Hyllad som Norrlands nästa stora författare – efter 25 års tystnad skrevs mästerverket

Elvin Enqvist tillhör våra bortglömda ångermanländska författare. Kanske beror det på hans rastlöshet och ständiga uppbrott, som ledde till att han inte kom att identifieras med någon bygd som kunde ta honom till sitt hjärta. Han lämnade också sin klass, född in i borgerligheten, blev han en sorts proletärförfattare, med en lång rad olika yrken.

Han föddes i Bjärtrå 1909, den 9 september passerade 110 år, som son till en köpman. Han tog realexamen i Karlskoga, och utbildade sig till ingenjör vid KTH. Efter en kort tid på Bofors följde en lång och brokig yrkesbana. Han hann bli bland annat journalist, planeringsman, lantbruksbiträde, busskonduktör, dekorationsmålare, förrådsbiträde, järnsågare, svarvare, kanonslipare och sekreterare på ett advokatkontor. Karriären kröntes med en anställning som ”AMS-kontorist vid Träindustriarbetarförbundets avdelningskontor i Åtvidaberg, innan han förtidspensionerades 1972.

Enqvist debuterade 1938 med diktsamlingen ”Etyder”, hans nästa verk två år senare var också dikter, samlingen ”Vilse”. 1943 kommer diktsamling nummer tre ”Skärvor”, och året dessförinnan publicerade han ”Gilja”, med undertiteln ”en berättelse från mellersta Norrland, som är det närmaste en roman som Enqvist skrivit, och som fick mycket positiv kritik i BLM.

Också hans lyrik blev mycket uppskattad. Det är mestadels naturlyrik med ett närmast apokalyptiskt bildspråk med förtärande ensamhet och plågsam ödslighet som återkommande teman.

Det finns också bilder av arbetslivet i hans diktning, även om det inte är några tidstypiska, klassiska arbetarskildringar. ”Ibland känner man som att man lyssnar [på] en dekadent dandy, en blaserad turist på genomresa i arbetarkvarteren”, skriver Erik Jonsson om Enqvist.

Läs hela texten i Allehanda.se

”Allt kan bli bättre utom människan”

Idag är det Bertold Brechts födelsedag. Dagen till ära:

Historier om herr Keuner

Bertolt Brecht

Översättning: Ulf Gran

Celanders förlag, 2014

Jag minns hur det på 70-talet spelades Brecht på varenda teaterscen. Idag uppförs hans pjäser han betydligt mera sällan, framför allt utanför Stockholm, vilket om något är en tidens tecken. Av hans övriga litterära produktion ser man inte heller mycket.

Det är därför välkommet att lilla Celanders förlag går mot strömmen – som vanligt frestas jag att tillägga – och ger ut en bok av Brecht.

Det är en udda liten bok som innehåller små korta stycken, mest i form av fråga och svar. Den som svarar är herr Keuner, som ibland uppträder som herr K. och ibland som Den Tänkande. Han kan tänkas vara Brechts alter ego men det är egentligen ganska ointressant. Hans viktigaste benämning är Den Tänkande, och alla dessa korta dialoger har som sitt syfte att få läsaren att tänka, tänka om, tänka nytt.

Kortberättelserna är skrivna under 30 år, och många anknyter mer eller mindre direkt till aktuella händelser som nazismens framväxt och exilens villkor. Annat är mer allmängiltigt, det kan handla om relationen form och innehåll inom konsten, religionen samhällsroll, och moraliska diskussioner kring motsättningen mellan mål och medel i politiken.

Men framför allt är det dialektikern Brecht som kommer till tals. Motsatsernas spel pågår ständigt, ingenting är någonsin färdigt, förändring är utveckling, och ingen, inte ens Den Tänkande – eller kanske framför allt inte han - har svar på alla frågor.

Det är långt ifrån bilden av Brecht som dogmatisk DDR-kramare.

Men genuint radikal förblir han inte desto mindre. ”Att tänka är att förändra” säger herr Keuner, men tänkandet har en konkret materiell bas, och – viktigast av allt! – tankarna är alltid i någons intresse, underförstått klassintresse.

”Allt kan bli bättre utom människan.” Smaka på den.

Jesus var också en flykting

Idag säger vi grattis till John Maxwell Coetzee på hans 80-årsdag.

Jesus barndom

J.M. Coetzee

Övers: Ulla Danielsson

Brombergs

Sydafrikanske världsmedborgaren J.M. Coetzee är en författare som man aldrig vet var man har. Det gör hans författarskap spännande och hans romaner är ofta öppna för en mångfald av tolkningar.

I den senaste bok är redan titeln förbryllande, eftersom varken Jesus eller några direkta referenser till honom förekommer alls. Handlingen är istället en mild variant av en dystopi – eller möjligen utopi.

Flyktingar kommer till en obestämd plats på jorden, där talas visserligen spanska, men det kan vara precis var som helst. Immigranterna har bakom sig en farlig färd genom öknen, en vansklig resa med båt över havet, och sedan har de tillbringat en högst osäker tid i ett läger.

När de till slut släpps in i det nya landet blir de välvilligt men totalt själlöst mottagna. Låter oroväckande mycket precis som Sverige, men förmodligen är det sig likt på många andra ställen runt om i världen.

Det nya landet är ett på många sätt märkligt ställe. Det är en blandning av gammaldags och rent ut sagt primitivt, med mycket manuellt arbete, och direkta löneutbetalningar till arbetarna på fredag eftermiddag, samtidigt som det finns många avancerade samhällsförmåner, som gratis kollektivtrafik och bostadstilldelning för alla.

Hela samhället genomsyras av en förnuftig och praktisk inställning till livets alla sidor, även de känslomässiga. Allt är behärskat och blodfattigt, ingen svär, blir arg eller berusad, det är inga nyheter på radion, människorna ägnar sin fritid åt kurser och föreläsningar för att bli bättre medborgare, och kättja ”löses” genom terapi.

Alla nyanlända som kommer till det nya landet drabbas av minnesförlust, vilket säkerligen hänger på ett intrikat sätt ihop med hur samhället fungerar.

Romanen har många ingångar. Att den är en svidande kritik av hur vi i den rika världen hanterar flyktingströmmar är uppenbart. Men den kan lika mycket vara en kritik av tillväxtsamhället, välfärdspolitik, och även kristendom.

Och det är kanske just tolkningarnas mångfald som är det viktigaste budskapet.

Tillbaka till framtiden

Idag är det Jules Vernes födelsedag. Han har postumt fått ett erkännande som säkert skulle ha glatt honom. Under sin livstid var han förvisso en mycket populär författare, som nådde mycket höga upplagor och oräkneliga översättningar, men han fick aldrig ett litterärt erkännande bland de riktigt stora.

Jules Verne föddes 1828 i Nantes. I hans födelseattest finns en osannolik felskrivning - födelseåret anges till 1928! Man förflyttar den nyfödde hundra år in i framtiden, en tidsresa som senare kom att bli ett grundtema i hans litterära verksamhet. Vernes far var en aktad landsortsadvokat som ville att sonen skulle följa i hans fotspår. Den unge Jules gjorde sin far till viljes och tog juridikexamen, men hans håg stod tidigt till litteraturen. Han skrev melodramatiska versdramer, noveller och operettlibretton, det mesta blev refuserad, några dramer blev antagna. 

Det stora genombrottet kom när en av hans äventyrsberättelser hamnade i händerna på förläggaren Hetzel, som direkt insåg den unge författarens potential. Ett otroligt kontrakt skrevs mellan de två: Verne skulle leverera två romaner om året i tjugo års tid! Något han inte bara uppfyllde utan också passerade med god marginal, han skrev inte mindre än 68 romaner.

Jules Vernes kvaliteter som äventyrsberättare är obestridliga. Hans överdådiga fantasi, fast förankrad i ett vetenskapligt och teknologiskt underlag har emellanåt visat sig förutseende på ett nästan kusligt sätt. Resan till månen, bara för att ta ett exempel, startar i Florida, inte långt från den plats vi känner under namnet Cape Kennedy, och landning sker i Stilla havet i stort sett på samma sätt som vår tids kosmiska färder brukar göra. Han förutser flygplan enligt principen tyngre än luften, helikoptern, teven också, även om den sände via tråd. Vernes "ingenjörspoesi", som Hetzel kallade det, har roat generation efter generation, och kommer säkerligen att fortsätta att göra det. 

I början på 1900-talet framhölls han som ett föredöme för ungdomen i Sverige, i kontrast till Nick Carter-böckerna som då hade introducerats i landet, och ansågs fördärvliga av kultureliten.

Jules Vernes omfattande produktion håller en mycket ojämn kvalitet, en del böcker är helt okända för den läsande allmänheten och bör nog så förbli. Genomgående i hans verk är att människoskildringar inte är alltför djuplodande. Undantaget är porträttet av den gåtfulle kapten Nemo. Kvinnor är oftast helt frånvarande, de få kvinnogestalter som uppträder är rakt genom stereotypa. Mänskliga kontakter präglas av den viktorianska moralen, något som renderade Verne påvens välsignelse. Vernes personteckning är som bäst i hans livliga skildringar av tjänsteandar, alla har väl tjusats av den driftige och lojale Passepartout.

Mycket av Jules Vernes berättarglädje grumlas av hans svaghet för uppräkning av vetenskapliga fakta. Lite i tid och otid bjuder han på en tröttande ström av tekniska och matematiska data, enligt uppgift är hans beräkningar oftast korrekta i detalj men sällan i sin helhet.

Alla personerna hos Verne är "hederliga gossar" oavsett nationalitet. Ett olyckligt undantag är nidporträttet av en judisk procentare, som klart antyder antisemitiska fördomar, ingenting ovanligt i Frankrike vid den tiden. Efter nederlaget mot Preussen 1870-71 blir också bilden av tyskar, som alltid är militaristiska, mörkare. Men annars präglas Vernes böcker av en stark tro till det internationella samarbetets gränslösa möjligheter, och övertygelsen om att forskare och vetenskapsmän står över nationella konflikter. Likaså kännetecknas en stor del av Vernes litterära produktion av framstegsoptimism, en fascination inför teknikens och vetenskapens potential och den väg till lycka och välstånd som de utlovar att medföra för mänskligheten.

1886 inträffar en rad händelser som får författaren att inta en attityd av tilltagande pessimism och en mörkare syn på världen. Han blir beskjuten av en förvirrad släkting, med en viss invaliditet som följd, och samma år dör först hans förläggare Hetzel och senare hans åldriga mor. Ytterligare en bidragande orsak var också den stämning av sekelskiftespessimism som gjorde sig alltmer gällande i Europa. 

Dessutom tror jag inte att man kan bortse från Vernes medvetenhet om teknikens och industrialismens inneboende problem. Också i det avseendet visade han sig mycket förutseende och profetisk. Till sin familjs stora fasa började han på gamla dagar vurma för den ryske anarkisten Krapotkins läror, kanhända inte helt så profetiskt men alldeles klart symptomatiskt.

Jules Verne dog 1905 i Amiens. En fransk tidning skrev "det känns som om jultomten var borta". Lyckligtvis har vi julklapparna kvar i form av alla hans böcker.

Ett urval av Jules Vernes romaner:

En världsomsegling under havet
Från jorden till månen
Jorden runt på 80 dagar
Till jordens medelpunkt
Kapten Grants barn
Den hemlighetsfulla ön
Tsarens kurir
Begums femhundra miljoner
Två års ferier

Teaterspegeln flyger på egna vingar med ännu en lyckad fars: "Riktigt, riktigt roligt"

Farsens mästare Teaterspegeln från Örnsköldsvik firar sitt 25-års jubileum med en pjäs i de högre sfärerna. Men även om kopplingen till flygtrafiken är central i ”Boeing Boeing” håller sig komiken på en lämplig jordnära nivå.

I år har man inte tagit hjälp av länsregissören Iso Porovic och det märks tyvärr. Dessutom verkar ensemblen råkat ut för amatörteatern vanliga förbannelse – tidsbrist – och inte hunnit repetera i tillräckligt stor omfattning. Att missa en och annan replik hör till teaterns vardag, i synnerhet under en premiär, men här missas alldeles för mycket.

Det har till följd att tempot, så viktigt i en fars, sjunker avsevärt, och det blir alldeles för mycket vakuum i föreställningen, och det är aldrig bra under en flygning.

Samtidigt är tjusningen med teater att det alltid spelas i ”direktsändning”, och en del av missarna skapar sina egna komiska poänger. Man kan riktigt se hur skådespelarna har svårt att hålla sig för skratt inför sina egna och varandras missöden. Även om de rutinerat klarar sig ur de flesta knipor.

Läs hela texten i Allehanda.se

Ett välriktat slag för musiklivet – Härnösands slagverksensemble drog fulla hus på teatern

En uppvisningskonsert med Härnösands slagverksensemble är ett obligatoriskt inslag i Härnösands, ja hela Ådalens, musikliv. På tisdag kväll bjöd tillsammans med folkhögskolans Dansensemble på ett varierat program inför fullt hus på Härnösands teater.

Slagverk förknippar vi nog framför allt med kraft, volym och rytm, men faktiskt är det lika mycket nyansering och känsla, just styrkan kräver lyhördhet och förmåga att välja rätt anslag. Dessutom ingår det fler instrument i slagverksfamiljen, bland annat marimba och vibrafon, och de är till sin natur betydligt subtilare än de olika trummorna.

Slagverk handlar också om attityd, ett mycket distinkt sätt att säga ”här kommer jag!” Vilket kanske till en del förklarar slagverksensemblens popularitet, självförtroende stiger ytterligare i grupp, och det är lättare att hävda sitt ego tillsammans med flera andra.

Men mest handlar det ändå om att så fullständigt som möjligt visa upp instrumentets hela potential. Det uppnår slagverksensemblen inte minst genom sitt breda, varierade program.

Läs hela texten i Allehanda.se

Högern mot demokratin

Idag är det årsdagen av bondetåget och borggårdstalet.

Den 6 februari 1914 fylldes centrala Stockholm av ditresta bönder. De var fler än 30 000, många iklädda folkdräkt, och de ställde upp landskapsvis när de avtågade mot slottet. Väl framme där uttryckte bondeståndets representanter sitt stöd för konungen i den ”farlig tid” som nu ansågs stunda.

Inte minst stödde man monarkens inställning i försvarsfrågan, där han, i motsats till den liberala regeringen, krävde en kraftig upprustning.

Kungen höll ett tal på borggården, det som kom att bli känt som borggårdstalet, där han tackade den svenske odalbonden, den sanne representanten för det äkta svenska folket, för stödet, och lovade att driva försvarsfrågan vidare.

Talet var skrivet av Sven Hedin, även om samtiden tillskrev det oftast Verner von Heidenstam. Att majestätet inte tilltroddes vara kapabel till sådana mäktiga intellektuella bedrifter var redan då helt givet. Men vid förra sekelskiftet saknades det inte litterärt begåvade tokstollar på högerkanten.

Det var naturligtvis politiskt helt ohållbart att kungen så flagrant gick emot regeringen i en tung politisk fråga. I borggårdstalet talade Gustav V om ”min armé”, och insinuerade att det var i själva verket kungamakten som var försvarets rättmätiga överbefälhavare. Och rent allmänt kunde inte talet uppfattas som något annat än ett bestämt hävdande av kungens maktanspråk.

Två dagar senare, den 8 februari, anordnade Stockholms arbetarkommun tillsammans med liberalerna en motdemonstration till stöd för regeringen. Det så kallade Arbetartåget, under ledning av Hjalmar Branting, samlade nästan dubbelt så många som bondetåget, men regeringen Staafs öde var ändå förseglat, och den avgick kort därefter. Den ersattes av en konservativ ”ämbetsmannaregering” under ledning av Hjalmar Hammarskjöld, sedermera ökänd som ”Hungersköld” (och som far till Dag Hammarskjöld).

Försvarsfrågan var bara en bricka i ett politiskt maktspel. Kungen försökte till varje pris hålla tillbaka inskränkningar i monarkins inflytande, och hade där en naturlig allierad i högern, som motarbetade demokratin.

Alliansen med bönderna var inte heller någon tillfällighet. Bönderna såg sin position som samhällsklass hotad, och började, efter tysk förebild, organisera sig politiskt. I Tyskland präglades bonderörelsen av en stark antisemitism, då böndernas båda huvudfiender – industrikapitalismen och socialismen – ansågs vara judiska. En reflex av denna uppfattning fanns länge också inom den svenska bonderörelsen.

Högern, oavsett om det är moderater – nya eller gamla – eller Centerpartiet, må förtränga och förvränga historien, faktum kvarstår att demokratin vanns trots och inte tack vare dem.

Det är alltid bra att veta vem som är vän och vem som är fiende.