Ingenstans att ta vägen - Polenaktion 1938

Det lilla samhället Zbąszyń, som numera ligger i västra Polen, men som under mellankrigstiden var en gränsort mellan Tyskland och Polen, hamnade i månadsskiftet oktober/november 1938 i blickfånget för hela Europa, om inte hela världen. I ingenmanslandet mellan de två länderna bevakade av beväpnad militär trängdes tusentals judar som hade fördrivits från Nazityskland men vägrades inträde i Polen.

Bakgrunden var att i början av oktober krävde den polska regeringen att pass för samtliga polska medborgare som vistades utomlands skulle omedelbart förnyas. Även om det inte var uttalat var förordningen antisemitiskt färgad och riktades mot judar. Alla som hade bott utanför landets gränser längre tid än fem år berövades sitt medborgarskap, vilket drabbade först och främst och nästan enbart polska judar i Tyskland, och var författningsmässigt klart tveksamt.

Den tyska reaktionen kom blixtsnabbt. Tusentals judar som saknade tyskt medborgaskap greps i sina hem och deporterades till polska gränsen. Arresteringarna skedde ofta på natten, de gripna fick bara ta med sig det de kunde bära och ett belopp av tio riksmark. Allt annat konfiskerades. Det var den så kallade Polenaktion.

Många av de deporterade hade levt större delen av sina liv Tyskland, en del var rent av födda där.

Tusentals människor var fast vid gränsen – förutom Zbąszyń också i Bytom, Chojnice och Wschowa – under vedervärdiga förhållanden. De klarade livhanken enbart tack vare hjälp från judiska välgörenhetsorganisationer och Röda Korset.

Bland de olyckliga fanns familjen Grynszpan, vars son Herszel bodde i Paris, och som i en hämndakt för familjens umbäranden sköt en tysk ambassadtjänsteman. Dådet användes av nazisterna som förevändning för Kristallnatten.

Under tiden pågick en diplomatisk dragkamp mellan Berlin och Warszawa, som resulterade i att en del av judarna fick tillfälligt komma tillbaka till Tyskland för att ordna sina affärer. De tvingades att deponera alla sina tillgångar på låsta konton, det var ren och skär stöld.

Samtidigt började så småningom fångarna från ingenmansland att släppas in i Polen. De sista lämnade Zbąszyń bara någon dag innan kriget bröt ut den första september 1939.

Det är omöjligt att veta hur många av de deporterade från Polenaktion som överlevde Förintelsen. Men vi kan vara säkra på att de var få, mycket få – om några alls. Gränserna var stängda, det fanns ingenstans att fly.

Friheten är aldrig självklar

När man skjuter arbetare

Teater Västernorrland

Manus: Kjell Sundstedt

Regi: Åsa Ekberg

Scenografi: Ulla Dahlström

Medverkande: Ingemar Virta, Bodil Granlid, Camilla Eriksson och Peter Mörlin

Spelades på Svanö 27/10

När man skjuter arbetare är berättelsen om Kerstin Thorvalls föräldrar.  Hon uppträder faktiskt själv i pjäsen, otäckt porträttlikt gestaltad av Bodil Granlid. Men har man inte läst boken fungerar pjäsen alldeles utmärkt ändå. Det här är ingen roman, det är teater, i Kjell Sundstedts känsliga bearbetning, och Teater Västernorrland i samarbete med Estrad Norr från Jämtland skapar sin egen berättelse.

Regissören Åsa Ekberg låter skådespelarna ta till vara teaterns alla uttrycksmöjligheter, och med hjälp av kropp och rörelse, ljud och sång, skapar man ett universum som är 20- och 30-talens Sverige, lika mycket som dagens. Scenografin är enkel och funktionell, här talar vi om stor dramatik på liten scen.

Spelet behärskas av starka känslor, även om de allt som oftast är undertryckta och inte kommer till uttryck. Om de inte uttrycks i fel sammanhang, och på fel sätt.

Den unga Hilma, spelad med nyanserad auktoritet av Camilla Eriksson, är den unga skoghuggardottern med gott läshuvud som får en chans att lyfta sig upp ur sin lilla trånga värld och studera till lärarinna. Hemma träffar hon den charmige adjunkten, som Peter Mörlin sätter i centrum på ett självklart sätt, och som med sina tjusiga manér och sin fina familjebakgrund, imponerar på den unga flickan, och som ger henne en biljett ut i stora världen.

Tror hon. Vad den färgstarke charmörens familj undviker att berätta för Hilma är att han är psykiskt sjuk, med bland annat en våldsam sexualitet som ett av symptomen.

Bröllopsnatten blir till ett blodigt övergrepp, den nyblivne maken hamnar på mentalsjukhus, medan bruden tas med söndertrasat underliv till kvinnokliniken.

Men trots att äktenskapet går att ogiltigförklara väljer Hilma att stanna. Eller väljer? Hon är fånge i samhällets normer och konventioner, och vad kan man väntas sig av ett samhälle som skjuter fredligt demonstrerande arbetare?

Det är en brytningstid som skildras. Hilmas gudfruktige och strävsamme småbrukare till far, som vanligt kongenialt spelad av Ingmar Virta, förfasar sig över latoxar och uppviglare som strejkar för bättre villkor istället för att göra rätt för sitt genom hårt slit och acceptera sin lott.

Men är inte alla tider brytningstider?  Det är samma tongångar då som nu, det är mest ordvalet som skiljer. Friheten är aldrig självklar, Kerstin Thorvall om någon visste det.

Än en gång placerar sig Teater Västernorrland, med benägen hjälp från Jämtland, mitt i den samtida debatten utan att väja för det svåra och kontroversiella.

Kvinnlig konstpionjär Nolaskogs 100 år

Hon var en kvinnlig konstpionjär Nolaskogs. Idag är Runa Giller nästan helt bortglömd. Därför vill Arnäs Hantverk och Kultur uppmärksamma henne som det föredöme hon var för generationer av kvinnor som ville satsa på en konstnärlig bana, och ordnar med anledning av att det är 100 år sedan Runa Giller föddes, en utställning på Spinnrocken i Arnäs.

Runa Giller föddes 1915 i Örnsköldsvik som så kallat oäkta barn, vilket säkert var tufft för både henne och hennes mor på den tiden. Når Runa var 16 år gammal gick hennes mamma plötsligt bort, och Runa fick dra ett tungt lass i hushållet och med sina småsyskon.

Redan som 15-åring skrev hon under pseudonym följetonger i Nord-Sverige, som då var en dagstidning. Sedermera blev det flera romaner med bygdemotiv.

Men hennes håg stod framför allt till konsten. Tecknandet och måleriet tog över, och 1946 hade hon sin första utställning. Hon hade inte en särskilt hög uppfattning om sin egen konst från den tiden, och kallar den oförblommerat för hötorgskonst.

Året därpå fick hon chansen att börja på Otte Skölds målarskola i Stockholm, vilket fortfarande var högst ovanligt för kvinnor då. Konststudierna förlöste henne som konstnär. 1952 far hon iväg på en målarresa till Frankrike, och så småningom blir det fler utländska konstbesök, bland annat i Italien och Ryssland. 1972 går Runa Giller en sommarkurs i grafik på Hola folkhögskola.

Hon har också varit aktiv som miljöaktivist, och kämpat för bevarande av gamla byggnader i Örnsköldsvik.

Utställningen omfattar drygt 20-tal verk från olika tidsperioder. Anna Andersson som är ordförande i Arnäs Hantverk och Kultur har samlat dem från en mängd olika personer runt om i bygderna.

Målningarna är genomgående inte särskilt originella, men avslöjar en djup förtrogenhet med sin tids modernistiska strömningar, som till exempel kubism, och kontrasterar på ett nästan lustigt sätt med de tidiga verkens rörande realism.

Mest spännande är ändå den textila konsten med sina djärvt kraftfulla färger.

Ung kompositör flyttar hem till Ådalen

Han är visserligen född i småländska Värnamo men det är Docksta som är hemma. Efter långväga bortavaro både i norr och söder är Jonas Olofsson tillbaka i hembygden. Han är nu utbildad kompositör och ska nu fortsätta sin musikaliska bana med Docksta som bas. Den stora drömmen är att komponera musikteater med sågverk som tema.

Åtta år gammal flyttade 1995 Jonas Olofsson från Värnamo till Herrskog och senare till Berg i Docksta. Det var redan välbekanta trakter för honom, hans mamma är från Kramfors och familjen hade varit och hälsat på motföräldrarna i Ådalen åtskilliga gånger.

-          Docksta känns hemma, det finns en speciell stämning i Höga kusten med berg och dalar som passar mig och som inspirerar, säger Jonas Olofsson.

Efter Herrskogsskolan blev det gymnasium i Örnsköldsvik. Och sedan bar det av ut i världen. Jonas hamnade på folkhögskola utanför Linköping, där han gick en musikutbildning. Här lärde han känna många likasinnade och var med att bilda ett metalband. För att dryga ut den magra studentkassan arbetade han extra på ett sågverk.

Musikintresset väcktes tidigt. Pappa var trummis och det fanns ett trumset hemma i källaren. Och en vacker dag satt han bara där och spelade.

-          Jag bara kunde, det funkade på en gång, säger Jonas.

Hans äldre bror hade en gitarr och tillsammans spelade de Metallica-covers. Och det blev skolorkester och popband. Intresset för komposition kommer från film och tv-spel. Jonas hörde på musiken när hans storebror spelade dataspel, och han plankade den sedan på en synt.

-          Det var orkestral musik, och det var klanger som växte in, säger Jonas Olofsson.

Efter Linköping blev det åter en sväng hemma i Docksta. Han arbetade ett tag på ett sågverk i Ullånger, och bestämde sig att söka till musik- och ljudtekniklinjen på Hola folkhögskola.

-          Det bästa valet i mitt liv, säger Jonas.

Här fick han tillfälle att skriva mycket musik, och så småningom vågade han ta steget att söka till musikhögskolan i Piteå. Han fick hjälp att skriva partitur av Hans-Olov Furberg, och till sin egen förvåning kom han in. Att det var just Piteå berodde mest på att där finns en kompositionslinje utan någon särskild musikinriktning som på andra ställen.

Här upplevde Jonas en bra miljö med duktiga lärare och stora resurser, och med stor frihet i skapandet. Här fick han också chansen att samarbeta med professionella orkestrar, bland annat Norrlandsoperan.

Under sitt andra år i Piteå komponerade Jonas sitt första orkesterstycke, Luci and the garden – baserad på Luciferlegenden – och skickade in det till Uppsala tonsättartävling 2012. Han blev en av de sex finalisterna, kammade hem ett tredjepris, och dessutom publikens- och radiolyssnarnas pris – musiken direktsändes i radions P2.

-          Att skapa, att komponera, är det roligaste som finns, helst för en orkester som har en så stor palett med så många färger, säger Jonas.

Han vill gärna skriva musik för dans, för musikteater – särskilt musikalen ligger honom varmt om hjärtat – och dataspelspel, en gammal vurm. Men framför allt vill han gå sin egen väg.

-          Jag vill gärna kliva mellan skilda världar, jag skulle bli galen om jag inte fick göra olika saker, säger Jonas.

Och nu har han flyttat hem till Docksta. Här hoppas han hitta människor att samarbeta med, han har redan en del krokar ute, har kontaktat flera orkestrar.

Jonas har funderingar kring musik knuten till Höga kusten, att musikaliskt gestalta landhöjningen. Men framför allt skulle han vilja skriva musik om sågverkens historia.

Höger mot höger i polskt val

Imorgon söndag är det parlamentsval i Polen. De flesta opinionsundersökningar pekar på ett regimskifte. Det blir i så fall andra gången i år som högerliberala Platforma Obywatelska (Medborgarplattformen) får se sig besegrat av nationalistiskt-klerikala Prawo i Sprawiedliwosc (Lag och rättvisa). Det skulle ge PiS samma dominerande ställning inom polsk politik med både presidentposten och regeringsmakten som partiet hade under andra hälften av 2000-talet. Det kan tyckas förvånande med tanke på att polsk ekonomi har hittills klarat sig hyfsat genom den ekonomiska krisen.

Dariusz Zalega är polsk journalist och tidigare chefredaktör för den numera nedlagda tidningen Trybuna Robotnicza”, utgiven av fackföreningen ”Sierpien (Augusti) 80”, närstående Polska Partia Pracy (Polska arbetarpartiet).

-          Mot bakgrund av att närmare två miljoner människor har lämnat landet och sökt sig utomlands i jakt efter arbete ter sig PO:s framgångspropaganda inte särskilt trovärdig, säger Dariusz Zalega.

Arbetslösheten i Polen låg i augusti i år på tio procent, en siffra som är den lägsta på mycket länge. Men de regionala skillnaderna är mycket stora, och i en del områden, framför allt i nordöstra Polen kan arbetslösheten uppgå till 35 procent eller mer. Dessutom finns en dold arbetslöshet som inte kommer med i den officiella statistiken.

-          Det finns en stor grupp människor som uppfattar sig som systemskiftets förlorare. Det räcker att komma en liten bit utanför storstäderna för att konstatera att baksmällan efter systemskiftet 1989 kommer att pågå länge än, säger Dariusz Zalega.

-          Fondmedel från EU har möjliggjort förverkligande av stora infrastrukturprojekt, men har inte bidragit till utvecklingen av den industriella basen i Polen, och framför allt inte till lönehöjningar. Och det är just låga löner och brist på framtidsperspektiv som är den främsta orsaken till massutvandringen.

I parlamentsvalet står liksom i presidenvalet två högerpartier mot varandra. Postkommunistiska Sojusz Lewicy Demokratycznej (Demokratiska vänsteralliansen, SLD) har sedan valet 2001 då partiet fick över 40 procent av rösterna rasat ner till att kretsa kring femprocentsspärren. I valet på söndag ingår SLD i en koalition tillsammans med kulturliberala Twój Ruch, och några mindre vänster- och miljöorganisationer, och fackförbund. Opinionsundersökningar visar på skiftande stöd för koalitionen och dess möjlighet att klara åttaprocentspärren för koalitioner.

Dariusz Zalega ser SLD som ett parti för aktivister från den gamla tiden, ett parti för opportunister som är beredda att sälja sina ideal för makten. Dariusz påminner att SLD-ledare Leszek Miller tillät som premiärminister CIA:s hemliga fängelser i Polen, försvarade invasionen i Irak och förespråkade platt skatt.

Han vill ändå hyfsa bilden av Polen som ”ett land utan vänster”

-          Någon vänster finns det ju, i akademiska kretsar och i fackföreningsrörelsen. Ett spännande fenomen är det nya partiet RAZEM (Tillsammans). Det består av unga vänsteraktivister från främst storstäder. De lyckades samla 100 000 underskrifter för att kunna delta i valet, och det är i sig en stor framgång.

Men det är högerns idéer som dominerar den politiska arenan. Det gäller inte minst inom den unga generationen som hyser nyliberala åsikter om ekonomin, trots att många arbetar på osäkra kontrakt (så kallade ”skräpavtal”), och nationalistiska och främlingsfientliga uppfattningar är mycket starka, vilket visades tydligt i den senaste tidens stora demonstrationer mot flyktingmottagning.

-          Paradoxalt i ett land med massutvandring, avslutar Dariusz Zalega.

När internationell solidaritet fungerade

Fred med Norge

Kalle Holmqvist

Murbruk förlag

Alla som har läst Kommunistiska manifestet vet att proletärer har inget fosterland. Och alla som har minsta kontakt med verkligheten vet att proletärer är av en helt annan åsikt. Arbetarrörelsen har alltid bekänt sig till den internationella solidariteten, men i praktiken har det varit si och så med den saken.

Det finns ändå positiva exempel på framgångsrik internationell solidaritet som har uppnått viktiga resultat. Unionsupplösningen 1905 är ett sådant, och väl värt att studeras. Kalle Holmqvist har skrivit en liten bok i ämnet, med den uttalade ambitionen att lyfta fram arbetarrörelsens segrar, det finns mycket att vara stolt över i vår historia!

Unionen mellan Sverige och Norge hade påtvingats norrmännen i ett sista patetiskt försök att blåsa liv i svenska stormaktsambitioner. Även om Norge hade vidsträckt autonomi ville de frigöra sig från det svenska oket, vilket stötte på patrull från framför allt svensk höger. Efter en lång rad kriser blev ändå unionsupplösning 1905 ett faktum. När norrmännen förklarade att unionen inte längre fanns ledde det till krigshetspropaganda i högerpressen och vapenskrammel från militären.

I det läget mobiliserade arbetarrörelsen, framför allt ungdomsorganisationerna. Fredsmöten och demonstrationer mot kriget arrangerades över hela landet, man hotar med storstrejk och uppmanar värnpliktiga att vägra infinna sig till krigstjänst. Det skapas en mäktig opinion för Norges sak, ett anfallskrig i strid med den allmänna viljan är en omöjlighet och borgerligheten tvingas kapitulera och godta Norges självständighet.

Kalle Holmqvist redogör för händelseförloppet och tecknar en detaljerad bakgrund, kanske alltför detaljerad.

Man kan invända att situationen var speciell. Arbetare saknade rösträtt, de såg inte borgerlighetens Sverige som sitt land. Norrmännen var ett broderfolk, skulle fredsviljan vara lika stora mot andra nationaliteter?

Men Kalle Holmqvists poäng är en annan. Det går att förändra, motstånd lönar sig, och förändringen måste komma underifrån.

Den sanningsenlige storljugaren från Å

Erik Nyhlén föddes den 16 oktober 1915 i den lilla byn med det kortast möjliga namnet Å, strax söder om Kramfors.

Efter folkskolan arbetade Erik Nyhlén precis som de flesta andra i Ådalen på sågverk och i skogen. Men det var svåra tider med djup ekonomisk depression och hög arbetslöshet. Ett tag gick Erik på luffen. Sedan slet han ont som AK-arbetare på vägbyggen långt hemifrån i södra Sverige.

Erik Nyhlén gick i demonstrationståget till Lunde 1931, han såg liken och de sårade, och det minnet satte outplånliga spår i hans medvetande. Det var en klasskänsla och en misstro mot allt vad överhet hette som följde honom resten av livet.

1950 blev Erik Nyhlén frilansskribent på heltid, och han kom att tillhöra den legendariska skara som går under namnet Klarabohemerna.

Novellen, eller kortberättelsen, var en genre som passade Erik Nyhlén alldeles perfekt. Hans förråd av skrönor och historier av alla det slag var närmast outtömligt. Han var stolt över tillnamnet ”Den sanningsenlige storljugaren”. Och han citerade gärna sin mormor som sa om dottersonen: ”Pojken lög aldrig, han bare hitte på”.

Han kallades också ”Ådalens Piraten”.

Nyhléns mest kända novellsamling är ”Rosas kafé” från 1969. Berättelserna befolkas av ett galleri udda och färgstarka existenser med namn som Gris-Jonsson, Mordbrännar-Frasse, Orm-Johan, Mandarinen och Finn-Johanna.

Nyhléns porträtt är, liksom hans miljöskildringar, präglade av mycket humor. Det klassiska greppet är underdriften, och det främsta medlet är ironin – som ibland kan gränsa farligt nära cynism, men han är alltid obrottsligt solidarisk med sina karaktärer, de udda, de inte så framgångsrika, och han visar i alla lägen förståelse och empati för mänsklig svaghet och ofullkomlighet. Han förenar i bästa humanistiska anda det kristna kärleksbudskapet med den socialistiska solidaritetstanken.

Miljön för Erik Nyhléns berättelser är allt som oftast Ådalen, inte alltid, det finns en hel del historier som utspelar sig i Stockholm, och andra orter, eller som i ”Det vilsegångna tåget” i en surrealistisk fantasi, men som författaren skriver i ”Sågverket vid Ångermanälven”: ”Någonstans inom mig bär jag på en bild från en hemort dit jag ibland återvänder”. Hemorten det är Kramfors, i berättelserna ibland förklätt till det fiktiva Erlingsfors.

Det betyder inte att Erik Nyhléns författarskap har bara sitt värde som lokal hembygdsnostalgi och saknar aktualitet. Många av de samhällsproblem som han skildrar, som arbetslöshet, kommunal byråkrati, bostadsbrist, och mer allmänmänskliga fenomen som ojämlikhet mellan könen och spänningen mellan individ och kollektiv är lika aktuella idag som de var på hans tid.

Också Erik Nyhléns språk har inte förlorat sin vitalitet. Med hjälp av humorn, som byggs upp med halsbrytande eufemismer, inte sällan med en biblisk underton, uppnår Nyhlén en dialektisk verkan som skingrar det officiella språkets dimslöjor och pekar hän mot en humanistisk syn präglad av solidaritet och gemenskap.