Melodifestivalen har dragit igång. Spektaklet kan bästa sammanfattas med salig Lars Ekborgs ord ur monologen "Bunta ihop dem!": Vi hade skönhetstävling hemma i byn. Ingen vann.
För övrigt anser jag att sjunga är Silver. Att tiga är guld.
Veckan börjar med Internationella geléhallondagen, något som bör firas ordentligt. Vad vore livet utan geléhallon?
Annars är det årsdagen av att Sovjet officiellt tillkännagav 1989 att man ska lämna Afghanistan. Vilket bevisar än en gång att människor lär ingenting av erfarenhet. I varje fall inte andras.
På tisdag är det Fettisdagen, vilket en gång i tiden betydde att det var fritt fram att äta semlor. Vår narcissistiska tid med omedelbar behovstillfredsställelse som främsta mål känner inte av sådana begränsningar.
Samma dag är dödsdagen för en viss Giosuè Carducci. Aldrig hört talas om? Du är säkert i gott sällskap. Den gode Carducci tillhör en illuster skara av italienska nobelpristagare i litteratur som ingen -i alla fall väldigt få - kommer ihåg längre. Och de är faktiskt ganska många: Carducci var pristagare 1906, sedan har vi 1926 Grazia Deledda, barmhärtigt nog bortglömd, 1934 Lugi Pirandello, sällan spelad i Sverige, 1959 Salvatore Quasimodo, i likhet med många poeter hermetiskt borta, 1975 tråkmånsen Eugenio Montale, och sist men inte minst Dario Fo 1997, vars öde är än inte klart.
På onsdag är det Askonsdagen, som inleder fastan. Se ovan kommentar om narcissistisk tid.
Den 17 februari har en särskild ställning i den svenska almanackan, eftersom en gång, året var 1753, följds det av 1 mars. Då gick nämligen Sverige över från den julianska till den gregorianska kalendern. Nu väntar vi bara på en övergång till den gregorianska sången.
På torsdag firar Gambia sin nationaldag. Undrar just vad de har för nationalsång? "Du Gambia, du fria"? (Med ett särskilt tack till Risken finns)
Det är också Toni Morrisons födelsedag. I höstas kom en ny roman av henne på svenska, "En välsignelse" (Forum, Övers: Kerstin Hallén). Så skrev jag om den i en recension:
Toni Morrisons roman skildrar pionjärtiden i Nordamerika, och inte minst slaveriets första tid i det som kom att bli USA.
Det är sent 1600-tal i norra Virginia. I centrum för berättelsen står en nybyggarfamilj, och människorna runt omkring den: indiankvinnan Lina, den förvirrade flickan som kallas Sorg, och framför allt Florens, den svarta flickan vars mor lämnade henne från sig då hennes ägare skulle betala av på en skuld.
Vartannat kapitel berättas av Florens, vartannat av någon annan av de andra personerna.
Fram träder en jungfrulig värld med oanade möjligheter - åtminstone för en del, där det är vackert, fritt och hälsosamt, i bjärt kontrast till Europas trångbodda och osunda städer, och fattigdomen och misären på den europeiska landsbygden.
Det gamla klassamhället har brutit samman, nya rikedomar byggs upp, och följs av nya hierarkier i samhället. Och grunden för de nyrikas ställning är slaveriet. Morrison tecknar en skarpsinnig psykologisk skildring av slaveriet som ett mentalt tillstånd, som degraderar både slaven och slavägaren. Samtidigt som en trångsynt religiositet gör våld på den kristna etiken.
Naturligtvis är det i stor utsträckning en bok om kvinnor. Vid den tiden är en kvinna utan en mans beskydd mer eller mindre helt rättslös. De vita kvinnornas dubbla bördor är slavkvinnornas tredubbla. Men här finns också mycket styrka, som har sin grund i gemenskap. Och Florens som desperat söker förstå varför hennes mor lämnade henne, får till slut ett sorts svar, som blir till en välsignelse i livet.
Morrison skriver en underbar prosa, som påminner mig mest om en fjällbäck, den porlar fram klar och okonstlad, och gnistrar med en rikedom av nyanser.
Det är vackert och det berör.
På fredag är det 58 år sedan Knut Hamsun dog. Om honom har det sagts åtskilligt. Hans roman "Svält" är fortfarande ett mästerverk. 2007 kom den i svensk nyöversättning på förlaget Skri, med översättning, efterord och kommentar av Henrik Petersen. Jag skrev följande i min anmälan:
"Svält" som först publicerades 1890 är Knut Hamsuns debutroman. Handlingen är enkel: ett namnlöst jag driver omkring i Kristiania - den tidens namn för Oslo. Han försörjer sig som fri skribent, han bor tillfälligt än här, än där, och han lever ständigt på svältgränsen. Hamsuns uttalade ambition var att beskriva svält som ett psykologiskt tillstånd. Det är ingen tvekan att han har lyckat, hela romanen är som en lång febrig dröm, där gränserna mellan det yttre och det inre stundtals suddas helt ut.
Det är uppenbart att "Svält" är kronan på verket i den tradition som vänder sig emot 1870 - och 80-talens litteratur som såg som sin främsta uppgift att ta upp samhällsproblem till debatt. En författares föresats står inte alltid i samklang med resultatet av hans arbete, och det går faktiskt att göra en politisk läsning av Hamsuns roman.
Det hör till saken att Hamsun var välbekant med tillvaron som frilansskribent, och han hade själv levt under vissa perioder på svältgränsen. Inte heller var svält ett okänt fenomen i den tidens Skandinavien. Samhället i de nordiska länderna genomgår en omdaning, industrialiseringen tar fart, och den kapitalistiska ekonomin, och med den marknadsrelationerna, börjar gälla.
Den namnlösa berättaren lever som i ett socialt vakuum, han tycks sakna sociala band, och alla hans bekantskaper är helt tillfälliga eller slumpmässiga. Mänskliga relationer är krassa, och präglas av beräkning och elakhet. Det är en skrämmande bild av alienationen i ett atomiserat samhälle.
Här finns också en inträngande skildring av fattigdomens förnedringsmekanismer. Kampen för stoltheten och människovärdet är minst lika viktig som jakten på brödfödan.
För den som vill leta redan här efter tecken på Hamsuns senare nazistsympatier, finns här ett och annat. Och samtidigt finns det minst lika mycket som motsäger det. Här finns ingen enkel utvecklingslinje, och Hamsuns ideologiska förvillelser står att finna mer hos författaren själv än i hans verk.
På lördag är det årsdagen av att Axel Oxenstierna 1636 beslutade att inrätta ett postverk. Oxenstierna är en man som har gått till historien. Under 1990-talet beslutade en idiot (flera idioter?) att omvandla postverket till ett affärsdrivande företag, och numera fungerar knappast posten alls. Må hans (hennes? deras?) namn är alltid vara glömt!
Veckan avslutas med Unesco:s internationella dag för modersmålet. Jag har skrivit följande anspråkslösa förslag i frågan:
Varannan vecka dör det ut ett språk. Med det en kultur och en kunskapskälla. Främsta anledningen till språkdöden är majoritetskulturens expansion, vilken sker nästan alltid med direkt eller indirekt tvång. Massor av värdefull kunskap går förlorad. Det innebär också en oerhörd kränkning av hela folkgrupper och enskilda individer. Det skapar uniformitet, men knappast solidaritet, och på sin höjd en påtvingad lojalitet.
Normen är ett språk - i undantagsfall två eller några fler - och även en kultur, i meningen värderingar, åsikter, sociala koder etc., som det krävs att man tillgodogör sig för att bli en fullvärdig medlem i samhället. I Sverige talar vi svenska, uppför oss på ett visst sätt, och hyser vissa värderingar. Det är det som öppnar vägen till arbete, utbildning och karriär. Man kallar det för integration, när det i själva verket rör sig om assimilation.
Det är ingen hemlighet att den processen har varit ett gigantiskt misslyckande, och givetvis inte bara i Sverige. Situationen är desto allvarligare som rörlighet över gränserna av olika skäl ökar allt mer, och stor invandring av många olika folkgrupper är mer regel än undantag i hela västvärlden.
Det är dags att ifrågasätta normen om ett land - ett språk - en kultur (om någon hör ett obehagligt eko här är det ingen tillfällighet). Vägen till en integration värd namnet som bygger på humanistisk grund går över mångfald.
Samhället bör därför så långt det är möjligt garantera, och i övriga fall sträva efter, att alla folk som bor i landet tillgodoses sina språk- och kulturrättigheter. Det ska inte vara några till intet förpliktigande deklarationer, som fallet är idag med de fem minoritetsspråken, utan en aktiv och konkret politik, som dessutom har tillräckliga medel till sitt förfogande.
För den som önskar få utbildning på meänkeli ska den vara tillgänglig, åtminstone upp till gymnasienivå, och kanske också på enstaka högskolekurser. Rättskipning ska kunna ske på meänkeli, liksom annan myndighetsutövning. Det gäller naturligtvis också ALLA andra språk som talas i Sverige.
Genomför en bred kultursatsning på framför allt media, SVT bör döpas om till MTV - MångfaldsTelevison, och sända ett stort urval kanaler på olika språk, inte bara några enstaka exotiska program.
Arbetslivet ska så långt som möjligt anpassas till mångkultur, det har redan framförts förslag om flexibel ledighet med anledning av olika religiösa högtider, för att nämna ett exempel.
Kort sagt, svenska språkets monopol upphävs, och det ska vara möjligt för var och en att leva och verka fullt ut på sitt språk. Eller med andra ord, samhället garanterar kulturell autonomi för alla.
Det är enda sättet idag att visa tillbörlig respekt för individer och olika folkgrupper. Det skapar en kulturell rikedom. Det är också min absoluta övertygelse att det på sikt bidrar till en integration värd namnet, där människor av egen fri vilja kommer att bli lojala och solidariska medborgare.
En positiv sidoeffekt är naturligtvis den kompetens som byggs upp, och som kan visa sig vara oumbärlig för ett framgångsrikt näringsliv i en globaliserad värld.
En given invändning är att det idag i Sverige finns över 200 modersmål, och att det är i praktiken ogörligt att garantera undervisning, rättskipning osv. på så många språk, om inte annat fattas det kompetent personal. Kulturell autonomi ska ses som en process som strävar efter att tillgodose människornas kulturella rättigheter. Och på frågan om det gäller alla, är svaret: JA!
Ett program för kulturell autonomi kommer också att vara kostsam. Men det ska ställas mot de kostnader, både ekonomiska och mänskliga, som den misslyckade tvångsassimileringen, med diskriminering, marginalisering och utanförskap, medför idag. I den utvecklade världen finns det faktiskt tillräckliga resurser. Risken är att tvångsassimileringspolitiken kan leda till ökade klyftor med större sociala motsättningar, politisk oro och en samhällsutveckling i auktoritär riktning.
Mångfald är att föredra framför enfald.
För övrigt anser jag att sjunga är Silver. Att tiga är guld.
Veckan börjar med Internationella geléhallondagen, något som bör firas ordentligt. Vad vore livet utan geléhallon?
Annars är det årsdagen av att Sovjet officiellt tillkännagav 1989 att man ska lämna Afghanistan. Vilket bevisar än en gång att människor lär ingenting av erfarenhet. I varje fall inte andras.
På tisdag är det Fettisdagen, vilket en gång i tiden betydde att det var fritt fram att äta semlor. Vår narcissistiska tid med omedelbar behovstillfredsställelse som främsta mål känner inte av sådana begränsningar.
Samma dag är dödsdagen för en viss Giosuè Carducci. Aldrig hört talas om? Du är säkert i gott sällskap. Den gode Carducci tillhör en illuster skara av italienska nobelpristagare i litteratur som ingen -i alla fall väldigt få - kommer ihåg längre. Och de är faktiskt ganska många: Carducci var pristagare 1906, sedan har vi 1926 Grazia Deledda, barmhärtigt nog bortglömd, 1934 Lugi Pirandello, sällan spelad i Sverige, 1959 Salvatore Quasimodo, i likhet med många poeter hermetiskt borta, 1975 tråkmånsen Eugenio Montale, och sist men inte minst Dario Fo 1997, vars öde är än inte klart.
På onsdag är det Askonsdagen, som inleder fastan. Se ovan kommentar om narcissistisk tid.
Den 17 februari har en särskild ställning i den svenska almanackan, eftersom en gång, året var 1753, följds det av 1 mars. Då gick nämligen Sverige över från den julianska till den gregorianska kalendern. Nu väntar vi bara på en övergång till den gregorianska sången.
På torsdag firar Gambia sin nationaldag. Undrar just vad de har för nationalsång? "Du Gambia, du fria"? (Med ett särskilt tack till Risken finns)
Det är också Toni Morrisons födelsedag. I höstas kom en ny roman av henne på svenska, "En välsignelse" (Forum, Övers: Kerstin Hallén). Så skrev jag om den i en recension:
Toni Morrisons roman skildrar pionjärtiden i Nordamerika, och inte minst slaveriets första tid i det som kom att bli USA.
Det är sent 1600-tal i norra Virginia. I centrum för berättelsen står en nybyggarfamilj, och människorna runt omkring den: indiankvinnan Lina, den förvirrade flickan som kallas Sorg, och framför allt Florens, den svarta flickan vars mor lämnade henne från sig då hennes ägare skulle betala av på en skuld.
Vartannat kapitel berättas av Florens, vartannat av någon annan av de andra personerna.
Fram träder en jungfrulig värld med oanade möjligheter - åtminstone för en del, där det är vackert, fritt och hälsosamt, i bjärt kontrast till Europas trångbodda och osunda städer, och fattigdomen och misären på den europeiska landsbygden.
Det gamla klassamhället har brutit samman, nya rikedomar byggs upp, och följs av nya hierarkier i samhället. Och grunden för de nyrikas ställning är slaveriet. Morrison tecknar en skarpsinnig psykologisk skildring av slaveriet som ett mentalt tillstånd, som degraderar både slaven och slavägaren. Samtidigt som en trångsynt religiositet gör våld på den kristna etiken.
Naturligtvis är det i stor utsträckning en bok om kvinnor. Vid den tiden är en kvinna utan en mans beskydd mer eller mindre helt rättslös. De vita kvinnornas dubbla bördor är slavkvinnornas tredubbla. Men här finns också mycket styrka, som har sin grund i gemenskap. Och Florens som desperat söker förstå varför hennes mor lämnade henne, får till slut ett sorts svar, som blir till en välsignelse i livet.
Morrison skriver en underbar prosa, som påminner mig mest om en fjällbäck, den porlar fram klar och okonstlad, och gnistrar med en rikedom av nyanser.
Det är vackert och det berör.
På fredag är det 58 år sedan Knut Hamsun dog. Om honom har det sagts åtskilligt. Hans roman "Svält" är fortfarande ett mästerverk. 2007 kom den i svensk nyöversättning på förlaget Skri, med översättning, efterord och kommentar av Henrik Petersen. Jag skrev följande i min anmälan:
"Svält" som först publicerades 1890 är Knut Hamsuns debutroman. Handlingen är enkel: ett namnlöst jag driver omkring i Kristiania - den tidens namn för Oslo. Han försörjer sig som fri skribent, han bor tillfälligt än här, än där, och han lever ständigt på svältgränsen. Hamsuns uttalade ambition var att beskriva svält som ett psykologiskt tillstånd. Det är ingen tvekan att han har lyckat, hela romanen är som en lång febrig dröm, där gränserna mellan det yttre och det inre stundtals suddas helt ut.
Det är uppenbart att "Svält" är kronan på verket i den tradition som vänder sig emot 1870 - och 80-talens litteratur som såg som sin främsta uppgift att ta upp samhällsproblem till debatt. En författares föresats står inte alltid i samklang med resultatet av hans arbete, och det går faktiskt att göra en politisk läsning av Hamsuns roman.
Det hör till saken att Hamsun var välbekant med tillvaron som frilansskribent, och han hade själv levt under vissa perioder på svältgränsen. Inte heller var svält ett okänt fenomen i den tidens Skandinavien. Samhället i de nordiska länderna genomgår en omdaning, industrialiseringen tar fart, och den kapitalistiska ekonomin, och med den marknadsrelationerna, börjar gälla.
Den namnlösa berättaren lever som i ett socialt vakuum, han tycks sakna sociala band, och alla hans bekantskaper är helt tillfälliga eller slumpmässiga. Mänskliga relationer är krassa, och präglas av beräkning och elakhet. Det är en skrämmande bild av alienationen i ett atomiserat samhälle.
Här finns också en inträngande skildring av fattigdomens förnedringsmekanismer. Kampen för stoltheten och människovärdet är minst lika viktig som jakten på brödfödan.
För den som vill leta redan här efter tecken på Hamsuns senare nazistsympatier, finns här ett och annat. Och samtidigt finns det minst lika mycket som motsäger det. Här finns ingen enkel utvecklingslinje, och Hamsuns ideologiska förvillelser står att finna mer hos författaren själv än i hans verk.
På lördag är det årsdagen av att Axel Oxenstierna 1636 beslutade att inrätta ett postverk. Oxenstierna är en man som har gått till historien. Under 1990-talet beslutade en idiot (flera idioter?) att omvandla postverket till ett affärsdrivande företag, och numera fungerar knappast posten alls. Må hans (hennes? deras?) namn är alltid vara glömt!
Veckan avslutas med Unesco:s internationella dag för modersmålet. Jag har skrivit följande anspråkslösa förslag i frågan:
Varannan vecka dör det ut ett språk. Med det en kultur och en kunskapskälla. Främsta anledningen till språkdöden är majoritetskulturens expansion, vilken sker nästan alltid med direkt eller indirekt tvång. Massor av värdefull kunskap går förlorad. Det innebär också en oerhörd kränkning av hela folkgrupper och enskilda individer. Det skapar uniformitet, men knappast solidaritet, och på sin höjd en påtvingad lojalitet.
Normen är ett språk - i undantagsfall två eller några fler - och även en kultur, i meningen värderingar, åsikter, sociala koder etc., som det krävs att man tillgodogör sig för att bli en fullvärdig medlem i samhället. I Sverige talar vi svenska, uppför oss på ett visst sätt, och hyser vissa värderingar. Det är det som öppnar vägen till arbete, utbildning och karriär. Man kallar det för integration, när det i själva verket rör sig om assimilation.
Det är ingen hemlighet att den processen har varit ett gigantiskt misslyckande, och givetvis inte bara i Sverige. Situationen är desto allvarligare som rörlighet över gränserna av olika skäl ökar allt mer, och stor invandring av många olika folkgrupper är mer regel än undantag i hela västvärlden.
Det är dags att ifrågasätta normen om ett land - ett språk - en kultur (om någon hör ett obehagligt eko här är det ingen tillfällighet). Vägen till en integration värd namnet som bygger på humanistisk grund går över mångfald.
Samhället bör därför så långt det är möjligt garantera, och i övriga fall sträva efter, att alla folk som bor i landet tillgodoses sina språk- och kulturrättigheter. Det ska inte vara några till intet förpliktigande deklarationer, som fallet är idag med de fem minoritetsspråken, utan en aktiv och konkret politik, som dessutom har tillräckliga medel till sitt förfogande.
För den som önskar få utbildning på meänkeli ska den vara tillgänglig, åtminstone upp till gymnasienivå, och kanske också på enstaka högskolekurser. Rättskipning ska kunna ske på meänkeli, liksom annan myndighetsutövning. Det gäller naturligtvis också ALLA andra språk som talas i Sverige.
Genomför en bred kultursatsning på framför allt media, SVT bör döpas om till MTV - MångfaldsTelevison, och sända ett stort urval kanaler på olika språk, inte bara några enstaka exotiska program.
Arbetslivet ska så långt som möjligt anpassas till mångkultur, det har redan framförts förslag om flexibel ledighet med anledning av olika religiösa högtider, för att nämna ett exempel.
Kort sagt, svenska språkets monopol upphävs, och det ska vara möjligt för var och en att leva och verka fullt ut på sitt språk. Eller med andra ord, samhället garanterar kulturell autonomi för alla.
Det är enda sättet idag att visa tillbörlig respekt för individer och olika folkgrupper. Det skapar en kulturell rikedom. Det är också min absoluta övertygelse att det på sikt bidrar till en integration värd namnet, där människor av egen fri vilja kommer att bli lojala och solidariska medborgare.
En positiv sidoeffekt är naturligtvis den kompetens som byggs upp, och som kan visa sig vara oumbärlig för ett framgångsrikt näringsliv i en globaliserad värld.
En given invändning är att det idag i Sverige finns över 200 modersmål, och att det är i praktiken ogörligt att garantera undervisning, rättskipning osv. på så många språk, om inte annat fattas det kompetent personal. Kulturell autonomi ska ses som en process som strävar efter att tillgodose människornas kulturella rättigheter. Och på frågan om det gäller alla, är svaret: JA!
Ett program för kulturell autonomi kommer också att vara kostsam. Men det ska ställas mot de kostnader, både ekonomiska och mänskliga, som den misslyckade tvångsassimileringen, med diskriminering, marginalisering och utanförskap, medför idag. I den utvecklade världen finns det faktiskt tillräckliga resurser. Risken är att tvångsassimileringspolitiken kan leda till ökade klyftor med större sociala motsättningar, politisk oro och en samhällsutveckling i auktoritär riktning.
Mångfald är att föredra framför enfald.
Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-02-14
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar