Det är ekonomi, dumbom

Det finns en anekdot om den tyske socialdemokratiske ledaren August Bebel. Han åker tåg på väg till en partikongress, och stöter ihop med en arbetare, som är kongressombud. Den socialdemokratiske arbetaren vill gärna hälsa på kamrat Bebel, och de utbyter artigheter en stund. Sedan säger arbetaren bekymrat att han vill fråga kamraten en sak: det är nämligen så att de har organiserat en studiecirkel i marxism i hans klubb, de läser Kapitalet, men de finner boken mycket svår, för att säga som det är begriper de just ingenting. Bebel svarar glatt: det är ingenting att bry sig om kamrat, jag har inte heller orkat läsa längre än till första ekvationen.
Och vid den ekvationen är vi än idag. Ekonomin är inte vänsterns paradgren helt enkelt.

Vi genomlever just nu den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet. Den borgerliga regeringens hantering av denna kris har varit närmast surrealistiskt undermålig. Och samma regerings förtroende växer – tack vare deras ekonomiska politik.
För någon månad sedan kom det en rapport om att den obetalda övertiden har exploderat senaste året. Det betyder rimligen att arbetslösheten i själva verket är långt högre än vad statistiken visar. Svensk arbetslöshet, också officiellt, är nu i nivå med EU-genomsnittet, när den tidigare var långt under. Då ältas det statsministerns absurda siffror om antalet sysselsatta, och vänsterledaren blandar ihop antalet arbetslösa med antalet lagda varsel.

Försämringar i sjukförsäkringen har genomförts utifrån felaktiga uppgifter – avslöjas i en akademisk avhandling.
Medan hela eurosamarbetet hotar att kollapsa totalt, kommer det propåer från borgerligt håll att Sverige ska gå med – för ekonomins skull. Jag skulle bedöma risken som överhängande.
Det saknas förvisso inte helt motröster. Kollegorna Ehrenberg och Ljunggren på ETC, Martin Lindblom på LO-Tidningen, Björn Elmbrant på Dagens Arena, för att nämna några, det har startats en blogg för ”vänsterekonomi”.
Men det är bara spridda rop. Det saknas en mäktig kör som kan skingra de borgerliga dimmorna, och presentera klara och konkreta alternativ inom den ekonomiska politiken.
Till en viss del beror naturligtvis tystnaden på att det saknas vänsterfora – den evigt sorgliga historien om bristen på vänstermedia.
Men det är långt ifrån hela sanningen. Vänster måste bli bättre på ekonomi. Det krävs både fördjupad kunskap och pedagogisk förmåga att förmedla den.
Det är dags att lösa ekvationen.

Publicerat i Flamman 2010-8

Han visade lögnens Sverige

Gellert Tamas, journalist och författare, blev mycket uppmärksammad i höstas för sin bok ”De apatiska”. På torsdag kväll var han på Sambiblioteket i Härnösand och berättade om boken och sitt arbete med den.

Det började med en undersökning av hur utvisningshotade barn behandlas, först för TV4:s ”Kalla fakta” och senare för SVT:s ”Uppdrag granskning”. Under tiden kom frågan om de apatiska barnen alltmer att hamna i den politiska debattens centrum. Ansvariga statsråd, statens utredare, högt uppsatta poliser och ett antal läkare och psykiater hävdade att det förkom simulering och förgiftning, vars syfte var att ordna uppehållstillstånd för familjerna i Sverige.

Gellert Tamas föresatte sig att undersöka hur många sådana fall det fanns. Till sin häpnad upptäckte han att det inte fanns ett enda dokumenterat fall av vare sig simulering eller förgiftning. Myndighetspersonerna for helt enkelt med osanning.
Det var en skrämmande bild av ett lögnens Sverige som Tamas målade upp. Den från högsta håll sanktionerade politiken baserades på lösa rykten, förutfattade meningar, fördomar och rasistiska och högerextremistiska sidor på Internet.

Gellert Tamas visade upp sekvenser från sina tv-program där vi fick se hur högt uppsatta poliser och medicinska experter först hävdar med emfas att barnens sjukdom egentligen är bara fejkad, för att senare erkänna att de har inte träffat några apatiska barn, att de bara gissar, har en ”intuitiv känsla”, och att det är bara ”sånt som alla vet”.

Mötet på Sambiblioteket var välbesökt, och efter föredraget vidtog en mycket livlig diskussion.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda (allehanda.se)

Vilse i livet

TEATER
Glada änkans röv
av Staffan Westerberg.
Regi: Staffan Westerberg

Medverkande: Sara Arnia, Staffan Westerberg, Lars Paulin, Karin Paulin Ek, Anna Brixter, Harry Friedländer, Alexandra Pallfy, Victor Wigardt

Norrbottensteatern, Luleå

Det känns mycket speciellt att vara i Luleå bara en kort tid före 70-årsdagen av attentatet mot Norrskensflamman. Det är en händelse som mycket väl hade kunnat vara med i Staffan Westerbergs senaste pjäs Glada änkans röv, som hade urpremiär i lördags på Norrbottensteatern i Luleå.
Staffan Westerberg är känd för att genom barnprogrammet Vilse i pannkakan vara ”mannen som förstörde en hel generation.” Han har också fått stå som symbol för 70-talets kulturradikalism, inte nödvändigtvis på ett positivt sätt, vem minns inte skylten ”Det är ditt fel Staffan Westerberg!” vid Hultsfredsfestivalen 1998.

Det är ett rykte som är säkerligen betydligt överdrivet. Staffan Westerberg har däremot en mycket omfattande teaterproduktion under flera decennier. Han har nu hunnit bli 75 år, och i sin pjäs Glada änkans röv gör han ett tappert försök att summera.
Att han gör det på en teater i sin barndoms Luleå är förstås ingen tillfällighet. Pjäsen innehåller också många referenser till staden Luleå, till stor glädje för infödingar bland publiken, men helt obegripliga för oss utbölingar.
Scenen föreställer den legendariska biografen ”Saga”. Det var Luleås första riktiga biografteatersalong, som invigdes 1914 och revs 1963 för att ge plats åt Åhléns parkeringshus, också det en sorts symbolik.

Det är fullt med diverse filmattiraljer och mycket annat bråte, precis som det kan tänkas vara i en människas minne. Genom ett antal korta scener, monologer och inte minst sånger – inte för inte kallas föreställningen för en ”sorglustig kabaré” – gestaltas den grundläggande existentiella motsättningen mellan livets smärta och glädje.
Flera av sångnumren är klassiska schlager från tiden det begav sig. Känsloregistret är brett, det är mycket hjärta och smärta, och inte så lite humor.
Den stora världen är hela tiden hotfullt närvarande, det är folkhemsbygge, det är tyska bombplan på väg mot Norge, och plötsligt hämtas hela familjer i Budapest för deportation. Alexandra Pallfys monolog berör djupt, trots att det faktiskt hålls på ungerska, och ingen begriper förmodligen ett ord. Det är teater när det är som bäst det!
Pallfy är en av fyra förstaårselever från Teaterhögskolan i Luleå som är med i uppsättningen. De överraskar med stor mognad som skådespelare redan nu.

Staffan Westerberg själv stapplar charmigt tafatt genom hela pjäsen. Han är som en clown som rotar genom sitt liv på en cirkusscen, och försöker övertyga publiken – och kanske också sig själv – att det var ganska så roligt, och att vi gärna får skratta.
Den stora rollprestationen gör dock Karin Paulin Ek som Ava (gissa efter vem! särskilt som de andra heter namn som ”Charlie” och ”Errol”) Lundbäck. Inte minst har hon en fantastisk sångröst.
Andra akten har vi förflyttat oss till Abisko turiststation. Det är påvrare och mörkare, precis som innehållet. Det blir mycket dödsångest. Krafterna tryter, clownen är en sliten och åldrad fjällturist, ensam i en ojämn kamp mot livets element. Det ackompanjeras av dystra diktrader av Aspenström och Ulla Billquists självmord. Det är synd om människorna!
Finns det då ingen ljusning? Ja, vars longa, vita brevis, konsten är lång, livet är kort, det är i skapandet vi kan finna mening och tröst. Livet är motsägelsefullt, och våra inre och yttre motsättningar är olösliga, men konsten kan kanske skapa en försoning, som gör det inte bara uthärdligt utan också värt att leva.
Westerberg blandar högt och lågt, personligt och politiskt. Det är teater när den är som bäst. Det var fullsatt i salongen premiärkvällen, och publiken belönade ensemblen med stående ovationer.
Det var de verkligen värda.

Publicerat i Flamman 2010-8

Utanför mitt köksfönster i går eftermiddag

Kommer långt med goda avsikter

TIDSKRIFT
Avsikter

Tidskriften Avsikter har funnits i tolv år och kommit ut med 30 nummer.
– Det gör oss unika, säger Niklas Mossberg, ordförande i Tidskriftsföreningen Avsikter, som ger ut Avsikter.
Trots det lever tidskriften ganska mycket i skymundan. Prenumerantstocken är liten, och ekonomin bygger till stor del på ABF:s stödköp. Niklas Mossberg sticker inte under stol med att tidskriften i mångt och mycket är ett hobbyprojekt.
– Men vi kämpar på och tänker fortsätta med vår utgivning, säger han.
Avsikter står på två ben. Det ena är arbetarlitteratur, och tidskriften har sedan gammalt en koppling till föreningen Arbetarskrivare. Det andra benet är skrivarrörelsen, ett fenomen som har vuxit lavinartat de senaste åren.

Tidskriften publicerar noveller, dikter, reportage och litterära porträtt. Man har också tävlingar. Stående inslag är satirteckningar av Robert Nyberg och faktiskt en schackruta.
Utgivningens frekvens kan halta ibland, det ”aktuella” numret är daterat mars 2009. Här finns en kort text av den nyligen avlidne litteraturprofessorn och specialisten på arbetarlitteratur Lars Furuland, som sammanfattar sina memoarer. Titeln lockar verkligen till läsning: ”En frilansande vänsterskribents äventyr”.

Numret innehåller också dikter och noveller, som handlar mest om vardagliga saker, en snabbild från ett sjukhuslaboratorium, några strofer om en anhörigs död, en poetisk fundering kring ”smaken av asfalt”, två dialoger vid postlådan.
Vinnaren av Hasselbladsstiftelsens internationella pris den mexikanska fotografen Graciela Iturbide presenteras. Dessutom några spridda bokrecensioner.
– Det är viktigt för oss att inte vara antikvariska, och bara hela tiden se bakåt mot arbetarlitteraturens storhetstid, säger Niklas Mossberg.
– Det finns ett ständigt behov av förnyelse.
Niklas har ingen bra förklaring till tidskriftens namn. Han försöker skämta om att det börjar på bokstaven A, och då kommer man alltid först. Men han tror att det har mer att göra med mänskliga avsikter som litterärt tema, med betoning på pluralformen. Det finns en vildvuxen rikedom inom det oklara och vida begreppet arbetarlitteratur, och det är det man vill spegla.

Mer kan läsas på tidskriftens hemsida http://www.avsikter.panatet.se/

Publicerat i Flamman 2010-7

Veckan som kommer Vecka 8 2010

Det som norrmännen benämner med det gulliga begreppet Olympiske lekerne har börjat i kanadensiska Vancouver. Det har inte gått något vidare bra för de svenske de första dagarna, och så klart berodde det på dåliga skidor, vädret, missvisande markeringar inne på stadion, funktionärsmissar... När Charlotte Kalla så äntligen tog guld tänkte jag att det måste bero på bra skidor, fint väder eller duktiga funktionärer. Men icke. Hon vann tack vare - sitt leende. Sportjournalistiken är ett fenomen för sig. Inte minst rubriksättningen. Jag kan till nöds förlika mig med "Iskalla Kalla", men "Ferrymenalt"?!

På tal om Björn Ferry, han är inte släkt med Brian. Däremot är han gift med Armbryterskan från Ensamheten. Det ni.

Nu till det som komma skall. Det börjar på måndag med årsdagen av februarirevolutionen 1848, den som tvingade bort Bourbonerna från Frankrikes tron. Det stannade tyvärr vid det, och på andra håll i Europa slogs revolutionerna - det som kallades för Folkens vår - blodigt ner. Och så sitter vi i skiten än idag.

På tisdag är det 32 år sedan sossarna och LO la fram förslaget om löntagarfonder. Arkitekten bakom var ekonomen Rudolf Meidner, och tanken var att det var dags att också den ekonomiska sfären skulle underställas demokratisk kontroll. Efter våldsamma protester urvattnades förslaget alltmer, vilket inte tog udden ur protesterna. En uppretad och aggressiv borgerlighet ställde upp med allt vad man hade, och det var inte lite, utan att ta minsta notis om petitesser som "gatans parlament" eller "pöbelvälde". En högst intressant uppvisning i borgerlighetens föga diskreta charm. Sossarna flydde fältet med svansen mellan benen, och av det hele bidde det inte en tumme. Förutom stiftelsen Framtidens kultur, som avsomnade nyligen för övrigt.

Löntagarfondsdebatten skänkte Sverige en poetisk begåvning. Det var dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt (efter oljekrisen också känd som Shell-Olje Fält) som skaldade på temat: "Löntagarfonder är ett jävla skit/nu har vi baxat dem ända hit." Karln hade uppenbarligen missat sitt kall.

På onsdag är det årsdagen av att norska biskopar la ner sina ämbeten 1942 i protest mot den tyska ockupationen. En beundransvärd akt av civilkurage, något helt annat än påvens fega tystnad. Kom ihåg de norska biskoparna, inte minst nu när Pacelli (Pius XII) ska helgonförklaras. I expressfart.

På torsdag är det 54 år sedan Nikita Chrusjtjov höll det så kallade "hemliga referatet" på 20:e partikongressen, då han kritiserade Stalinterrorn. Det var ett djärvt steg, tyvärr blev det inga fler, utan det blev på stället marsch, ända fram till Gorby. För konsekvenser se ovan om februarirevolutionen.

På tal om vilket. En anekdot berättar att under en partikongress kommer en äldre kvinna fram till den kraftigt senile Brezjnev och säger: Leonid Ilijtj, kommer ni inte ihåg mig? Det är ju jag, Nadezjda Krupskaja. Varpå Brezjnev svarar värdigt: Naturligtvis kommer jag ihåg er kamrat Krupskaja. Kamrat Krupskij kommer jag också mycket väl ihåg.

På fredag är det Krupskajas födelsedag. Hon föddes 1869, och dog 1939 - varför anekdoten med Brezjnev kan omöjligen vara sann. Nadezjda betyder "hopp".

På lördag är det Dominikanska republikens nationaldag. Några vänner är på semester där just nu, så jag sträcker på mig och hälsar den dominikanska flaggan, och utropar: "Dios, patria, libertad! Framför allt Libertad.

Och gläds med dominikanerna (är inte det en orden? Vad säger den helige Thomas?) att de slapp grannlandet Haitis öde.

Och så söndag. Ett viktigt datum i modern svensk historia. Dagen för 24 år sedan då Sveriges sades ha förlorat sin oskuld. Dagen för Palmemordet påstås alla komma ihåg var de befann sig och vad de gjorde. Själv var jag i Warszawa när jag hörde den osannolika nyheten i polsk radio. Därmed borde mitt alibi vara vattentätt. Inte är jag särskilt lik Krille från Rotebro heller.

På söndag är det också Kalevaladagen i Finland. Det är allmän flaggdag, och man firar den finska kulturen. Respekt!

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-02-21

En kamp mot missbruk och orättvisor

ROMAN

Håpas du trifs bra i fengelset
Susanna Alakoski
Albert Bonniers förlag, 2010

Det är alltid ”den andra boken” som är författarnas akilleshäl. Det gäller framför allt succéförfattare. Har någon gjort en uppmärksammad debut, skruvas förväntningarna upp på det som komma skall, ofta till helt orimliga nivåer. Resultatet blir förstås allt som oftast en besvikelse. Ibland bestående, ibland övergående.

Susanna Alakoskis debut 2006 med Svinalängorna höjdes – med rätta – till skyarna. Sedan dess har hon redigerat några antologier: om klassresenärer, våld mot kvinnor, kvinnlig sexualitet.
Och nu var det dags för en ny roman. Förväntningarna var givetvis mycket högt ställda. Det blev för mig snabbt tydligt att här var det inte fråga om något ”andra-boken-syndrom”. Alakoskis nya lever väl upp till förväntningarna, och jag undrar om inte hon snarare överträffar dem. Svinalängorna har fått en värdig uppföljare.

Håpas du trifs bra i fengelset är historien om syskonen Anni och Sami. Barn till finska invandrare. Uppvuxna i ett hem med missbruk och våld, i en nästan ofattbar misär, med allt vad det innebär och för med sig i det mentala bagaget. Anni, bokens berättare, har klarat sig bra. Hon har en ”hjälputbildning”, en lätt ironisk omskrivning för socialarbetare, hon har en fungerande familj, med en fin dotter och en omtänksam man.
För brodern Sami har det gått sämre. Han sjunker allt djupare i missbruk och kriminalitet.

Banden mellan syskonen är starka, men genom Samis missbruk utsätts de för svåra påfrestningar. I synnerhet som Sami är en mycket charmig och manipulativ person, inte helt ovanligt bland missbrukare, han luras och bedrar, sviker och stjäl. Och återkommer ständigt med de mest osannolika bortförklaringar och nya löften.
Det är en mycket stark skildring av vad missbruk gör med människor och vad det utsätter mänskliga relationer för.
Vid sidan om det mänskliga planet finns en politisk nivå. Romanen är ett plågsamt åskådliggörande av klassamhällets konkreta innebörd. Det formar sig ett en våldsam protest mot orättvisor och den likgiltighen som de leder till. Det har skett en ideologisk förskjutning i människosynen, skriver Alakoski, och visar på ett närmast brutalt sätt vad det betyder i verkligheten bortom orden.

Det finns en episod som handlar om tandvärk, och om ni inte visste det så behöver man i det nya Sverige inte alla tänder. Bara de som är nödvändiga för att man ska kunna äta. I alla fall om man inte kan pröjsa notan själv.
Håpas du trifs bra i fengelset är en bok som inte gör sig till, inte en enda rad är inställsam, den fjäskar aldrig för läsaren. Tvärtom, romanen språk är uppfordrande, det kräver din uppmärksamhet och ditt engagemang, det säger: allt är på allvar! Allt det här är på riktigt!
Alakoskis språk är som en diamant som skär rakt genom fördumningens och förljugenhetens tjocka glas.
Det här är också en bok om kamp. En kamp mot sig själv, mot en oförstående omgivning, mot själlösa byråkrater. Det är lika mycket en kamp för någonting, för att överleva, för människovärdighet, för broderns liv.

Boken slutar ljust, trots allt. Det har jag inget problem med. Det är alltid värt att kämpa, hur eländigt det än är. Och visst inträffar mirakel ibland. Tyvärr inträffar tragedier ännu oftare.
Vilket är skäl nog att fortsätta kämpa.

Publicerat i Flamman 2010-7