Tingshuset i Nyland invaderas av opera

Det har varit operainvasion i Nyland. Under två intensiva veckor drillas på Tingshuset studenter från hela världen i sångens sköna konst.

Det är första gången som det hålls en sommarkurs för operastudenter i Nyland. Tidigare tog Operafestivalen i Härnösand alltför mycket tid och energi i anspråk.

-          Den hade växt ordentligt på senare år, och förutom att den var mycket tidskrävande, kände vi också att vi saknade nya idéer, berättar Jean-Ronald ”Ron” LaFond, kursledare och internationellt välrenommerad sångpedagog, med hemmabas i Tingshuset i Nyland.

Han utesluter emellertid inte att Operafestivalen i Härnösand får en fortsättning så småningom.

Läs hela texten i Allehanda.se

Med orubblig tro på det skrivna ordet

Idag är det Birger Normans födelsedag. Ett viktigt datum att uppmärksamma, Birger Norman är utan tvekan Ådalens största litterära gestalt. Och hans betydelse sträcker sig in i vår tid, han har inte förlorat någonting av sin aktualitet.

Han debuterar relativt sent, först vid 37 årsålder, och det är lätt att se hur krokig vägen kunde vara för en arbetargrabb in till litteraturens värld. Man kan också ana brukssamhällets Jantelag.

När väl det första steget har tagits, med dikten ”Över en unicabox” i en antologi och året efter med den egna diktsamlingen ”Sånger vid floden”, är det som om en propp har dragits ur, det litterära skapandet väller fram lika mäktigt som någonsin Ångermanälven.

Frapperande är också mångsidigheten. Birger Norman skriver journalistik, dramatik, poesi, prosa, och möjligen med undantag för dramatiken står sig hans litterära värv mer än väl än idag.

Som publicist är Birger Norman förmodligen mest ihågkommen för sina Vinkelskott, en krönika som han skrev för Metallarbetaren mellan åren 1958-86, utan att missa en enda gång! Rubriken är för övrigt ett kvarlevande minne av Birgers tid som sportreferent på Nya Norrland, där han skrev för fyra öre raden.

Rubriken anger också hans ideologiska position. Han skjuter från sidan, ur sin egen, oväntade, vinkel. I Normans kulturjournalistik möter vi en person tryggt förankrad i arbetarrörelsen, lojal men alltid fri att kritisera och komma med egna ståndpunkter. En sann intellektuell.

Han har en orubblig tro på det skrivna ordet, och därmed också på det offentliga samtalet.” Försöker man roa, förargar det alltid någon. Blir man till förargelse, roar det alltid någon. Det inträffar att man speglar, söker fånga in och sammanställa meningar, åsikter, brytningar kring någon fokus. Orientering, översikt.”

Boken ”Ådalen 31” lyfter åter upp den tragiska händelsen i offentlighetens ljus, samtidigt som det myntar själva begreppet. Jämte Stig Dagermans ”Tysk höst” är det den bästa svenska reportageboken som någonsin skrivits.

Det finns flera läsvärda prosaverk av Birger Norman, framför allt ”Sista natten på Nordstjernan” med dess fantastiska människoporträtt.

Men Normans främsta litterära uttryck var lyriken. Det motiv som jag vill framhålla i hans poesi är förhållandet till Ådalen i allmänhet och Svanö i synnerhet. Det är påtagligt hur starkt landskapet och Ön är närvarande i hans diktning. ”Marskvällarnas blå timme i Ådalen/Vad rör mig Paris”.

Relationen är långt ifrån okomplicerad, och han var ingen hembygdsromantiker. Han har lämnat Ådalen, kan bara återvända som tillfällig besökare, men bygden lever kvar starkt inom honom. ”Den som vänder åter/kommer alltid blott/till ett återvändo/En hembygd/ finns aldrig för den/som en gång reste bort”. Men minnen finns kvar, och det är genom dem som man hittar till sig själv.

Det tycker jag är en mycket suggestiv bild av den rotlösa individen i en globaliserad värld.

Ett författarskap får aldrig reduceras till ett museiföremål. Birger Norman är en aktuell författare. Läs honom!

Aldrig mera krig

Det är viktigt att arbetarrörelsen inte upprepar sitt misstag från 1914, och bekämpar den nationalism och militarism som ledde till första världskrigets utbrott.

Det är 100 år sedan ”svarta veckan” i Europa, som ledde till första världskrigets utbrott. Österrike-Ungern förklarade Serbien krig, och sedan accelererade hela utvecklingen med sin egen dynamik där krigsförklaringar följde på varandra. Snart stod det mesta av världens samlade högteknologiska militära resurser på slagfältet, redo att börja strida mot varandra.

Världen stod inför en väldig katastrof, som skulle få ödesdigra konsekvenser lång tid framöver. Det är därför förvånande, för att inte säga chockerande, att idag se bilder på med vilken sprudlande entusiasm som nyheten om krigsutbrottet mottogs. I alla Europas huvudstäder ser man unga män glatt vinkade med sina hattar, nästan i en karnevalstämning, på väg till värvningskontoren med ett brett leende på sina läppar.

Den nationalistiska yran drabbade hög som låg, arbetare, tjänstemän, intellektuella. Till och med den annars för patriotisk vurm oemottaglige Sigmund Freud förklarade att han skänkte sin libido till Österrike.

Alla trodde att kriget snart skulle vara över. De unga, entusiastiska männen skulle minsann hänga sin tvätt i Paris respektive Berlin innan jul. Så blev det inte. Istället utvecklades kriget till en statisk masslakt, där soldater försmäktade i åratal i skyttegravar under vidriga förhållanden, och där de gång på gång tvingades till meningslösa frontalanfall bara för att bli nermejade av fienden kulsprutor och kanoner.

Under första dagen av slaget vid Marne förlorade de fransk-engelska styrkorna 20 000 man. Närmare en halv miljon soldater dödades för att erövra 400 meter mark, som sedan snabbt återtogs av tyskarna. Totalt blev kanske så många som 20 miljoner dödade. Det var en slakt som världen aldrig tidigare hade skådat.

Orsaken till kriget var stormakternas kamp om intressesfärer och marknadsandelar.

För arbetarrörelsen blev första världskriget ett bittert nederlag, som ledde till en varaktig splittring. 

Andra internationalen hade på kongresser i Stuttgart 1907, Köpenhamn 1910 och Basel 1912 tagit ställning för att arbetarrörelsen i de olika europeiska länderna vid krigsfara skulle "utnyttja all den makt och alla de medel, som organisationen och proletariatets styrka satte i deras händer, för att förhindra kriget". Det visade sig vara ingenting annat än tomma ord, och de socialdemokratiska partierna ställde sig mangrant bakom sina respektive länders aggressiva nationalism.

De radikala krafter som inte ville finna sig i den tragiska utvecklingen samlades till en konferens i september 1915 i Zimmerwald i det neutrala Schweiz. Konferensen ledde så småningom till bildandet av en kommunistisk international. Arbetarrörelsen var därmed ohjälpligt och oåterkalleligt splittrad i en socialdemokratisk och en kommunistisk gren.

Första världskriget kallas ibland också för Det Stora kriget, och dess konsekvenser var utan tvekan överväldigande. Tre mäktiga dynastier störtades, två väldiga imperier rasade ihop, nya stater som Polen och Tjeckoslovakien trädde fram, och Oktoberrevolutionen i Ryssland gav ett löfte om ett nytt samhälle.

Samtidigt skapade Versaillesfreden med sina förödmjukande villkor och orealistiska ekonomiska krav en grogrund i Tyskland för revanschistiska stämningar och banade därmed vägen för nazismen.

Historien upprepar sig aldrig. Men också vi lever i en tid av starka nationalistiska stämningar. Krigshetsare kräver allt mer högljutt militär upprustning och en svensk anslutning till Nato. Det är viktigt att lära av historien och sätta sig till motvärn mot dessa mörka krafter. Internationalism, antimilitarism och socialism är vägen till fred.

Orrenhuset kulturhus värt namnet – nu med permanent Höglund-utställning

Orrenhuset i Sollefteå börjar alltmer få rangen av ett kulturhus värt namnet. På övervåningen finns numera en permanentutställning med konst ur Göthe Höglunds samlingar.

Kärnan i utställningen utgörs av konstverk av Helmer Osslund. Han har fått ett eget rum, och där finns representerade både hans magnifika skildringar av norrländsk natur och utmejslat uttrycksfulla personporträtt.

I förrummet möts besökarna av en bild på konstnärens själv, och delar av hans gamla ateljé.

Göthe Höglunds samlingar är mycket omfattande, och allt får givetvis inte plats. Det gäller inte minst Helmer Osslunds verk, som kommer att till en del bytas ut kontinuerligt under en femårsperiod.

Läs hela texten i Allehanda.se

New Orleans-värme på Mannaminne – Plura lockade storpublik

Årets New Orleans-festival på Mannaminne kunde för ovanlighetens skull bjuda på New Orleans-temperaturer. Dessutom mycket värme från flera scener, och en härlig musikalisk mix som allt mer blir festivalens kännemärke.

Inne på restaurangen spelade Lena Stompers den sortens tradjazz som ligger närmast festivalens ursprungskoncept. Det bjöds på en skön atmosfär, som fick lov att kompensera för den närmast totala syrebristen.

Utanför det gamla dieselloket som i programmet av någon outgrundlig anledning kallades för ”Spårvagnen” spelade Johan Eliasson, mer känd som Bottleneck John, riktigt blå, fingerfärdig 20-, 30- och 40-tals blues.

I Dragspelshuset, även där med tämligen snålt med syre, lirade The Ol´Rugs från Stockholm svängig visinspirerad rock, med inte minst låtar av Ulf Peder Olrog.

Och i Önlogen fick man se steppdans (!) till Tom Eddye´s trios sköna swing. Det fungerade faktiskt ganska bra.

På stora scenen mitt emot Kinesiska paviljongen inleddes programmet av Ellen Sundberg från Östersund och hennes band. De spelar låtar av den legendariske Kjell Höglund, det svenska vemodets store bard och uttolkare.

Det är kompakt visrock med underfundiga, ibland gåtfulla och mångtydiga, texter, som blandar humor, vardag och en filosofisk dimension. I Ellen Sundbergs tolkning fick Höglunds lyrik en överraskande klarhet, som ytterligare fördjupade hans vemodiga humanism och gav ny skärpa åt mycket av den vardag mystik som ät så ofta förekommande i hans låttexter.

Och sedan intogs scenen av den ljusa kvällens klarast lysande stjärna, Plura Jonsson.

Med akustiskt komp är han så mycket mindre rockartist och så mycket mer trubadur. Jämförelsen med Cornelis Vreeswijk ligger inte långt borta, inte minst nu när de går i nästan samma viktklass. 

Som sångare tycker jag att Plura kan mäta sig med Mäster, han äger också en alldeles egen frasering i framförandet, ett personligt tilltal som får var och en i publiken att känna att han sjunger just för honom, en avmätt känsla i rösten som förmedlar längtan, och en whiskyindränkt heshet som talar om för oss att det är en man med erfarenhet av livet, en som vet vad han talar om.

Att han verkar ha roligt på scenen gör inte saken sämre.

Däremot föredrar jag Cornelis som låtskrivare, men det är naturligtvis helt subjektivt, Cornelis självironiska, ordekvilibristik med dess inslag av lätt cynism, passar mig helt enkelt bättre än Pluras känslomässiga stämningar och poetiska vändningar.

Festivalen fortsatte på lördag med ett fullspäckat program, och med Amanda Ginsburg, kallad för nya Monica Z, på stora scenen.

Från bittert hat till gränslös kärlek på två röda sekunder

Idag är det Vladimir Vysotskijs dödsdag.

På hösten 1986 när min mamma var på besök hos mig i Stockholm från Göteborg såg vi Fria Proteaterns Vysotskijföreställning på Scalateatern. Vi gick dit djupt skeptiska och med mycket låga förväntningar. Vysotskij var ju så genomrysk, så omisskännligt slavisk, att blotta tanken på en svensk grupp som skulle framföra hans sånger var orealistisk. Och Fria Pro?

Det tog inte lång tid förrän vi kapitulerade villkorslöst. Det var äkta och gripande, fina översättningar och musikarrangemang som, förutom att vara egna – så när som på Stefan Ringboms sång med klara Vysotskijkomplex, också balanserade skickligt mellan visans enkelhet och den kabarétradition som var naturlig för Fria Pro. 

Kassettbandet med inspelningen från föreställningen är utnött för länge sedan. Men nu har Karneval förlag gett ut en bok med Vysotskijs sånger, komplett med texter och noter, och med den följer en CD-skiva från föreställningen 1986, som dessutom innehåller fyra nya sånger och tre talade inslag (där man bland annat reder ut det här med ryska namn).

Vysotskij som åtnjöt kultstatus under sitt korta liv innan han dog av en hjärtattack 42 år gammal, har nu också fått ett officiellt erkännande, något som antagligen inte skulle ha glatt honom. Han var individualisten som sjöng om det förbjudna, oftast på ett indirekt, poetiskt sätt. Hans värld befolkas av tjuvar, arbetslägerfångar, vilsna själar uppvuxna under krigets fasor. Känsloregistret accelererar från bittert hat till gränslös kärlek på två röda sekunder. Ett universum av förtvivlan, svärta, cynisk humor och känslosamhet, allt genomsyrat av en lågmäld humanism. Det är svårt att inte se förbindelsetråden till Cornelis Vreesvijk, vilket till en del kan förklara Vysotskijs popularitet i Sverige.

Det finns en annan artist i Sverige som också sjunger Vysotskijs sånger. Han heter Dan Fägerquist, hans tolkningar är mycket originella, och han är mycket duktig.

Vladimir Semjonovitj, var du än är: Skål!

Sommarutställningar med något för alla

Galleri Orsta i Nordingrå har byggt ut med en ny utställningslokal, och i år ställer fler än någonsin ut i de tre lokalerna. Under sex intensiva sommarveckor kan man ta del av inte mindre än 20 konstnärers verk. Utställningarna saknar röd tråd, och det är precis så galleristen Carin Hedlund vill ha det.

 - Det ska finnas något för alla. Från början hade vi mycket textil, men det har jag försökt att gå ifrån, jag vill inte fastna i någon genre och begränsas till några särskilda material och tekniker, säger Carin.

Under hela juli och fram till den 10 augusti byts utställningarna ut varje vecka med början på lördagar. Representerat finns måleri, teckning, textil, keramik och foto. Bland utställarna finns både lokala konstnärer och mer långväga gäster, från Västerbotten, Östhammar, Mölndal, Blekinge. En del ställer ut i Orsta för första gången, några, bland annat Johan ”med skägget” Holmlund och Mona Lindström-Zittra, har varit här förut.

Hela årets sommarprogram för galleri Orsta finns på www.ateljeorsta.se.

Läs hela texten i Allehanda.se