Romaner och berättelser

En odemokratisk nobelpristagare på högerkanten med en stark förmåga att skildra samhällskonflikter

Idag fyller Mario Vargas Llosa år. Min relation till honom präglas av ambivalens, han är en fantastisk författare, men en usel politiker.
Här några ord om hans författarskap mot bakgrund av Nobelpriset.

Nobelpriset i litteratur är världens förnämsta litterära utmärkelse, ett slags VM i litteratur. Grunden till Nobelprisets prestige finns i prissummans storlek, den historiska kontinuiteten och naturligtvis kvaliteten på pristagarna.

Det sistnämnda är långt ifrån oproblematiskt. Listan på framstående författare som inte har fått priset är minst lika lång som den över sin tids tillfälliga storheter som har försvunnit in i barmhärtighetens totala glömska.

Den manliga dominansen är ett stort problem. De kvinnliga författarna är kraftigt underrepresenterade, och det urholkar prisets värde.

Också överrepresentationen av Europa och Nordamerika har börjat uppfattas alltmer som problematisk och besvärande.

Nobelpriset skiljer sig från andra pris genom att det belönar ett livsverk, ett författarskap och inte en bok. Därför tilldelas priset ofta till tämligen ålderstigna författare, och utsätts för den helt irrelevanta kritiken att det är ”för sent”. Så är fallet med årets pristagare, men det ligger nära till hands att misstänka att det egentligen är andra överväganden som ligger bakom kritiken.

De flesta pristagare brukar väcka starka känslor och bli föremål för varierande grad av politisk kritik. Litteraturen finns inte i ett vakuum och den är alltid i någon mening politisk. Bra litteratur berör och engagerar, och det är därför ofrånkomligt att Svenska Akademiens val leder ofta till häftiga debatter. 

Om man inte som Jan Myrdal föredrar att avfärda Nobelpriset som ett borgerligt jippo.

Årets pristagare Mario Vargas Llosa från Peru utgör inget undantag, även om det mer tycks vara personen och hans politiska gärning än författarskapet som väcker den ilskna kritiken.

Ingen av hans kritiker har på allvar ens försökt att ifrågasätta hans stora kvaliteter som författare. Det är inte särskilt förvånande. Vargas Llosa kan lätt räknas till en av världens absolut främsta berättare, med ett otroligt stort register, och med en påtaglig politisk närvaro.

Det första jag läste av Vargas Llosa, det bör tilläggas att det var 70-tal, och jag läste mycket annat latinamerikanskt överhuvudtaget vid den tiden, var Pantaleón och soldatbordellen. Det är en svidande vidräkning med militär byråkrati och stupiditet i största allmänhet. Samtidigt är ett komiskt litet mästerstycke, och Vargas Llosa uppvisar sin förmåga att använda olika litterära grepp för att åstadkomma en finurligt konstruerad helhet.

Kritiken mot de militärt präglade manlighetsidealen finns ju redan i hans första roman Staden och hundarna, som bygger på hans egna erfarenheter från en kadettskola, dit han skickades av sin far för att ta ur honom det som familjen uppfattade som ett fjolligt litteraturintresse. Skolan blev en traumatisk upplevelse för den unge Mario, och ända sedan dess har hans författarskap rört sig i spänningsfältet mellan den manlighetskultur han faktiskt är uppvuxen med och i, och denna kulturs förödande konsekvenser. Det gör Vargas Llosa till en författare som är betydligt mer medveten om könsmaktsordningens betydelse än de flesta andra av hans latinamerikanska författarkollegor.

Liknande teman behandlas i novellsamlingen Valparna.

När Staden och hundarna kom ut möttes den av en översvallande positiv kritik. Den peruanska militären lät sig dock inte imponeras, och ordnade ett bokbål med ”landsförrädarens” debutverk.

Av en helt annan kaliber är Vargas Llosas andra roman Det gröna huset. Den är mycket intrikat uppbyggd, med flera skikt av platser och tidsplan som går in i varandra på ett sinnrikt sätt. Känslan av instängdhet är närmast total, och även om det är en fascinerande roman, minns jag den som en tung, klaustrofobisk, ja nästan skrämmande läsning. Våldet upprepar sig ständigt, och det finns ingen försoning. Vargas Llosas kanske mörkaste verk.

Då håller jag Vargas Llosas andra storverk Kriget vid världens ände betydligt högre. Den utspelar sig i Brasilien, långt bort från storstaden och civilisationen. En messiasfigur drar igång en religiös väckelse och en social revolution, och får snabbt ett allt starkare stöd bland bönder, fattiga, banditer, all världens fördömda, inte minst kvinnor. Det är en fascinerande studie i den sociala mobiliseringens många irrgångar, men också med tydliga religiösa inslag – något annars ovanligt för Vargas Llosa – det handlar mycket om skuld och försoning, ånger och förlåtelse.

Rebellernas kristet-kommunistiska samhälle krossas obarmhärtigt av statens våldsapparat, men Vargas Llosa tycks mena att minnet av det som varit lever kvar och kan bli till ett framtidens frö, ett nederlag som ska leda till framtida segrar. Det är onekligen en mycket marxistisk tanke, skriven vid en tid då han uppenbarligen redan är på väg bort från sina tidigare vänsterståndpunkter.

En annan intressant aspekt i romanen är författarens alter ego. Det är Journalisten som följer hela historien nästan ända från början. I ett tidigt skede får den kraftigt närsynta figuren sina glasögon krossade, och under hela den tid han är med ser han knappt någonting, och är så gott som helt beroende av hjälp från andra, framför allt en kvinna som han åtrår, och som föraktar honom.

Det är tydligt att den uppblåste Mario kan ibland visa upp en förvånande ödmjukhet.

En annan favorit, visserligen av en helt annan tyngd, men annat vore å andra sidan att begära för mycket, är Tant Julia och författaren, där han sin vana trogen bryter mot tabun och konventioner. Men framför allt är det ett komiskt mästerverk, förmodligen den roligaste bok jag någonsin har läst. Den borde vara obligatorisk läsning för alla som någonsin har tittat på en tv-såpa.

Det är typiskt för Vargas Llosas sätt att arbeta med ett brett register av uttrycksmedel, allt från modernismens sofistikerade strukturer till populärkulturens enkla knep. Det ger hans författarskap både djup och bredd.

Slutligen en liten personlig favorit. Det är den korta romanen Berättaren. Den handlar om hur en liten indianstam i Amazonas håller på att duka under i den synnerligen ojämna kampen mot moderniteten och ”utvecklingen”. Med det lilla folket går det också under ett språk, och en kultur. På ett osannolikt intrikat sätt lyckas Vargas Llosa väva in Förintelsen in i historien. Det är starkt och det berör. Framför allt kontrasterar det mot Vargas Llosas häpnadsväckande hjärtlösa uttalanden om minoritetsspråk, urinvånare och ”utveckling”.

Engels talade om ”realismens triumf” (det var om Balzac). Man kan ta det begreppet vidare och tala om ”litteraturens triumf”. Vargas Llosa vore ett typexempel. En odräglig besserwisser, med avskyvärda politiska idéer och en tveksam demokratisk hållning, men vars litterära talang ger honom en förmåga att skildra samhällskonflikter och dess aktörer på ett pregnant sätt, samtidigt som han förmår att gå utöver sig själva och sina egna småaktiga begränsningar.

Magnifik dödsmässa sattes upp i Nordingrå kyrka

Mozarts Requiem tillhör musikhistoriens mest spelade verk. Den är ett stycke fantastisk musik, dessutom kastar dess tillkomst och genomförande ett dramatiskt ljus på Mozarts intensiva liv och förtidiga död.

Läs hela texten i Allehanda.se

Författare i Västernorrland

"Polsk, judisk, svensk, skribent och författare. I den ordningen beskriver Grzegorz Flakierski sig. Han som kom till Sverige 1969 när antisemitism gjort det svårt för judar att leva i Polen. Då var han 13 år."

Har blivit presenterad på Region Västernorrlands hemsida.

Läs hela presentationen här: Region Västernorrland

Foto: Daniel Håkansson

Romaner och berättelser

En litterär fascination inför teknikens och vetenskapens potential

Idag är det Jules Vernes dödsdag. Han har postumt fått ett erkännande som säkert skulle ha glatt honom. Under sin livstid var han förvisso en mycket populär författare, som nådde mycket höga upplagor och oräkneliga översättningar, men han fick aldrig ett litterärt erkännande bland de riktigt stora.

Jules Verne föddes 1828 i Nantes. I hans födelseattest finns en osannolik felskrivning - födelseåret anges till 1928! Man förflyttar den nyfödde hundra år in i framtiden, en tidsresa som senare kom att bli ett grundtema i hans litterära verksamhet. Vernes far var en aktad landsortadvokat som ville att sonen skulle följa i hans fotspår. Den unge Jules gjorde sin far till viljes och tog juridikexamen, men hans håg stod tidigt till litteraturen. Han skrev melodramatiska versdramer, noveller och operettlibretton, det mesta blev refuserad, några dramer blev antagna. Det stora genombrottet kom när en av hans äventyrsberättelser hamnade i händerna på förläggaren Hetzel, som direkt insåg den unge författarens potential. Ett otroligt kontrakt skrevs mellan de två: Verne skulle leverera två romaner om året i tjugo års tid! Något han inte bara uppfyllde utan också passerade med god marginal, han skrev inte mindre än 68 romaner.

Jules Vernes kvaliteter som äventyrsberättare är obestridliga. Hans överdådiga fantasi, fast förankrad i ett vetenskapligt och teknologiskt underlag har emellanåt visat sig förutseende på ett nästan kusligt sätt. Resan till månen, bara för att ta ett exempel, startar i Florida, inte långt från den plats vi känner under namnet Cape Kennedy, och landning sker i Stilla havet i stort sett på samma sätt som vår tids kosmiska färder brukar göra. Han förutser flygplan enligt principen tyngre än luften, helikoptern, teven också, även om den sände via tråd. Vernes "ingenjörspoesi", som Hetzel kallade det, har roat generation efter generation, och kommer säkerligen att fortsätta att göra det. I början på 1900-talet framhölls han som ett föredöme för ungdomen i Sverige, i kontrast till Nick Carter-böckerna som då hade introducerats i landet, och ansågs fördärvliga av kultureliten.

Jules Vernes omfattande produktion håller en mycket ojämn kvalitet, en del böcker är helt okända för den läsande allmänheten och bör nog så förbli. Genomgående i hans verk är att människoskildringar inte är alltför djuplodande. Undantaget är porträttet av den gåtfulle kapten Nemo. Kvinnor är oftast helt frånvarande, de få kvinnogestalter som uppträder är rakt genom stereotypa. Mänskliga kontakter präglas av den viktorianska moralen, något som renderade Verne påvens välsignelse. Vernes personteckning är som bäst i hans livliga skildringar av tjänsteandar, alla har väl tjusats av den driftige och lojale Passepartout.

Mycket av Jules Vernes berättarglädje grumlas av hans svaghet för uppräkning av vetenskapliga fakta. Lite i tid och otid bjuder han på en tröttande ström av tekniska och matematiska data, enligt uppgift är hans beräkningar oftast korrekta i detalj men sällan i sin helhet.

Alla personerna hos Verne är "hederliga gossar" oavsett nationalitet. Ett olyckligt undantag är nidporträttet av en judisk procentare, som klart antyder antisemitiska fördomar, ingenting ovanligt i Frankrike vid den tiden. Efter nederlaget mot Preussen 1870-71 blir också bilden av tyskar, som alltid är militaristiska, mörkare. Men annars präglas Vernes böcker av en stark tro till det internationella samarbetets gränslösa möjligheter, och övertygelsen om att forskare och vetenskapsmän står över nationella konflikter. Likaså kännetecknas en stor del av Vernes litterära produktion av framstegsoptimism, en fascination inför teknikens och vetenskapens potential och den väg till lycka och välstånd som de utlovar att medföra för mänskligheten.

1886 inträffar en rad händelser som får författaren att inta en attityd av tilltagande pessimism och en mörkare syn på världen. Han blir beskjuten av en förvirrad släkting, med en viss invaliditet som följd, och samma år dör först hans förläggare Hetzel och senare hans åldriga mor. Ytterligare en bidragande orsak var också den stämning av sekelskiftespessimism som gjorde sig alltmer gällande i Europa. Dessutom tror jag inte att man kan bortse från Vernes medvetenhet om teknikens och industrialismens inneboende problem. Också i det avseendet visade han sig mycket förutseende och profetisk. Till sin familjs stora fasa började han på gamla dagar vurma för den ryske anarkisten Krapotkins läror, kanhända inte helt så profetiskt men alldeles klart symptomatiskt.

Jules Verne dog 1905 i Amiens. En fransk tidning skrev "det känns som om jultomten var borta". Lyckligtvis har vi julklapparna kvar i form av alla hans böcker.

Ett urval av Jules Vernes romaner:
En världsomsegling under havet
Från jorden till månen
Jorden runt på 80 dagar
Till jordens medelpunkt
Kapten Grants barn
Den hemlighetsfulla ön
Tsarens kurir
Begums femhundra miljoner
Två års ferier

Heltäckande men kontroversiellt om andra världskriget

För ett år sedan öppnade i Gdansk museet om andra världskriget.

Ett väldigt rödfärgat betongblock som lutar och ser ut som ett utbombat hus dränkt i blod syns på långt håll i den tomma, nästan ödsliga och sterila miljön som omger museet om andra världskriget i Gdansk som öppnade i mars 2017.

5000 kvadratmeter utställningsyta har placerats flera våningar ner i underjorden, vilket äger sin egen symbolik.

Museets uttalade ambition är att skildra andra världskriget i dess helhet, här ska presenteras både förövare och offer, militärer och civila, greppet är globalt med utställningar från länder och fronter i flera världsdelar, även om mycket oundvikligen handlar om Polen.

Bakgrund tecknas till krigsutbrottet, och även efterspelet får en del utrymme.

Tyngdpunkten ska ligga inte så mycket på militära slag och det politiska spelet utan mer på civilbefolkningens svåra vardag och lidande.

Utställningen innehåller förvisso en hel del militaria, en äkta Sherman stridsvagn och en sovjetisk T-34, bomber, vapen och uniformer, men det finns så mycket mer. Skakande bilder från koncentrationsläger, en exakt kopia av ett skyddsrum i London, porträtt av mördade människor, vardagsföremål, propagandaaffischer och bisarra kuriositeter som tyska julgransprydnader med hakkors på.

Många av utställningsföremålen är helt unika och har skänkts till museet av privatpersoner.

Stora delar av utställningen är interaktiva, det är mycket professionellt rakt genom, berörande och informativt.

Sedan museet öppnade den 23 mars har publiktillströmningen varit mycket god, med besökare från hela Polen men även från utlandet. Mottagandet har varit genomgående mycket positivt.

Men historien handlar alltid om nutiden. Den högernationalistiska polska regeringen är inte nöjd med museets utformning, det är inte tillräckligt patriotiskt, och lägger alltför lite vikt vid det polska folkets heroiska motstånd och martyrium. Med sin vanliga klåfingrighet har regeringen redan bytt ut museichefen mot en föga meriterad men partitrogen person.

Han har rivstartat med att låta meddela att flera ändringar av museets innehåll är på gång, än så länge oklart vilka, men det finns anledning att befara det värsta.

En fingervisning ges av det faktum att andra världskriget-museet har slagits ihop med det så kallade Westerplatte-museet. Kruxet är bara att det museet inte finns ännu, det befinner sig fortfarande på planeringsstadiet. Syftet med det är att hylla försvararna av den lilla polska militärgarnisonen på udden Westerplatte strax utanför hamnen i Gdansk precis i början av kriget i september 1939 där de höll stånd i en vecka mot överlägsna tyska styrkor.

Det är en ikonisk händelse i polsk historia från andra världskriget, det ståndaktiga hjältemodet mot övermakten.

Protesterna har inte låtit vänta på sig, och flera av de personer som har skänkt föremål till museet hotar nu att ta tillbaka dem.

Innehållet kan naturligtvis alltid diskuteras. Själv störde jag mig på att Nazityskland och Sovjet jämställdes, och att Sovjets roll för att vinna kriget tonades ner.

Men det går inte att förneka museets ambition att ta ett helhetsgrepp på kriget, vilket gör det till en tämligen unik institution. Man väjer inte heller för kontroversiella ämnen som polsk antisemitism och den tyska civilbefolkningens lidande.

Förmodligen är det en del av problemet. Till och med det lilla som tas upp i utställningen blir alldeles för mycket och kränker å det djupaste den polska chauvinismens ack så känsliga själ.

Regeringen angrepp på andra världskriget-museet är en del av de reaktionära försöken att kontrollera det fria kulturlivet, och ett led i den process som urholkar demokratin i Polen.