva och genomkorrumperade militärdiktatur tar över de kommande 30 åren.
Blodbadet i Indonesien är inte okänt, men med tanke på dess omfattning är det förvånansvärt lite omtalat och uppmärksammat. Det är tydligen skillnad på folkmord och folkmord.
Maj Wechselmanns senaste film lyfter fram på ett förtjänstfullt sätt den indonesiska människoslakten. Hon använder sig av sin vanliga teknik att klippa ihop gamla arkivklipp, journalfilmer, den indonesiska militärens gamla propagandafilmer, utdrag ur amerikanska NBC:s nyheter – mycket avslöjande! – intervjuer och egna kommentarer.
Som titeln antyder handlar det mycket om de kvinnor som blev fängslade efter kuppen, de blev torterade, många blev våldtagna, flera miljoner hölls i fängelse under många år. Idag kämpar de överlevande för upprättelse.
Men Wechselmann tar upp flera andra teman, bland annat försöker hon att teckna en historisk och politisk bakgrund. Resultatet blir inte helt lyckat. Det blir alldeles för rörigt och utan sammanhang. Den oinvigde riskerar att inte begripa någonting alls ungefär fram till mitten av filmen.
Alldeles för mycket fokus hamnar på Suharto som enskild person, det är lätt att förledas att tro att det stora problemet helt enkelt var att han var korrumperad och manipulativ.
I sitt brinnande engagemang tar Wechselmann upp alldeles för många trådar och har svårt att sätta punkt. Samtidigt är det just hennes engagemang som är filmens drivkraft.
Sina brister till trots är filmen en viktig röst som bryter den selektiva tystnaden.
Regi: Maj Wechselmann
Distr: NRK/SVT
1965 har Indonesien världens största kommunistparti utanför östblocket. Spänningarna i det indonesiska samhället växer, inte minst på grund av att den vänsterpopulistiske presidenten och nationalistikonen Sukarno tycks gå kraven på en jordreform tillmötes. En liten grupp vänstersinnade officerare befarar – på goda grunder som det snart visar sig – att militären, med stöd av högerkrafterna och CIA, ska slå till mot kommunisterna. De genomför ett kuppförsök, genom att kidnappa och mörda sex generaler.
Kuppförsöket misslyckas, och blir till en förevändning för en klappjakt på kommunister, som slutar i en veritabel massaker. Omkring en miljon människor, kanske fler, mister livet.
Sukarno tvingas så småningom att avgå, och Suhartos repressiva och genomkorrumperade militärdiktatur tar över de kommande 30 åren.
Blodbadet i Indonesien är inte okänt, men med tanke på dess omfattning är det förvånansvärt lite omtalat och uppmärksammat. Det är tydligen skillnad på folkmord och folkmord.
Maj Wechselmanns senaste film lyfter fram på ett förtjänstfullt sätt den indonesiska människoslakten. Hon använder sig av sin vanliga teknik att klippa ihop gamla arkivklipp, journalfilmer, den indonesiska militärens gamla propagandafilmer, utdrag ur amerikanska NBC:s nyheter – mycket avslöjande! – intervjuer och egna kommentarer.
Som titeln antyder handlar det mycket om de kvinnor som blev fängslade efter kuppen, de blev torterade, många blev våldtagna, flera miljoner hölls i fängelse under många år. Idag kämpar de överlevande för upprättelse.
Men Wechselmann tar upp flera andra teman, bland annat försöker hon att teckna en historisk och politisk bakgrund. Resultatet blir inte helt lyckat. Det blir alldeles för rörigt och utan sammanhang. Den oinvigde riskerar att inte begripa någonting alls ungefär fram till mitten av filmen.
Alldeles för mycket fokus hamnar på Suharto som enskild person, det är lätt att förledas att tro att det stora problemet helt enkelt var att han var korrumperad och manipulativ.
I sitt brinnande engagemang tar Wechselmann upp alldeles för många trådar och har svårt att sätta punkt. Samtidigt är det just hennes engagemang som är filmens drivkraft.
Sina brister till trots är filmen en viktig röst som bryter den selektiva tystnaden.
Publicerat i Flamman 2010-6
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar