Ett babianvrål och en rykande fagott – Fredrik Högbergs "Baboon Concerto" gör succé på nätet

När fagottisten Sebastian Stevensson vann Stora Solistpriset 2017 var en del av belöningen att Fredrik Högberg skrev en konsert särskilt för honom. Sebastians underhållande videoklipp som gör reklam för konserten har blivit en viral succé på Facebook.

-        Stora Solistpriset är det förnämsta priset för unga musiker och sångare inom det klassiska facket i Sverige, berättar Fredrik.

Konserten, ”Baboon Concerto”, hade sitt uruppförande med Göteborgssymfonikerna våren 2018, och blev en stor framgång för Sebastian med stående ovationer. Det kan möjligen också leda till vidare samarbeten i Göteborg för Fredrik, även om det är ganska vagt än så länge.

Nu har turen kommit till Köpenhamn för fagottkonserten. Det är lite av hemmaplan för Sebastian Stevensson, han arbetar som solofagottist i Danmarks Radio Symfoni-Orkestret och undervisar vid Det Danske Kongelige Musikkonservatorium.

I Danmark är det mycket vanligt med streaming av musik, och att spela in små, korta videoklipp för att göra reklam för konserter. Sebastians lilla film om ”Baboon Concerto”, där han förutom att spela också vrålsjunger och använder fagotten som pipa, har blivit en stor viral succé, med över 10 000 visningar hittills.

Läs hela texten i Allehanda.se

Är regeringen totalt enig om att ignorera kulturen?

Habemus papam! Efter drygt fyra månader av hårda förhandlingar har våra kardinaler låtit den vita röken – i form av ett papper med en överenskommelse – stiga upp från den svenska parlamentarismens Castel Sant´Angelo – riksdagshusets press rum.

Överenskommelsen ska ligga till grund för regeringens politik under mandatperioden, och är därför ett centralt dokument för landets politiska liv de närmaste åren.

Jag ska inte kommentera överenskommelsen, det har redan klokare och insiktsfullare (och förvisso även dummare och mindre informerade) personer redan gjort i tillräckligt stor utsträckning. Och vad man ser beror alltid på varifrån man betraktar det, som alla konstkritiker väl känner till.

Jag tänker däremot påpeka vad som inte finns i överenskommelsen. Den innehåller nämligen inte ett ord om kultur.

Det kan möjligen bero på att de fyra partierna har en samsyn i fråga om kultur, men jag misstänker starkt att samsynen handlar om total enighet om att ignorera kulturen. Varför ska man ägna värdefull tid åt något som ändå saknar betydelse?

Läs hela texten i Allehanda.se

Italiensk dragspelsmästare tolkade barocken

Ådalen är dragspelets Mekka som har haft en lång rad dragspelskungar, och det är oftast deras musik som spelas. Det är betydligt mer sällsynt med klassisk musik, i synnerhet inte från barockeran. Men på fredag kväll kunde Härnösands musiksällskap bjuda på en dragspelsvirtuos specialiserad på just äldre musik. Det var den italienske professorn Giorgio Dellarole från konservatoriet i Parma som gav en solokonsert i Röjåssalen på Kapellsberg.

Giorgio Dellarole är mångårig vän med Ådalens egen dragspelskung Jörgen Sundeqvist, och det var tack vare deras nära kontakt som den italienske världsartisten kunde lockas till Ångermanland.

Dellarole har sedan ett tjugotal år tillbaka specialiserat sig på att studera och tolka äldre musik från framför allt barockperioden. Han spelar på ett alldeles unikt dragspel som är stämt i 415 hertz, mot normalt 442, och har så kallad Valottitemperering, det vill säga en temperering introducerad av den italienske organisten och kompositören Francesco Valotti under 1700-talet. Den kan låta en aning ovant, med vissa tonarter ostämda.

Genom att spela äldre musik på ett i grunden modernt instrument lyckas Giorgio Dellarole att få fram nya spännande tolkningar och nya intressanta varianter av barockmusikens mästare.

Läs hela texten i Allehanda.se

Slavkvinnornas tredubbla bördor

Idag är det Toni Morrisons födelsedag.

Toni Morrisons roman En välsignelse (Forum, övers: Kerstin Hallén) skildrar pionjärtiden i Nordamerika, och inte minst slaveriets första tid i det som kom att bli USA.

Det är sent 1600-tal i norra Virginia. I centrum för berättelsen står en nybyggarfamilj, och människorna runt omkring den: indiankvinnan Lina, den förvirrade flickan som kallas Sorg, och framför allt Florens, den svarta flickan vars mor lämnade henne från sig då hennes ägare skulle betala av på en skuld.

Fram träder en jungfrulig värld med oanade möjligheter – åtminstone för en del, där det är vackert, fritt och hälsosamt, i bjärt kontrast till Europas trångbodda och osunda städer, och fattigdomen och misären på den europeiska landsbygden.

Grunden för de nyrikas ställning är slaveriet. Morrison tecknar en skarpsinnig psykologisk skildring av slaveriet som ett mentalt tillstånd, som degraderar både slaven och slavägaren.

Naturligtvis är det i stor utsträckning en bok om kvinnor. En kvinna utan en mans beskydd är nästan helt rättslös. De vita kvinnornas dubbla bördor är slavkvinnornas tredubbla. Men här finns också mycket styrka, som har sin grund i gemenskap.

Morrison skriver en underbar prosa, som påminner mig mest om en fjällbäck, den porlar fram klar och okonstlad, och gnistrar med en rikedom av nyanser.

Det är vackert och det berör.

Nattsvarta minnen från solturismens vagga

Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca

Anita Goldman

Natur & Kultur

1492 är ett ödesdigert år i spansk historia. Columbus avseglar för att upptäcka sjövägen till Indien, men kommer till helt annat ställe. Det sista moriska fästet i Spanien, Granada, faller, och den muslimska eran på den iberiska halvön är därmed över. Nu ska Spanien bli ett enhetligt och homogent rike, självklart ett katolskt sådant, och då passar man på och utvisar judarna ur landet.

Det är inte bara kristen nit som ligger bakom fördrivningen av judarna, det finns också betydligt krassare motiv. Genom konfiskering av egendom, skumma bedrägerier och mutor kan många ämbetsmän, både världsliga och kyrkliga, berika sig ordentligt.

Dessutom är utvisning av judar ett gammalt beprövat knep i Europa att bli kvitt sina skulder, för både privatpersoner och kronan.

I den kristliga barmhärtighetens namn erbjöds judarna ett val: fördrivning eller ”frivillig” konvertering. Mycket till val var det förstås inte, många böjde sig och tog emot dopet. Men i sitt hjärta höll de fast vid sina förfäders tro.

Det var ett fenomen som fortsatte flera hundra år framåt, trots inkvisitionens intensiva förföljelse. De falska kristna avslöjades obarmhärtigt, och dömdes till hårda straff. Vid återfall var straffet alltid döden genom bränning på bål.

Läs hela texten i Flamman.se

"Om det inte hade varit för de brutala drömmar om erövring, slaveri och folkmord..."

Dresden. Tisdag den 13 februari 1945

Frederick Taylor

Övers. Ulf Gyllenhak,

Fahrenheit, 2005

Det är segrarna som skriver historia, och Tysklands historia under andra världskriget utgör inget undantag. Men ju längre avståndet i tiden ökar desto fler röster höjs som vill nyansera, lägga till eller rent av att ändra delar av historieskrivningen. 

Ett särskilt känsligt kapitel är de allierades bombningar av Tyskland, i synnerhet förstörelsen av den sachsiska huvudstaden Dresden. Många hävdar, bland annat Jörg Friedrich i "Der Brand" (recenserad i ST 22/11-04), att bombningen av Dresden var militärt helt omotiverad och syftade endast till att terrorisera civilbefolkningen samtidigt som man förstörde en vacker kulturhistorisk stad. En del har gått så långt som till att jämställa det tyska folkets lidande med Förintelsen. Just i fallet med Dresden har många propagandalögner som spreds av den demoniske Goebbels levt vidare fram till våra dagar. Saken blev knappast bättre av de osannolika anklagelser som under kalla kriget framfördes från östtyskt håll mot de amerikanska "imperialisternas" terrorbombning av den tyska civilbefolkningen!

Den brittiske historikern och författaren Frederick Taylor har föresatt sig att avslöja alla myter och lögner som florerar kring bombningen av Dresden i februari 1945. Hans bok har nu påpassligt översatts och getts ut av det alerta förlaget Fahrenheit, ett nytillskott på den svenska bokmarknaden med en ambitiös utgivning av populärvetenskaplig litteratur i anglosachsisk anda som sin uppgift. Översättningen haltar tyvärr stundtals, vad är en "parlamentär" demokrati, varför "utevaro" och inte frånvaro, för att nämna några exempel.

Taylors bok är inte desto mindre en fullträff. Han har jämförts med Anthony Beevor, författaren till omtalade, och enligt min mening överskattade, böcker om Stalingrad, Berlin och Kreta, en jämförelse som är klart orättvis då Taylor är vida överlägsen sin kollega, både som fackman och stilist. Han är Tysklandspecialist och har skrivit en avhandling om tysk högerextremism under 1920-talet.

Taylor tecknar en utförlig historik av staden Dresden och det sachsiska kungadömet som går tillbaka ända till romarriket, en historisk bakgrund som är förvisso mycket spännande men kanske inte alldeles behövlig i sådan fullständighet. Vi får en noggrann beskrivning av militärteknologins utveckling, i synnerhet luftkrigföringens historia. Den militära och politiska situationen vid den aktuella tidpunkten presenteras, och följs upp av en mycket levande och detaljrik skildring av själva bombningen, eller rättare sagt bombningar, den ödesdigra februarinatten, ett mindre litterärt mästerverk i sig, som dessutom lyckas undvika militärteknologisk barlast. Avslutningsvis för Taylor en nyanserad moralisk diskussion om krigföringens mål och medel, där händelserna i Dresden sätts in i ett vidare perspektiv.

Taylors historieskrivning formar sig till ett passionerat försvar för de allierades agerande. Myter och lögner avslöjas. Dresden var ingalunda blott en arkitektonisk sevärdhet där fredliga borgare ägnade sig åt kulturella nöjen, utan ett av nazismens starkaste fästen redan innan maktövertagandet 1933. Staden var inte alls så militärt betydelselös som man har låtit påskina, där fanns ganska mycket industri som lämnade ett viktigt bidrag till den tyska krigsansträngningen. Framför allt var staden en viktig järnvägsknut, med central betydelse för de tyska möjligheterna att föra fram förstärkningar och materiel till den inte alltför avlägsna fronten. Bombningarna underlättade betydligt för den framryckande Röda Armén, och Taylor leder också i bevis att de genomfördes i samråd med de sovjetiska allierade, rent av på deras uttryckliga begäran.

Samtidigt går det inte att ta miste på författarens kärlek till den vackra staden Dresden. Skildringen av fasorna i den drabbade staden är äkta och levande, Taylors hån och förakt för nazistpampar går hand i hand med hans djupa respekt för den tyska befolkningens lidande. Många Dresdenbor får komma till tals och lämna ögonvittnesskildringar, något som i hög grad bidrar till att göra framställningen vital och autentisk. Belysande är de vittnesmål som kommer från det handfull judar som fanns fortfarande kvar i staden vid den tiden, bland dem den berömde dagboksförfattaren Victor Klemperer. Trots att deras situation var lika utsatt som deras "ariska" grannar välkomnar de bombningarna och ser de fallande bomberna som en välsignelse och ett förebud om att ondskans dagar är snart räknade.

Det här är naturligtvis viktigt, alla resonemang kring andra världskriget kan inte bortse från nazismens ondskefulla karaktär och dess fasansfulla gärningar. I de allierades ögon ansågs Tyskland uteslutet ur de civiliserade nationernas gemenskap. Staden Dresden och dess befolkning bereddes ett grymt öde, men det kan inte råda någon tvekan om vem som i sista hand bär ansvaret. Med Taylors ord: "Dresden hade kunnat skonas och bevars för hela mänskligheten om det inte hade varit för de brutala drömmar om erövring, slaveri och folkmord..."

Sant och falskt om kyrkoherde Brandell – Nils Parkman uppmärksammar känd Nordingråprofil i ny bok

Hans far var präst och betydelsefull för väckelserörelsen. Hans yngre bror Simon, också han präst, var en bemärkt teolog och filosof. Petrus Brandell själv var i nära 50 år kyrkoherde i Nordingrå, och det han har mest uppmärksammat för är att han dog på sin 100-årsdag.

Det gör inte honom på något sätt ointressant, tvärtom, just genom sin ”vanlighet” kan Brandells öde belysa på ett representativt sätt en period i svensk kyrkohistoria på dess grundläggande nivå – sockenförsamlingens.

Om denne Petrus Brandell har Nils Parkman skrivit en bok. Parkman har själv varit kyrkoherde i 25 år i Nordingrå mellan 1967 och 1992. Sina 91 år till trots är han fortfarande intellektuellt alert och i gott fysiskt skick. Det märktes inte minst under boksläppet på lördag eftermiddag i Nordingrå kyrka, där Nils Parkman berättade om bokens tillkomst.

Läs hela texten i Allehanda.se