Jag har varit och lyssnat på Augustvinnaren Steve Sem-Sandberg. Han berättade om sin roman De fattiga i Łódź, Den handlar om gettot i Łódź. Sem-Sandberg kunde inte riktigt förklara varför han skrev den här romanen, förutom att det är en fascinerande historia, där etiska och existentiella frågor ställs på sin spets.
Historien är i korthet följande: På en yta av fyra kvadratkilometer i Łódź,tränger man ihop en kvarts miljon människor. Judar från Tyskland och Tjeckoslovakien deporteras hit, bland annat Kafkas två äldre systrar slutar sina dagar här.
Gettot placeras i de gamla arbetarkvarteren Baùuty. Här fanns varken avlopps- och vattensystem.
Som på alla andra ställen utser nazisterna ett Judenrat, och i spetsen för det ställs en viss Chaim Rumkowski, en tvivelaktig figur, småhandlare i välgörenhet och karriärist. Han skaffar sig snabbt en oinskränkt makt i gettot som han utnyttjar för att berika och skaffa privilegier åt sin familj och sina protegéer. I förmånerna ingår bland annat sexuellt utnyttjande av mindreåriga.
Rumkowski har också en vision om hur han, likt en Messias, ska rädda det judiska folket. Tyskarna behöver arbetskraft, därför ska gettot göras produktivt. Łódźgettot blir en betydelsefull leverantör åt Wehrmacht. Nazisterna tvingar Rumkowski att samla ihop och deportera alla hans politiska motståndare, vilket han gör mer än gärna. Sedan begär de alla barn under tio år. Han lyder. Sedan kommer turen till de gamla.
Vid det laget är mer än 90 procent av gettots befolkning sysselsatt i industrin som arbetar för den tyska krigsmakten. Det är arbetslinjen det!
Men på trots mot all logik fortsätter tyskarna att deportera allt fler till förintelselägren. I september 1944 likvideras slutligen gettot. Rumkowski med familj åker med sista tåget.
Han blev ingen Messias, tvärtom har eftervärldens dom var hård, han betraktas som en förbrytare och psykopat. Men han var nära att lyckas, och hur skulle domen ha lytt då? Röda armén stod inte långt därifrån.
Sem-Sandberg sa att han ville ställa läsaren inför frågan: Vad skulle jag själv ha gjort? Jag har inget svar, men jag vill med emfas hävda vi har ett ansvar att se till att människor aldrig ska behöva ställas inför sådana val.
Till det bästa i romanen hör skildringar av närmast ofattbar gemenskap och solidaritet mellan människor under dessa totalt inhumana omständigheter. De upphör aldrig att hålla på sin värdighet – in i det sista hävdar de judiska arbetarna rätten att strejka.
Historien är i korthet följande: På en yta av fyra kvadratkilometer i Łódź,tränger man ihop en kvarts miljon människor. Judar från Tyskland och Tjeckoslovakien deporteras hit, bland annat Kafkas två äldre systrar slutar sina dagar här.
Gettot placeras i de gamla arbetarkvarteren Baùuty. Här fanns varken avlopps- och vattensystem.
Som på alla andra ställen utser nazisterna ett Judenrat, och i spetsen för det ställs en viss Chaim Rumkowski, en tvivelaktig figur, småhandlare i välgörenhet och karriärist. Han skaffar sig snabbt en oinskränkt makt i gettot som han utnyttjar för att berika och skaffa privilegier åt sin familj och sina protegéer. I förmånerna ingår bland annat sexuellt utnyttjande av mindreåriga.
Rumkowski har också en vision om hur han, likt en Messias, ska rädda det judiska folket. Tyskarna behöver arbetskraft, därför ska gettot göras produktivt. Łódźgettot blir en betydelsefull leverantör åt Wehrmacht. Nazisterna tvingar Rumkowski att samla ihop och deportera alla hans politiska motståndare, vilket han gör mer än gärna. Sedan begär de alla barn under tio år. Han lyder. Sedan kommer turen till de gamla.
Vid det laget är mer än 90 procent av gettots befolkning sysselsatt i industrin som arbetar för den tyska krigsmakten. Det är arbetslinjen det!
Men på trots mot all logik fortsätter tyskarna att deportera allt fler till förintelselägren. I september 1944 likvideras slutligen gettot. Rumkowski med familj åker med sista tåget.
Han blev ingen Messias, tvärtom har eftervärldens dom var hård, han betraktas som en förbrytare och psykopat. Men han var nära att lyckas, och hur skulle domen ha lytt då? Röda armén stod inte långt därifrån.
Sem-Sandberg sa att han ville ställa läsaren inför frågan: Vad skulle jag själv ha gjort? Jag har inget svar, men jag vill med emfas hävda vi har ett ansvar att se till att människor aldrig ska behöva ställas inför sådana val.
Till det bästa i romanen hör skildringar av närmast ofattbar gemenskap och solidaritet mellan människor under dessa totalt inhumana omständigheter. De upphör aldrig att hålla på sin värdighet – in i det sista hävdar de judiska arbetarna rätten att strejka.
Publicerat i Flamman 2010-6
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar