Veckan från hyllan 37

Den gångna veckan har varit ungefär som det brukar. Krisen i Grekland fortsätter, men nu ska de få en ny premiärminister med det osannolika namnet Papa Demos, det kanske hjälper.

Saab har än en gång räddats, och än en gång fungerar det inte.

Det ser inget vidare ut i Italien, men Berlusconi har lovat att avgå, och om han lovar något kan man säkert lita på det.

Håkan Juholt trasslade in sig i en ny skandal, eller om det möjligen fortfarande var samma.

Alliansens arbetslinje firade nya triumfer då det visade sig att antalet unga under 30 år som förtidspensioneras har fördubblats de sista åtta åren. Det hjälpte tydligen inte att ändra namnet från förtidspension till aktivitetsstöd. Det är så många cancersjuka och handikappade som tvingas jobba så det jämnar ändå ut sig.

Nya skandaler inom privata vårdbolag avslöjades, vilket fick socialminister Göran Hägglund att föreslå fler privata lösningar inom vården.

Det går det inte heller något vidare för de privata apoteken. Dyrare, sämre service och tillgänglighet, lönsamheten sjunker, samtidigt som miljoner försvinner till skatteparadis. Vi väntar med bävan på nästa briljanta idé från socialministern.

Det mesta som vanligt med andra ord. Det absolut viktigaste under veckan inträffade på fredag. Och då menar jag inte siffertjafset, 11, 11, 11… nej. Utan det faktum att då är det 50 år sedan Joseph Hellers ”Moment 22” kom ut.

Boken är väl mest tänkt som en antikrigsroman, men den beskriver på pricken all världens galenskap. Så vad än hände under veckan, eller förra veckan, eller kommer att hända nästa vecka, läs ”Moment 22”, världen blir visserligen inte mindre galen, men definitivt mer begriplig, och framför allt mer uthärdlig.

Här en liten text om denna kultroman:

Det finns begrepp i litteraturen som har lämnat sitt bokliga ursprung och lever ett eget liv i det allmänna medvetandet. Ett sådant är utan tvekan uttrycket ”Moment 22”. Det används titt som tätt om situationer utan utgång, om självmotsägande paradoxer, och kanske ibland i största allmänhet om absurda situationer. Det är nog inte många som kopplar ihop uttrycket med Joseph Hellers roman med samma namn. Jag skulle tro att ganska många inte ens vet om romanen.

Eftersom det är 50 år sedan boken kom ut kan det vara på sin plats att uppmärksamma den roman som faktiskt av åtskilliga kritiker räknas till 1900-talets främsta.

När ”Moment 22” publiceras 1961 är det Joseph Hellers romandebut, och han har jobbat med boken i flera år. Det finns en självbiografisk utgångspunkt, då Heller tjänstgjorde inom bombflyget under andra världskriget.

Romanen utspelar sig under krigets sista år på en fiktiv amerikansk flygbas i Italien. Besättningarna på bombflygplanen pressas till det yttersta, och alla vill de ingenting annat än att komma därifrån fortare än kvickt. Det är där ”Moment 22” kommer in i bilden. Dels går den ut på att den som är psykiskt sjuk kan slippa att flyga. Det räcker att han ber om det. Har han bett om det, måste han fortsätta att flyga, eftersom han inte är psykiskt sjuk, då han bad om att slippa flyga. Moment 22.

Dels handlar det om att varje flygare ska hemförlovas efter att ha fullgjort ett visst antal flygningar. Om inte befälhavaren bestämmer något annat. Vilket han naturligtvis gör, och hela tiden höjer antal flygningar som måste fullgöras. Moment 22.

Romanen är en skoningslös uppgörelse med krigets vansinne och militärbyråkratins enfald. Persongalleriet är storslaget. Här finns en löjtnant som avanceras till general som belöning för alla parader som han ordnar på kaserngården. Han kan ingenting annat, och en extra krydda är att han heter Scheisskopf.

En kapten som heter Major blir befordrad, eftersom den korkade generalen blir helt förvirrad av någon som är kapten Major, det är lättare med Major Major (får mig alltid att tänka på den forne brittiske premiärministern John Major). Samma dumma general beordrar bombanfall efter de konstnärliga mönster som krevaderna kommer att bilda.

”Catch 22”, som boken heter i original, betyder egentligen trick eller grepp, men översättningen ”moment” är inte helt fel, då det antyder en juridisk term. På många andra språk heter romanen ”Paragraf 22”. Det är som vore det ett uttryck för makten. Det visar sig så småningom att ”Moment 22” inte ens existerar, men eftersom de som bestämmer hävdar att det finns, gäller det ändå. Så formas boken till en kompromisslös kritik av Makten, inte bara den militära eller politiska utan Makten som sådan över huvudtaget, i synnerhet som det militära, politiska och ekonomiska är till syvende och sist ett och samma.

Krig är business, mycket lönsamt sådant. Därför blir befälspersoner lika mycket flygarnas fiender som någonsin tyskarna. Kapitalet hos Heller har långt före globaliseringen inga gränser. Det vittförgrenade Syndikatet gör affärer med allt och alla, alltid där det lönar sig bäst.

När besättningen på ett bombplan som har träffats av luftvärnseld vill hoppa finns det inga fallskärmar. Silket har sålts, kvar finns bara andelsbevis i företaget. Vansinnet kulminerar när Syndikatet bombar den egna flygbasen som en del i en affärsuppgörelse med tyskarna.

Romanens huvudperson Yossarian är en filosofisk själ, lite av författarens alter ego får man förmoda, och aldrig sen att ifrågasätta hel vårt samhälles grundvalar. Genom paradoxer och absurda cirkelresonemang leder han i bevis att Gud är en misslyckad klåpare. Då han vägrar att flyga mer får han frågan av sitt befäl hur det skulle se ut om alla betedde sig så. ”Då vore det dumt av mig att inte göra som alla andra”, lyder hans svar. Det är Kants kategoriska imperativ, men uppochnervänt!

”Moment 22” förebådar 60-talets ungdomsrevolt och kom att påverka två generationers världsbild. Det är naturligtvis en ren slump att romanen kommer ut samma år som Hemingway dör, men det är inte desto mindre signifikativt. Joseph Hellers hjältar – eller snarare antihjältar – lever inte upp till några manlighetsideal, och de vill inte göra det heller. Yossarian har bara en anledning att inte vilja flyga, han är rädd. Han vill varken slåss eller dö för några höga ideal. Det är fegheten upphöjd till dygd. Det är också ett grundligt förnekande av falska profeter och deras predikan av heroism, patriotism och offervilja, det finns inget upphöjt i att dö för Kung och Fosterland eller The American Way of Life.

Idag när krig igen har blivit ett etablerat sätt att lösa internationella konflikter och när en aggressiv nationalism åter visar upp sitt fula tryne, känns ”Moment 22” mer aktuell än någonsin.

Kulturtorget vecka 45

1. Åke Holmqvists nya tegelstensbiografi om Beethoven ifrågasätter många myter. Det är dock ingen myt att Beethoven blev stendöv men fortsatte komponera. Vad kan vi lära oss av en sådan skaparkraft till varje pris?

Han kanske fortsatte att komponera just därför att han inte kunde höra sin egen musik? Skämt å sido, människan är en skapande varelse, och den inre driften att skapa går inte att stoppa. Människor skapade konst och skrev poesi i koncentrationsläger. Skapande är liv helt enkelt.

2. Vi är inne i en månad som inte många gillar. Samtidigt är det en månad när mycket händer, inte minst inom kulturens område. Har du något favoritverk med novemberkänsla?

Jag kan inte relatera mina stämningar till väder och vind. Det är groteskt. Men OK, jag säger Vivaldis "De fyra årstiderna", för att den är så nära kopplad till upplevelsen av årstidernas växlingar, något som blir som mest påtagligt just under höstmånaderna.

3. Nazipampen Herman Göring tillskrivs vanligen uttalandet "jag osäkrar pistolen om någon säger kultur" (ny svensk biografi om Göring har precis kommit). Varför verkar kulturen reta vissa människor?

Se punkt 1. För dödens apostlar i alla dess skepnader, nazistiska eller andra, är allt som bejakar livet en fara. Skapandet utvecklar människan och vidgar gränserna för existensen är utgör därför ett hot mot den rigida mentaliteten som räds kulturens förmåga att bringa insikt och flytta gränser.

Ett envist datum som gränsar till det kusliga

Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad historia heter. Vi andra som av olika skäl har klarat oss med historieintresset i behåll har insett att plugga datum är lika ointressant som onödigt. Det finns ett historiens innehåll som är mycket väsentligare.

Det finns dock vissa datum som är svåra att gå förbi. Den 9 november är ett sådant datum. Det återkommer med viktiga händelser under hela den tyska 1900-tals historien med en envishet som gränsar till det magiska. Och Tysklands historia har alltid varit central för utvecklingen i Europa.

Det börjar den 9 november 1918 är Vilhelm II, den tyske kejsaren, av sin morbror den blivande Edward VII kallad ”Historiens mest lysande fiasko”, abdikerar och tar sin tillflykt till sitt gods i Holland, där han dör 1941. Familjen Hohenzollern var Europas äldsta regerande dynasti, med anor tillbaka i tiden till 1061. Vilhelms abdikation innebar ett radikalt brott i den tyska historiens kontinuitet, och gjorde säkerligen tyskarna mer benägna att söka efter radikala lösningar. Kejsarens fanflykt, och så uppfattades det av många, förstärkte också ytterligare ”dolkstötslegenden”, uppfattningen, som exploaterades hårt av nazisterna, att Tyskland besegrades aldrig på slagfältet, utan förrådes av inre fiender.

Den 9 november 1923 är det dags igen. Hitler genomför sin så kallad ölkällarkupp i München, när han försöker med vapen i hand ta makten i Bayern. Kuppen misslyckas, och Hitler ställs inför rätta anklagad för högförräderi. Efter en farsartad rättegång döms Hitler till lagens absolut mildaste straff, 5 års fängelse, av vilka han sitter inne i 9 månader, under luxuösa förhållanden, då han skriver färdigt på sitt bisarra verk ”Mein Kampf”, och bedriver partipolitisk verksamhet. Det här markerar på ett ödesdigert sätt Weimarrepublikens oförmåga och ovilja att konfrontera sina fiender, något som inom mindre än tio år skulle leda till dess undergång. Hitler hade lärt sin läxa och förstått att makten skulle mycket lättare vinnas med tålamod och lagliga medel. Låt gå för att han vid behov drog sig aldrig att ta till de olagliga också.

Kristallnatten den 9 november 1938 är en tydlig fingervisning om vad nazistregimen är kapabel till. Människor dödas, butiker plundras, synagogor brinner. Världen fortsätter att blunda, och andra världskriget och Förintelsen lurar redan runt hörnet. Västeuropa och USA ät förtvivlat angelägna om att slippa att åter uppleva det första världskriget fasor som fortfarande är ett plågsamt minne för generationer av européer och amerikaner. Och naturligtvis hoppas man att kunna använda Hitler som en murbräcka mot den kommunistiska fästningen i Sovjetunionen.

Den 9 november 1989 börjar människor under stor entusiasm att börja riva Berlinmuren. Den reellt existerande socialismen är till ända, Tyskland är återförenat, kalla kriget är slut. Lika mycket innebär det slutet på det som den brittiske historikern Eric Habsbawm kallade ”det korta seklet”, det som började i augusti 1914, fortsatte med två fruktansvärda krig, och kom att radikalt förändra vår värld.

Historien består naturligtvis inte av datum, de markerar bara mer eller mindre betydelsefulla händelser, och gör det möjligt för oss att ordna dem på ett för oss meningsfullt sätt. Det går nu en osynlig gräns, föga förvånande tvärs genom Tyskland. I det gamla Central- och Östeuropa finns redan mycket besvikelse och frustration som ger upphov till sociala och politiska spänningar. Det finns en uppenbar risk, och den föreligger också på en del ställen i Västeuropa, att det förflutna kommer att kasta sina långa skuggor, och erbjuda lösningar i chauvinismens och intoleransens tecken. Vi får inte låta oss luras av att dessa rörelser ofta idag uppträder i en skenbart förändrad, modern skepnad. De är samma andans barn och vi har ett stort ansvar när det gäller att hantera dessa problem, och förhindra fler framtida utbrott av barbari.

Det är människorna själva som skapar sin egen historia, och vi kan alltid välja. Vilket är ett annat sätt att säga att det som hände behövde egentligen inte hända. Och inte ens den 9 november.

Stockholms blodbad

Idag är det årsdagen av Stockholms blodbad. För de oinvigda: det är inte en rapport från Caremas äldreboende, inte heller handlar det om en gänguppgörelse i någon av Stockholms förorter.

Det här hände sig för nästan 500 år sedan, året var 1520, och det var den danske kungen Kristian II, i Sverige kallad "Tyrann", i Danmark "den gode", som försökte få svenskarna att inse fördelar med en nordisk union.

Europatanken hade fallit i vanrykte, och det skulle dröja några sekel innan det var dags för nästa försök i branschen, det som numera går under namnet Europeiska Unionen, också den redan fallit i vanrykte för övrigt.

Svenskarna var redan på den tiden ett tämligen obstinat folk, och det bidde inget av Kristians nordiska förening.

Men ett 80-tal adelsmän, med dithörande tjänstefolk, blev av med huvudet.

Det har sina risker att reta upp unionsförespråkare.

Vilse i livet

Den 7 november är ett händelserikt datum. 1867 föddes Marie Curie, 1879 Leo Trotskij, 1913 Albert Camus. 1917 börjar Oktoberrevolutionen, ryssarna gillar att göra allting på sitt eget sätt. 1956 slutar Suezkriget, och 1992 avlider Alexander Dubcek.
Jag håller mig till Camus den här gången, här en recension av en nyutgåva av "Främlingen" från 2009.

ROMAN
Främlingen
Albert Camus
Övers: Jan Stolpe
Bonniers

Fransmannen Albert Camus belönades med Nobelpristagare 1957. Hans författarskap hade stor betydelse för existentialismen. Hans mest kända verk är ”Pesten” och ”Främlingen”. Den sistnämnda finns nu i en nyöversättning av Jan Stolpe, och med ett efterord av Michael Azar.

Det här är berättelsen om en person som är totalt vilse i sitt eget liv och i tillvaron i stort. Han är en främling inför sig själv och samhället. Han är aldrig närvarande i det som sker, utan alltid undvikande och saklig på ett frånvarande sätt. Han är så mentalt dysfunktionell att jag är säker på att idag skulle han diagnostiseras med adhd eller damp eller något syndrom.

När han begår ett mord, helt och hållet av en slump, på ett sätt som är så typiskt för Camus, är det som om det hände någon annan. Det blir också en märklig uppvisning vad det innebär att ”leva i nuet”, särskilt om man drar det till sina yttersta konsekvenser. Mördaren kan inte relatera till mordet, en händelse i det förflutna, lika lite som till den dödsdom som vantar honom i framtiden.

Det finns också en politisk läsning av romanen. Handlingen utspelar sig Algeriet, då fransk koloni, och Camus födelseplats och hem. Den mördade är en ”arab”, utan namn, ålder, utseende eller några andra särskilda kännetecken. Det gäller för övrigt alla andra ”araber”, de är blott objekt.

Det är en bild av två folk som lever sida vid sida, som totala främlingar för varandra. Den algeriska frigörelsekampen pågick blodig under tiden efter andra världskriget, och Camus försökte – föga framgångsrikt – att inta en slags tredjeståndpunkt. Han omkom i en bilolycka 1960, och upplevde aldrig Algeriets självständighet, och ”svartfötternas”, de infödda Algerietfransmännens, massexil.

Veckan från hyllan 36

Det pågår ett drama i Grekland. Grekerna har lånat alldeles för mycket stålar, och nu kan de inte betala tillbaka. Från början påstods det att det berodde på att de var lata och hade skaffat sig en massa förmåner, men det visade sig snabbt vara snack och dimridåer.

Ingen tycks däremot fråga hur det kommer sig att grekerna fick låna så mycket. Kan det bero på svaret? Att bankerna ställde upp utan att fråga eftersom Grekland var med i eurozonen.

Det är alltså euron som har försatt Grekland i detta prekära läge, och inte nog med det, det är samma euro som nu gör det omöjligt att ta sig ur krisen.

Det kan tyckas vara rimligt att de som har ställt till med grekiska krisen ska också betala för den, det vill säga bankerna och de andra euroländerna. Men se icke! De vill istället att grekerna själva, arbetare, tjänstemän, pensionärer, och sjuka ska betala och gå med på villkor som gör landet till en vasallstat, och bankerna i de andra euroländerna kan tjäna ännu mera pengar.

Konstigt nog blir grekerna förbannade och säger nej. Det senaste påfundet är en folkomröstning. Det har chockat hela Europa med omnejd - låta folket bestämma om hur krisen ska lösas? Vad är det för dumheter, de förstår ju inte sitt eget bästa!

Än mindre förstår de vårt bästa.

En del började oroa sig för att folkomröstningen kan leda till ”demagogi”. Ligger mycket i det. Vem minns inte den svenska omröstningen, och ja-sidans närmast vetenskapliga argument om att ”det är roligare att säga ja”, som väl ingen rationell människa kunde motstå. Om det inte var för alla dessa demagoger…

Allting är nu grekernas fel. Den svaga tillväxten i världen, arbetslösheten, sociala problem, främlingsfientlighet, allt. Den grekiska ekonomins andel av eurozonen är ungefär två procent, så hur det lilla, och ganska fattiga, landet kan dra ner allt och alla trotsar mina horisonter. Men nog verkar det som att det är tacksamt med en syndabock, lätt att skylla på, och samtidigt tillräckligt svag för att inte kunna försvara sig. Har inte vi sett det förut? Med fruktansvärda konsekvenser.

Alltid lättare att hitta syndabockar än att ta uti med det som verkligen är fel.

Nu är grekerna ett luttrat folk, och har mycket historia att luta sig emot. Det skrevs grekiska dramer när Reinfeldts förfäder sprang omkring i grottor.

Det lilla Lundaförlaget Ellerströms har i år gett ut Aischylos drama ”Den fjättrade Prometheus” (övers: Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Prometheus var en slug titan, och hade han inte varit en del av mytologin hade han utan tvekan räknats som en av mänsklighetens största hjältar någonsin. Han stal nämligen elden och gav till människorna.

Att kunna ta med sig elden är förmodligen den viktigaste uppfinningen i mänsklighetens historia. Inte för inte betyder hans namn ”den som tänker före”.

Han tänkte nog inte att hans tilltag skulle väcka en sådan vrede hos gudarna. Straffet blev fruktansvärt. Han dömdes till att bli fjättrad vid en klippa där en örn ständigt hackade ut hans lever som dock ständigt växte ut igen.

Det kallar jag drama.

Grekerna är lyckligtvis ett påhittigt folk och därför befrias så småningom Prometheus av Herakles. Men det är som man brukar säga en annan historia.

Det är inte särskilt svårt att se paralleller mellan Prometheus och dagens tragedi. Ingen tillfällighet att Aischylos var Marx favoritförfattare.

Vi ska inte vara som de, eller I döda dikatorers sällskap

Jag tror att jag var redan i vuxen ålder när min mamma berättade den här historien.
Det var i det befriade Lublin i östra Polen sommaren 1944. De bodde tydligen vid ett torg, och dit kom en dag en lastbil med tyska krigsfångar. En uppretad folkmassa samlades och ville lyncha tyskarna, som försvarades av ett par sovjetiska soldater. Stämningen blev allt mer otäck och aggressiv, och till slut sköt ryssarna i luften för att skingra folkmassan.

Min mamma, som är tio år gammal, är oerhört upprörd. Hon förstår inte varför ryssarna – våra vänner, försvarar tyskarna – våra dödsfiender. Vore det inte enklast och rättvist om man gjorde upp med dem med en gång?
De är också människor, och man behandlar inte krigsfångar på det sättet, förklarar hennes mamma, min mormor.

Men de har gjort så mycket ont, invänder mamma harmset. Jo, svarar mormor, men vi ska inte vara som de.
Mormor var en enkel kvinna, knappast någon utbildning alls, men klok som få, och framför allt med en osviklig känsla för rätt och fel.

Med ett sådant förträffligt arv i bagaget borde jag vara en rakt genom rättskaffens människa. Men det fungerar aldrig så enkelt, livet har inte den automatiken.
Jag minns första gången jag såg Wajdas film ”Landskapet efter striden” (1970). I inledningsscenen ser man hur en grupp koncentrationslägerfångar jagar en kapo samtidigt som amerikanska stridsvagnar rullar in. Musiken är Vivaldis ”De fyra årstiderna”. Precis när de får tag på kapon blir de avbrutna av amerikanerna. De spelar nationalsången och håller ett högstämt tal om frihet, demokrati och rättvisa. Särskilt varnar han för lynchjustis.

Fångarna, eller nu snarare de före detta fångarna, nickar glatt instämmande, och när den amerikanske officeren rullar iväg i sin militärjeep tar de uti med sitt avbrutna värv. De bokstavligen talat sliter den tyske kapon (om han nu var tysk) i stycken. Avskyvärt, frånstötande? Faktiskt inte, åtminstone inte till en början. Tvärtom, jag rycks med, lever med, hejar på. Ja, äntligen, slå, slå!

Så där skulle förstås ingen av er reagera.

Jag kommer också snabbt till sans. Det är avskyvärt och frånstötande. Det är fel. Jag skulle aldrig kunna göra något sådant.

Vi ska inte vara som de. Jag menar det.