Outsourcad krigföring slår slint

En känslig sanning

John le Carré

Övers: Johan Nilsson

Bonniers

Det kalla krigets mästerskildrare är bekymrad för tillståndet i världen. Redan i romansviten om Smiley tillät sig le Carré att tvivla på den ideologiska uppdelningen i de goda och de onda. Och när den röda draken väl var besegrad visade sig västvärldens Sankt  Göran från sina sämsta sidor, vilket gjorde den gamle thrillerförfattaren allt mer radikal.

Det kom nya romaner som skoningslöst kritiserade läkemedelsindustrins framfart i Afrika och kriget mot terrorismen som mer påminde om ett krig mot demokrati och mänskliga rättigheter.

I den senaste romanen ger sig le Carré på den sammanblandning av politik och näringsliv som i allt högre utsträckning kännetecknar den nya världsordningen. Utrikespolitiken används som ett medel för att säkra råvarutillgången och skaffa nya marknadsandelar, och då blir det bara logiskt att ta till militära insatser i tid och otid, och att krig är inte längre politikens förlängning med andra medel, utan snarare ekonomins förlängning.

Och eftersom vi lever i de nyliberala åtstramningarnas tidevarv är krigen till stor del privatiserade, och bedrivs inte av reguljära styrkor, utan av arméer av en helt ny typ, som består av lycksökare, gamla legosoldater och en osalig blandning av skumma individer, vars mål inte nödvändigtvis är frihet och demokrati. Drivkraften är betydligt oftare egen vinning.

Le Carré skräder inte orden. Västvärldens krig kallas utan omsvep för ”militäroperation förklädd till hjälpinsats för en förtryckt befolkning”. Med sin vanliga lätt cyniska ironi undrar han varför man för att bekämpa militant islamism invaderade Mellanösterns mest sekulariserade land, och förvandlade det till ett slagfält för religiös fundamentalism.

Användningen av privatarméer leder till att de hemliga operationernas mål och medel är ofta inte särskilt nogräknade. Och eftersom de är sanktionerade – men bara inofficiellt! – skapar det en kultur av förnekelse, lögner och hyckleri hela vägen upp till den politiska toppen.

Några oskyldiga dödade är ett beklagligt pris som man måste betala för högre syften. Och förresten var de inte oskyldiga, ingen dödades, operationen var en fullständig framgång, även om den aldrig har ägt rum.

Lyckligtvis finns det alltid i denna nattsvarta verklighet någon, eller rent av några, som håller sig med gammaldags moral och envisas med att det finns fortfarande rätt och fel. De vägrar att bli korrumperade och låta sig köpas, inte heller finner de sig i att bara foga sig i hierarkins befälsordning i den banala ondskans nya mekanismer där man förväntas vara ”en av samhällets lojala tjänare som bara lydde marknadens order”.

Den politiska thrillerns okrönte konung le Carré vet hur man bygger upp spänningen och ”En känslig sanning” är liksom alla hans romaner en riktig bladvändare. Den gamle har också behållit spänsten i språket. Han är väl värd att läsas helt enkelt för att det är bra litteratur.

Små mästerliga porträtt från kibbutzen

Vänner emellan

Amos Oz

Övers: Sondra Silverston, från hebreiska till engelska

            Rose-Marie Nielsen, från engelska

W & W

Kibbutzen var ursprungligen en idé om ett socialistiskt samhälle förverkligad i det nya landet Israel, där fria människor ägnar sig åt sunt kroppsarbete i jämlikhet och samarbete. Av olika skäl slog drömmen inte helt in, kibbutzrörelsen har undan för undan tvingats till eftergifter och kompromisser, och är numera på stark reträtt.

Jag vet inte hur många litterära skildringar som har inspirerats av kibbutzen, men på svenska är de nog mycket få. Den israeliske författaren och sedan en tid den ständige Nobelpriskandidaten Amos Oz har bott 30 år på kibbutz och är väl förtrogen med livets många skiftningar och komplikationer för denna speciella samlevnadsform.  Hans senaste bok har hämtat sin näring ur kibbutzlivet. Det är en samling löst sammanfogade berättelser med gemensamma huvudpersoner.

Historierna beskriver ganska väl de motsättningar som utgör kibbutzernas olösta problem, här står de radikala mot de konservativa, de religiösa mot ateisterna, ashkenazer – judar från Öst- och Centraleuropa – mot sefarder – judarna från arabländerna.

I centrum står framför allt konflikten mellan individen och kibbutzsamhället, här finns mycket litet utrymme för avvikande personligheter och kraven på konformism är starka. Vilket i värsta fall kan leda till utstuderade former av brutal mobbning.

Här kan man invända att mobbning förekommer i rikligt mått även ute i det marknadsanpassade fria samhället. Liksom en rad andra av de problem som Oz tar upp i sina berättelser, som ensamhet, skvaller, känslokyla, vänskapskorruption. Och även om Oz har helt rätt när han konstaterar att ”En kommittéomröstning kommer aldrig att utrota avund, småsinthet eller girighet”, så fortsätter kibbutzsamhällets dröm om ett liv i gemenskap att utöva avsevärd lockelse på det ohämmat individualistiska konsumtionssamhällets många meningssökare.

Tack och lov är Amos Oz en fantastisk berättare. Hans styrka ligger i skildringen av udda existenser, som den hopplöse misantropen Zvi Provisor, som dväljs i dåliga nyheter och inte missar minsta lilla olycka någonstans i världen. Eller den notoriska skvallerbyttan Roni Shindlin som baktalar allt och alla. Eller den döende Martin Vanderberg, som trots sina tragiska erfarenheter som överlevande från Förintelsen i Holland, envisas att esperanto är världens räddning, eftersom alla problem nationer emellan har sin grund i att de inte förstår varandras språk.

Det är små mästerliga porträtt som kanske inte säger så mycket om kibbutzlivet, men desto mer om våra existensvillkor.

Boken är översatt från engelska, och det är minst sagt beklagligt att det saknas kompetenta översättare från hebreiska i Sverige.

Dessutom borde förlagets redaktör lagt ner större möda på granskningen. Den polske författaren som omnämns på flera ställen stavas Iwaszkiewicz och ingenting annat. Och det är skillnad, stor skillnad, på basketboll och baseboll.

Brand i hyreshus misstänks vara anlagd

En häftig brand bröt ut i en lägenhet på Hällgumsgatan 47 C. En granne upptäckte branden strax före halv åttatiden, och kontaktade räddningstjänsten. Inom några minuter var ett stort pådrag med många bilar och en skylift från brandkåren, ambulansen och polisen på plats.

Man fick snabbt läget under kontroll, och branden kunde släckas. Lägenheten, som ligger i suterrängplanet, blev däremot helt utbrunnen. Lägenhetsinnehavaren fanns inte i bostaden, men han lämnade ytterdörren öppen då han gick ut, och därför rökfylldes hela trappuppgången.

Enligt larmrapporten hördes en ”smäll”, och sedan började en kraftig rökutveckling.

Lyckligtvis kom ingen person till skada, något som gladde Krambos vd Åke Sundqvist, som kallades omgående till platsen.

Flera lägenheter måste emellertid utrymmas för röksanering, och räddningstjänsten undersöker var de berörda boenden kan placeras över natten.

Brandorsaken är än så länge inte klarlagd, men det finns misstankar att den kan ha varit anlagd.

-          Det kan absolut inte uteslutas, säger räddningsledaren Stig Olsson.

Detta bekräftas också av polisen, som uppger att lägenhetsinnehavaren påträffades i närheten av bostadshuset, och där han anhölls. Det var vid tidningens pressläggning inte klart vilken misstankegrad som riktas mot den anhållne.

Han är sedan tidigare känd för polisen.

En musikresa med saxofon genom historien

Saxofonen är på många sätt ett märkligt instrument, som räknas till träblåsinstrument trots att det är helt i metall. Dess tillblivelse var egentligen ett misstag när den belgiske instrumentmakaren Adolphe Sax försökte förbättra klarinetten.

Vilket visar att det inom musiken, liksom inom andra mänskliga aktiviteter, sker framstegen främst genom framgångsrika misslyckanden.

I år är det 200 år sedan saxofonens skapare Sax föddes, och det firas av den eminenta saxofonkvartetten Rollin´Phones med ett musikprogram Vive la saxophone, som skildrar saxofonens historia från begynnelsen fram till vår tid. Till sin hjälp har de Olle Persson, en baryton som är en av Sveriges mest efterfrågade operasångare.

På lördag kväll framfördes programmet på Tingshuset i Nyland, och det var mer än fullsatt i den anrika och intima lokalen med den enastående akustiken.

Den musikaliska resan genom saxofonens historia började med det första stycket som framfördes på instrumentet, ett slags salongsmusik. Sedan blev det Berlioz, och efter det Bizets Carmen, i ett bravurnummer av Olle Persson, som visade att han är inte bara en framstående operaartist utan också en duktig skådespelare. Han sjunger sig genom hela operan i en instantversion, där han framför samtliga roller, och där han inte missar en endaste operakliché.

Medan saxofonen i Europa vid förra sekelskiftet var etablerad inom den klassiska musiken, användes den i USA främst inom jazzen. I Sovjet skapade flera framsående kompositörer som Prokofjev och Sjostakovitj verk för saxofon.

Musiken påverkades av dramatiska händelser ute i världen, och inte minst under 30-talets nazistiska förföljelser kom många att lämna Tyskland, bland annat Brechts musikpartner Kurt Weill, som använde sig flitigt av saxofonen i sina av stilblandning präglade verk.

Kvällen avslutades – och kulminerade! – med ett uruppförande av Tingshusets egen värd Fredrik Högbergs verk Melodram.

Utifrån gengrens hela ambivalens gestaltas i ord och toner ett högst personligt stycke om skapandets villkor, om livet i en småstad med ständigt krympande befolkning, om kärlek och politik. Musikalisk mångfald och variation förenas med självdistans och humor.

Som ordvitsare överträffar Fredrik sig själv. Vad sägs om Hångelmanland, och den svårslagna pärlan Åsa-Nietzsche?

Vi slapp i alla fall Ångestmanland.

Det blev en oförglömlig musikkväll med Rollin´Phones och Olle Persson.

Och vilken tillgång för Ångermanland är inte Fredrik Högberg och Tingshuset!

Två kvinnor i patriarkatets Syrien

En mörk strimma av ljus

Samar Yazbek

Övers: Marie Anell

Ordfront, 2013

En bra roman förklarar ett samhälle bättre än mängder av lärda avhandlingar. Och givetvis långt bättre än nyhetsrapporteringens braskande rubriker och sensationslystnadens eld, som slocknar lika snabbt som det tänds.

Inbördeskriget i Syrien har pågått i över två år, med stigande dödstal, förödelse i städerna och en flyktingkatastrof av ofattbara dimensioner. Efter attacken med kemiska stridsmedel hotar nu en eskalering av kriget som kan sätta hela den redan lättantändliga regionen i brand.

Men hur mycket vet vi egentligen om det syriska samhället, förutom att landet styrs av en avskyvärd diktator?

Den syriska författarinnan Samar Yazbek är mottagare av svenska Pens Tucholsky-pris förra året, hon befinner sig på kollisionskurs med sitt lands styrande, och har tvingats i exil. ”En mörk strimma av ljus” är hennes första roman på svenska. Den bild som hon där tecknar av det syriska samhället är allt annat än vacker.

I centrum står två kvinnor, som representerar olika delar av samhället. Alya kommer från Damaskus slum, där människor lever i fattigdom och misär, i eländiga plåtskjul som är iskalla om vintern och brännheta på sommaren, och där det är så trångt att gravida kvinnor tvingas i slutet av graviditeten att vistas utomhus eftersom det inte finns tillräckligt utrymme hemma. Och alla kvinnor är ständigt gravida.

Det är en extremt patriarkal värld, där männen genom hot och våld tvingar kvinnor och barn till lydnad och underkastelse. Förnedringen och övergreppen börjar redan i unga år, och fortsätter sedan genom livet med en slentrianmässig brutalitet och total hopplöshet.

Hanan tillhör överklassen i Damaskus, hon lever i ett lättjefullt överflöd, i en miljö där kvinnornas främsta, för att inte säga enda, mål är att få tag på en lämplig man, och där kvinnor allt som oftast är handelsvaror i en byteshandel som ska befästa familjekonstellationer avsedda att främja lukrativa affärer.

Det religiösa hyckleriet blomstrar bland både fattig och rik. Framför allt är det ett samhälle som är genomsyrat av undertryckt sexualitet, och där våld, och då inte minst sexuellt våld, hotar därför hela tiden att bryta ut på de mest avskyvärda sätt.

Alyas och Hanans tycks leva i två vitt skilda världar, den unga förvildade och tuffa slumflickan och den sofistikerade men frustrerade överklasskvinnan kunde lika gärna komma från olika planeter, men när deras vägar ändå korsas utlöses starka krafter som ingen av dem förmår att kontrollera. Deras berättelser varvas, och genom tillbakablickar bygger Samar Yazbek skickligt upp deras mentala och fysiska universum, som skildras med stor psykologisk insikt och känslig sensualism.

Det är en mörk roman, men just möjligheten till kvinnogemenskap är den lilla strimma av ljus som erbjuds.

En hyllning till det obeväpnade hjältemodet

Nekropol

Boris Pahor

Övers: Morgan Nilsson

Celanders, 2013

Hur många fler skildringar av nazismens brott behövs det egentligen? Svaret är enkelt: många fler, oändligt många, eftersom de hedrar, som den slovenske författaren Boris Pahor skriver, ”stoftet av de mänskliga varelser som med sina stumma vittnesmål utgör en orubblig skiljelinje i människors kännedom om mänsklighetens historia.” Hedra och alltid minnas.

Boris Pahor föddes för 100 år sedan i en slovensk familj i den mångkulturella staden Trieste vid Adriatiska kusten. 1920 blev som barn vittne till hur italienska nationalister brände slovenska kulturinstitutioner i staden (Italien åt italienarna! ringer det en klocka?), något som gjorde ett outplånligt intryck på hans unga sinne. Han hamnade tidigt på kollisionskurs med den framväxande fascismen, och när tyskarna ockuperade Italien fängslades han, och blev fånge i flera nazistiska koncentrationsläger.

Pahor anses som den störste moderne författaren på det slovenska språket, och hans roman *Nekropol* räknas till de klassiska lägerskildringarna.

Ramen för berättelsen är författarens besök i ett läger i franska Vogeserna där han har varit fånge 20 år tidigare. Medan han går omkring på denna hemska plats väcks minnen till liv. Hela denna ”apokalyptiska slutgiltighet i intets dimension” kommer tillbaka till honom. Han minns enskilda öden, kända och okända kamrater som klarade sig eller gick under, mitt uppe i lägrets vansinniga praktiska vardag, som utsatte fångarna för omöjliga val i kampen för överlevnad mot hunger och brutalitet.

Pahor skildrar lägerhelvetets mentala universum, och den grymma verkligheten ger också en skarp relief åt svåra existentiella frågeställningar.

Men den största faran, värre än hungern, var ändå förlusten av människovärde i nazisternas djävulskt uträknade avhumaniseringsmekanismer. Pahor hyllar de ”obeväpnades hjältemod”, och ”värdet av uppoffringar i det lilla, sådana som utgör människosläktets rikedomar i än högre grad än uppoffringar på slagfältet.”

Bokens slutscen är barn som leker på en campingplats en bit bort från det gamla koncentrationslägret.

Det handlar om kärlek

Jag önskar att jag kunde skriva som Elisabeth Rynell. Med ett språk som inte bara är sant, utan också ett sätt att komma iväg på en upptäcktsfärd där nya insikter är möjliga. Språk är makt, och ordens maktutövning är förmodligen långt större än vad vi brukar inse.

Elisabeth är själv högst medveten om det, och så här träffande uttrycker hon hur det blir när det stämmer och man har orden i sin makt: ”Att man kopplar ihop saker, olika saker, ord, läten, stavelser, bilder, betydelser – som i en given form alstrar en magnetism som gör att de sitter ihop och vägrar att falla isär.”

Vilket för övrigt kräver ett stort ansvar av författare, och alla som sysslar med skrivande i någon form.

Det vet Elisabeth Rynell och just författarens ansvar och all den vånda det för med sig är ett av teman för hennes essäsamling *Skrivandets sinne* (Bonniers). Det är en liten bok om stora ämnen, mycket personlig och väldigt politisk.

Med fasa skriver hon om vår tids nyliberala vokabulär som genom sina absolutistiska anspråk, utan öppningar för alternativ, och sin rationalistiska prägel, påminner om den stalinistiska dogmatism som Harry Martinsson upplevde under en författarkongress i Sovjet 1934.

Har människan tillåtelse att få finnas i det moderna samhällsbygget, frågar Elisabeth Rynell, och påpekar nästan som i förbifarten men med en drabbande klarhet att *samhälle* kommer av *hålla samman*.

I den i mitt tycke bästa essän skriver Elisabeth om den fulhet som breder ut sig och blir till ett normaltillstånd. Det praktiska och rationella får vara hur fult som helst, industribyggnader, köpcentra, gallerior. Rynell misstänker en avsikt här, fulheten får oss att känna oss oälskade och istället försöker vi *köpa* lycka.

Det handlar inte om estetik utan om etik – om respekt för livet. Att se och bli sedd, att älska och bli älskad. Skrivandet är för Elisabeth Rynell som ett sinnesorgan, och det är sinnena som är vår väg till omvärlden – och tvärtom. Hon har en unik förmåga att *se*, och man märker i varje mening, varje ord, den skapande kärlekskraften som finns där. Här finns några enastående vackra kärleksporträtt: av Sara Lidman, av den i unga år avlidne mannen, av en hund.

Man kan inte skriva ”störst av allt är kärleken” utan att det låter som en hemsk klyscha – men det är så det är!

Och om ni fortfarande inte har förstått: det här är en läsfest som ni inte får missa.