ROMAN
Sista beställningen på Balto
Faïza Guène.
Övers: Lotta Riad.
Faïza Guène.
Övers: Lotta Riad.
Norstedts, 2010
Efter dundersuccén med debuten Kiffe kiffe imorgon, och uppföljaren Drömmar för dårar återkommer den blott 25-åriga Faïza Guène med sin tredje roman. Också här förblir hon förorten trogen.
Handlingen utspelar sig i en förstad till Paris, i slutet av pendeltågslinjen, en och en halv timme från stadens centrum. Här finns alla förortens nackdelar, men få av storstadens fördelar. Guène presenterar ett persongalleri av olika människor vars relationer hänger intrikat samman, och som har den lokala kvartersbaren som en gemensam referens.
Det lilla samhället är inte helt homogent, här finns också sociala skillnader, framför allt mellan dem som bor i småhus och de som bor i höghus. Gemensamt för dem är i alla fall att ingen av dem räknas till den grupp i samhället som kallas för ”vinnare”. Trots storslagna drömmar om kändisliv eller väl tilltagna spelvinster är Guènes hjältar, eller snarare antihjältar, obevekligt dömda till att vara underklass. De flesta är redan där, resten kommer att ofelbart ansluta inom en snar framtid. Det är en miljö som regeras av begreppet ”kris” i alla dess former: tonårskris, skolkris, arbetslöshetskris, kris, kris.
Guène skriver en korthuggen, osentimental prosa som tonsäkert fångar på kornet de olika idiomen, det är ett fantastiskt rikt språk som återger lika bra ungdomsslang, grovt sexistiskt mummel, förtäckt rasismsvammel som pretentiösa försök att tala ”fint”.
Det som inte övertygar är kriminalhistorien som utgör berättelsens ramverk. Den skapar visserligen en bra struktur som driver skildringen framåt, men i sin mångbottnade ovisshet riskerar den att bagatellisera – allt beror bara på slumpen. En alternativ tolkning är förstås att den istället framhäver alltings meningslöshet.
Romanens styrka är gestaltningen av människorna. Samtidigt visar Guène mycket åskådligt hur socialt utsatt situationer förstör mänskliga relationer. Förorten som geografisk och social enhet framträder på riktigt, bortom rubrikernas fördomsfulla generaliseringar.
Efter dundersuccén med debuten Kiffe kiffe imorgon, och uppföljaren Drömmar för dårar återkommer den blott 25-åriga Faïza Guène med sin tredje roman. Också här förblir hon förorten trogen.
Handlingen utspelar sig i en förstad till Paris, i slutet av pendeltågslinjen, en och en halv timme från stadens centrum. Här finns alla förortens nackdelar, men få av storstadens fördelar. Guène presenterar ett persongalleri av olika människor vars relationer hänger intrikat samman, och som har den lokala kvartersbaren som en gemensam referens.
Det lilla samhället är inte helt homogent, här finns också sociala skillnader, framför allt mellan dem som bor i småhus och de som bor i höghus. Gemensamt för dem är i alla fall att ingen av dem räknas till den grupp i samhället som kallas för ”vinnare”. Trots storslagna drömmar om kändisliv eller väl tilltagna spelvinster är Guènes hjältar, eller snarare antihjältar, obevekligt dömda till att vara underklass. De flesta är redan där, resten kommer att ofelbart ansluta inom en snar framtid. Det är en miljö som regeras av begreppet ”kris” i alla dess former: tonårskris, skolkris, arbetslöshetskris, kris, kris.
Guène skriver en korthuggen, osentimental prosa som tonsäkert fångar på kornet de olika idiomen, det är ett fantastiskt rikt språk som återger lika bra ungdomsslang, grovt sexistiskt mummel, förtäckt rasismsvammel som pretentiösa försök att tala ”fint”.
Det som inte övertygar är kriminalhistorien som utgör berättelsens ramverk. Den skapar visserligen en bra struktur som driver skildringen framåt, men i sin mångbottnade ovisshet riskerar den att bagatellisera – allt beror bara på slumpen. En alternativ tolkning är förstås att den istället framhäver alltings meningslöshet.
Romanens styrka är gestaltningen av människorna. Samtidigt visar Guène mycket åskådligt hur socialt utsatt situationer förstör mänskliga relationer. Förorten som geografisk och social enhet framträder på riktigt, bortom rubrikernas fördomsfulla generaliseringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar