SVERIGE ÅT ALLA

Nyligen var det precis 40 år sedan jag kom till Sverige. Det är en bild som jag alltid kommer att minnas, när vi kliver av tåget på Göteborgs Central, välkomnas av några släktingar, och en upprymd mormor delar ut blommor till häpna svenska järnvägare. Tåget gick från Moskva till Oslo, och för er som undrar – vi steg på i Warszawa.
40 år är en lång tid i en människas liv. För min del innebär det hela mitt vuxna liv, och mer därtill. I Sverige har jag upplevt många fantastiska stunder och en del tråkiga ögonblick. Här har jag sett mina barn och barnbarn komma till världen. Jag kan till allt fler som frågar hur länge jag har bott här svara: ”Längre än du!”
Man kan ta mig ut ur Sverige, men man kan inte ta Sverige ut ur mig.
Och ändå känner jag mig efter alla dessa år inte som svensk. Paradoxalt nog räknas mina barn, som själva uppfattar sig som helt svenska, som invandrare i statistiken, ett öde de för övrigt delar med självaste kronprinsessan.
Däremot anser jag att Sverige är mitt land. Det är en viktig distinktion – Sverige är också till för dem som inte är svenskar. Jag har rätt till detta land, inte därför att jag behärskar språket, har kunskaper om svensk historia och kultur (större än de flesta svenskar, tror jag i all blygsamhet), eller hyser vissa värderingar, utan helt enkelt därför att jag har valt att leva mitt liv här. Punkt.
I det Sverige jag kom till för 40 år sedan hade folk – många? de flesta? – fördomar mot utlänningar, precis som folk har mest lite överallt i världen. Men vare sig invandringen eller invandrare definierades som ett SAMHÄLLSPROBLEM, och det fanns inga politiska krafter av betydelse som ägnade sig åt saken.
Sedan dess har Sverige förändrats, och inte alltid nödvändigtvis till det bättre. Klyftorna i samhället har tillåtits växa, nedskärningar har drabbat stora delar av den offentliga sektorn, ”vi har inte råd” är ett mantra upprepat till leda, trots att Sverige idag är långt rikare än det var för en generation sedan.
Jag är helt övertygad om att invandringen som problem är en direkt följd av politikens högervridning. Frågan är inte om utan när Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.
Problemet är dock inte rasisterna, vare sig det är demonstrerande skinnskallar eller välskräddade herrar som citerar Selma Lagerlöf. Det stora problemet är de andra partiernas – och det gäller samtliga utom Miljö- och Vänsterpartiet – anpassning efter danskt mönster till rasisternas politiska krav. Skärpt invandring, krav på asylsökande, språk- och medborgartester, samhällskontrakt, kurser i uppförande, allt detta flyttar det politiska spelet till rasisternas planhalva.
Detta land är mitt land, och jag förbehåller mig rätten att komma för sent och tränga mig före i kön. Eller som min favorit Falstaff, fakir så träffande uttryckte det: Sverige åt svenskarna! Nordpolen åt nordpolackerna! Sydpolen åt sydpolackerna!

Publicerat i Transportarbetaren 2009-12

Veckan som kommer Vecka 49

Solen har försvunnit, ingen vet vart. Nu inväntar vi otåligt december månads intåg, som förhoppningsvis för med sig snö, ljus och julbord. Usch ja. Snart börjar frosseriet. Och kom ihåg - det är en dödssynd!

Annars inleds veckan lite försiktigt med att det är 47 år sedan U Thant från Burma utsågs till FN:s generalsekreterare. Jag har alltid undrat hur man tilltalade karln. "Ursäkta mig herr Thant, får jag säga U till er?" "Öhh, hörru, U!"

På tisdag är det världsaidsdagen, vilket inte nödvändigtvis behöver betyda att alla får aids just den dagen. Det kan man i själva verket få vilken dag som helst. Så då handlar det väl om något annat.

På onsdag är det årsdagen av Napoleons kröning 1804, och är det någon som tycker att det var jävligt onödigt, kan jag inte annat än instämma. Däremot är det otroligt korkat att jämföra den lille korsikanen med Hitler, eller andra av hans kaliber, som görs ibland.

På dagen ett år efter kröningen stod slaget vid Austerlitz, det så kallade trekejsarslaget, Napoleons kanske största triumf någonsin, och det vill inte säga lite.

På torsdag firar vi Joseph Conrads födelsedag. Egentligen var han polack, och föddes som Teodor Józef Konrad Korzeniowski, inget vidare artistnamn om man vill göra karriär i den anglosachsiska världen. Engelskan var hans tredje språk, som han lärde sig först i 20- årsåldern. Han räknas som en av den engelskspråkiga litteraturens främsta stilister, vilket lämnar ett högst intressant bidrag till integrationsdebatten.

På tal om vilket, på fredag är det 180 år sedan engelsmännen förbjöd änkebränning i Indien. Ett flagrant exempel på bristande respekt för andra kulturer. Men det vet man ju hur engelsmännen är. För att inte tala om indier.

På lördag är det Thailands nationaldag, som firas med anledning av kungens födelsedag. Ännu en av dessa ganska fåtaliga rörliga nationaldagar. Jag tycker det är lite kul.

Finlands självständighetsdag firas däremot alltid på samma dag, den 6 december, då Finland 1917 förklarade sig självständigt. Det ratificerades av bolsjevikregeringen på nyårsafton. Sedan dröjer det inte länge förrän inbördeskriget bryter ut, men det är en annan historia.

Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-11-29

Pressfrihet och pressofrihet

Farhad Awni är en mycket förbindlig man. Han är ordförande i Kurdistans journalistförbund, och ”oberoende” är det mesta frekventa ordet i hans vokabulär. Det visar sig ganska snart att det finns en annan verklighet bakom hans ord.

Han är i själva verket tillsatt av regeringen, och mötet med honom –och några andra från förbundets styrelse – blir till en märklig uppvisning i vad ett beroende av makten resulterar i. Dessutom visar det med skrämmande tydlighet faran med att underordna en granskande verksamhet, som en fri press borde vara, frågan om nationell självständighet och självhävdelse.

Utan att staka sig säger Farhad Awni att i Kurdistan får journalister inte fängslas ”utan bevis” eller att polisen inte får utfråga journalister utan ”journalistförbundets vetskap”. Han hävdar att all offentlig information är öppen, men ser inget problem med att all statistik i Kurdistan är hemligstämplad – av säkerhetsskäl, tvärtom tycker han att det är en riktig åtgärd, eftersom den förebygger terrorism.

Med stolthet berättar han hur journalistförbundet rycker ut till det fria ordets försvar, om ”det de skriver är sant” förstås. Han återger en händelse när en tidning kritiserade regeringen i någon fråga.

- Jag åkte själv ut och undersökte saken. Och det visade sig att det var inte sant!

Han undviker att svara på frågan om vilka konsekvenser det blev för tidningen som for med denna ”osanning”.

Kurdistans journalistförbund är medlem i Internationella journalistfederationen, (där Svenska journalistförbundet också är medlem), trots att Kurdistan inte är ett självständigt land. Det hänger ihop med landets egenartade och motsägelsefulla ställning. Det arabiska Irak har egentligen aldrig accepterat den federala uppdelningen och det kurdiska självstyret. Man har mer eller mindre tvingats till det av ockupationsmakten. Kurderna misstänker på goda grunder att centralregeringen i Bagdad kommer att försöka att ta tillbaka som mycket som möjligt av inflytandet så fort tillfälle ges.

Å andra sidan är den kurdiska autonomin mycket vidsträckt, i själva verket går den långt utöver vad som kan hittas någon annanstans. Vilken annan delprovins i något land håller sig med en egen armé? Kurdistan håller sig rent av med flera stycken. Förutom styrkor som lyder under den kurdiska centralregeringen finns ju också ”peshmerga”, lokala gerillastyrkor knutna till olika partier. Peshmerga har något slags halvofficiellt status, som faktiskt är bekräftat i den irakiska konstitutionen. Kurdistan bedriver dessutom en egen utrikespolitik. Kvar av det federala är valutan och den irakiska flaggan som vajar sida vid sida med den kurdiska på officiella byggnader.

Formellt är Kurdistan, i likhet med övriga Irak, en parlamentarisk demokrati. Många ifrågasätter dock att så är fallet.

- Vi är varken demokrati eller diktatur, säger Asos Hardi, chefredaktör för den oberoende tidningen Awena.

Många ämnen är fortfarande tabu, sex, kvinnoförtryck, religion och klansamhällets korruption, och skriver man om det riskerar tidningen att bli stämd inför rätta, och journalisterna kan bli hotade till livet.

Kurdistan är fortfarande till stor del ett klansamhälle. Klanhövdingarna har visserligen ersatts med ett partisystem – som leds av de gamla klanledarna. Det är de två stora partierna, KDP under Barzani och PUK under Talabani, som styr Kurdistan. Hela landet är ett gigantiskt klientsystem som bygger på personliga kontakter och förbindelser. I stort sett allt och alla är beroende av KDP och PUK. Korruptionen är total.

Asos Hardi påpekar att de flesta tidningar och andra media i Kurdistan är partiägda, och att det naturligtvis påverkar deras granskning av missförhållanden i landet.

Kamal Rauf på den oberoende vänstertidningen Hawlati instämmer. Enligt honom är det framför allt kvinnoförtrycket som inte får rätt genomlysning. Han skrattar bara när jag berättar att ordföranden i journalistförbundet hävdade att Kurdistan är ett jämlikt och jämställt samhälle.

- Vi är mycket oroliga för kvinnornas situation, säger Kamal Rauf, det har försämrats mycket.

Han pekar på att heltäckande klädsel har blivit mycket vanligare, problemen med hedersmord fortsätter, könsstympning av kvinnor ökar, trots att det förnekas från officiellt håll. Boven i dramat enligt Rauf är islams politisering efter Saddam Husseins fall.

- Men, tillägger han, både KDP och PUK har medvetet stärkt religionens roll.

För Kamal Rauf är det självklart att kvinnoförtrycket är en del i ett större samhällsproblem. Och att just därför framstår oberoende media som nödvändiga för en fri och rättvis utveckling i Kurdistan.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda 2009-11-28

Mary från Malmö fyller jämnt

Arbetarförfattaren Mary Andersson har fyllt 80 år. Hon växte upp i en niobarnsfamilj i de så kallade barnrikehusen i Malmö. Hon har förblivit Malmö trogen under hela sitt liv.
Hon började arbeta tidigt, som vanligt var i arbetarfamiljer. Hon har haft inte mindre än 50 olika jobb. Under en tid av arbetslöshet under 70-talet skrev hon en teaterpjäs om sin mormor Maria Ståhl med titeln *Maria från Borstahusen*. Den blev en jättesuccé med Skånska teatern från Landskrona, och blev en riktig långkörare. Senare omarbetade Mary Andersson den till en roman.
Sedan dess har det blivit mer än tio böcker. Den kanske mest omtalade är *Asbestarbetarna berättar* från 1980. Den fick riksdagen att fatta beslut om hårdare regler för arbetsmiljön. Dessutom fick den Lomma kommun att förklara krig mot Mary Andersson, då kommunen ansåg, och enligt vad en del påstår, anser fortfarande, att den har blivit smutskastad i boken och i pjäsen med samma namn.
Mary Anderssons senaste bok har kommit ut nu under hösten, och är hennes första efter åtta års uppehåll. Den heter *Den vingabrödna – den vingbrutna* (Lindelöws bokförlag), och är den första delen i hennes påbörjade självbiografi. Den utspelar sig från 30-talets mitt fram till utgivningen av den kontroversiella boken om asbestarbete.
Andra världskrigets fasor kom att starkt prägla den blivande författaren. Hon berättar om alla sina arbetsplatser, och sin ständiga kamp mot orättvisor. Hon var aldrig någon bekväm person, tvärtom alltid beredd att ta strid mot förtryck och översitteri. Så småningom med pennan som vapen.
När ABF 1989 instiftade Moa Martinson-priset, var det bara logiskt att Mary Andersson blev dess första pristagare.
Hon har många böcker i sin dator som ska renskrivas. Det finns mycket liv kvar att skildra, många samhällsproblem att bekämpa. Mary Anderssons penna behövs, och hon har inte tänkt lägga ner den på länge än.

Publicerat i Flamman 2009-47

Herrar (och damer!) i eget hus

En bensinstation i Kramfors har vägrat en kvinna att hyra bil eftersom hon hade ett utländskt (EU) körkort. Det är ett initiativ som öppnar oanade affärsmöjligheter i hela vårt avlånga land.

Världen förändras. Nya nationer tar över tillverkningsindustri, och de gamla industriländerna får söka nya vägar till utveckling. En viktig gren är turismen, i Sverige omsätter den redan mer än bilindustrin, utvecklingspotentialen är enorm, och nu ska det satsas!

Det gäller inte minst vår lilla vrå av världen i Ådalen. Här ligger vi i framkant, och har på sistone lämnat betydelsefulla bidrag till utvecklingen av turistnäringen. Det senaste är att vi inte hyr ut bilar till personer med utländskt körkort. Bara för att det ska satsas kan vi inte riskera att förlora stora värden. (Ingen svensk skulle någonsin sjunka så lågt att de skulle stjäla en bil. Och skulle något rötägg ändå göra det, är det lätt att få tag på dem, till skillnad från utlänningarna, som kan försvinna Gud vet vart, utomlands till exempel.)

En annan stor fördel är at det tvingar de där turisterna att ta svenskt körkort, vilket är som bekant oförskämt dyrt, och då tjänar vi massor med pengar. Skulle de envisas med att behålla sina egna konstiga körkort, kan de ta tåget och bussen istället. Miljövänligt! Tre flugor på smällen, släng dig i väggen Refat!

Nya initiativ är på gång. Varför ska utlänningar få betala med utländska kontokort? Hur kan vi veta att det faktiskt är ett kontokort? Det är ju skrivet på utrikiska där. Och så kanske det är förfalskat, det vet man hur utlänningar är.

Nej, de ska betala cash, som vi säger på svenska. Fast det är klart, då finns en stor risk att pengarna är förfalskade. Det är visst svårare att förfalska mynt, det kan vara en grej, de ska betala med mynt! Men, nej, just det, det blir lite tungt...

Det bästa vore förstås om de stannade där de är, och inte kom hit alls. Är de så ressugna kan de väl åka någon annanstans. Då får vi behålla vårt fina land för oss själva. (Så när som på svartskallarna som redan bor här. Men lugn, bara lugn, det är på gång.)

Och då har vi kommit till kronan på verket, pricken över iet, den absoluta höjdpunkten: vi slutar att sälja svenska produkter utomlands. Vad säger ni nu då? Det ligger något djupt orättvist i att vi här i Sverige ska slita med att tillverka prima varor, som sedan bara tjoff, försvinner ut ur landet. Då har vi ingen glädje av dem. Och förstår verkligen utlänningarna att uppskatta våra svensktillverkade varor efter förtjänst? Jag säger bara, behåll grejerna hemma.

Och som redan Falstaff, fakir sa: Sverige åt svenskarna, Nordpolen åt nordpolackerna, Sydpolen åt sydpolackerna!

Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-11-27

Lättsamt om närvaro

POESI
Här
Wisława Szymborska
Övers: Anders Bodegård
ellerströms

Här och nu – finns det någonting annat? Szymborskas senaste diktsamling har just titeln ”Här”, och i någon mening kan det ordet sammanfatta hela hennes diktskapande: det handlar om närvaro.
Redan i den inledande titeldikten anges tonen:
”Jag vet inte hur och var,
men här på jorden finns en hel del av allt.
Här förfärdigas stolar och sorger,
Saxar, fioler, ömhet, transistorer,
Vattendammar, skämt och kaffekoppar.”
Närvaron finns i vardagen, i varje människas liv. Anslaget är lättsamt, för att inte säga lättsinnigt. Dikterna är flyhänt skrivna, nästan som i förbigående, av någon som under ingivelse av en plötslig inspiration sätter sig ner och skriver några rader och det blir till små fyndiga spontanmästerverk. Sådan poesi kan man bara åstadkommas genom ett hårt arbete, där varje rad, varje ord, ja nästan varje bokstav är genomarbetad och utmejslad med kirurgisk precision.
Inte för inte är ”Här”, precis som Szymborska andra poesisamlingar, blott ett tunt häfte på dryga 30 sidor, som innehåller knappt 20 ganska korta dikter.
Anders Bodegårds översättning är som vanligt följsam och exakt samtidigt. Svenskan löper friktionsfritt, och innehållet är intakt. Här och var kan man naturligtvis diskutera det valda ordet eller just den vändningen. Den enda lite allvarligare invändningen är missen att inte förklara ”septemberuniform”. Som är alltså inte ett plagg man brukar ha i september månad, utan uniformer som de polska soldaterna stred i under september 1939. Den missen kan dock skyllas lika mycket på förlaget, även om ellerströms övriga kulturgärning ursäktar en hel del.
Ämnesvalet i ”Här” spretar lite, som det brukar göra hos Szymborska. Det som spelar en mer framträdande roll denna gång är Minnet. Det finns också här och nu!
Men är naturligtvis långt ifrån oproblematiskt. Det tvingar oss att möta oss själva, över tiden:
”Visst har vi gemensamma släktingar och vänner,
men i hennes värld är nästan samtliga vid liv,
och i min nästan ingen
från den gemensamma kretsen.” heter det i ”Tonåring” där den åldrande författarinna möter sig själv som ung.
Minnet kan vara hämmande, då det håller oss kvar i sin fångenskap. Det kan också vara smärtsamt, hur mycket tål egentligen en människa? Och tvinga oss att förneka och förtränga.
I sin förlängning handlar det om vilka vi är, och vilka vi hade kunnat bli. Och naturligtvis om livets mångfald, som visserligen kan vara vackert, men också nog så förvirrande.
”Livet hade dittills varit vansinnigt nog
och sina former och dimensioner.”
Det gäller att hålla huvudet kallt, inte förlora sig i snårigt teoretiserande, utan lita till en form av common sense.
”klippor som finns här, eftersom de finns.”
Szymborska delar ut en känga åt den moderna världens jäkt och stress i dikten ”Icke-läsning”, men förmodligen helt oavsiktligt blir det mycket komiskt. Med bitande ironi frågar hon om inte Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” kunde ha kortats eller sammanfattats. Det har faktiskt gjorts, Prousts romansvit finns som serieroman (Agerings Bokförlag 2009)!
Men här finns också en underbar hyllning till Ella Fitzgerald, och en upplyftande kortdikt om livets skönhet, som gör livet trots allt ändå värt att leva.
Det finns en stilla underton i diktsamlingen av ett behov att summera. Szymborska är nu 86 år gammal, och tydligen inte vid bästa hälsa. Det gör att dikterna saknar lite av den vanliga öppenheten, då författarinnan gärna vill säga sitt, och färdiga svar ligger nära till hands.
Men det ger dikerna också ett djup och en skärpa, sprungen ur en livsvisdom som har slutat pendla mellan resignation och förtvivlan.
”Det var en gång,
Det var, så tog det slut.
I en given turordning,
Ty sådan är regeln i det här förlorarspelet.”

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda 2009-11-25

Veckan som kommer Vecka 48

Ett moderat kommunalråd i rika Vellinge vill inte ta emot flyktingbarn för att slippa "integrationsproblem" i kommunen. Efter alla dessa år inser jag med vemod att jag har varit, och kanske fortfarande är, ett integrationsproblem. Och vet ni vad? Det känns inte helt fel.

På måndag är det 122 år sedan Boris Karloff föddes. Mest känd är han för sina filmroller som Frankensteins monster. Han var engelsman men gjorde karriär i USA. Inga integrationsproblem där inte. Han hette egentligen William Henry Pratt, men Karloff låter väl lite mer så där ryskt skräckinjagande. William Henry vel Boris studerade först till diplomat, vilket visar om inte annat att det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Boris var far till Sara Karloff, född 1938 på sin fars födelsedag. Hon var också skådespelerska. Förhoppningsvis ärvde hon bara talang inte utseende efter pappsen.

På tal om ärftlighet firar vi på tisdag att det är 150 år sedan Charles Darwins "Om arternas uppkomst" publicerades. Det är lika tilltalande som rörande att det är en blid, lite nördig, viktorian som revolutionerar vår världsbild, och inte minst människans plats i den.

En person som hade en mycket klar uppfattning om sin egen plats i världen, framför allt i Japan, var författaren Yukio Mishima. En på många sätt säregen människa. Begåvad författare, homosexuell, konservativ, högernationalist. 1970 försöket han genomföra en militärkupp som skulle störta demokratin och restaurera kejsardömet. När kuppen gick om intet, begick han seppuku, rituellt självmord, det som ofta kallas harakiri. Flera av hans senare biografer hävdar att självmordet var det egentliga målet för hela aktionen.

På torsdag är det 142 år sedan den första kvinnan röstade i ett engelskt parlamentsval. Hon var änka och hamnade i röstlängden av misstag. Hon fick skyddas av vakter från en uppretad mobb som ville lyncha henne då hon var på väg till vallokalen. Hon röstade på kväkaren Jacob Bright, som var förespråkare för kvinnlig rösträtt. Men det dröjde ända till 1918 innan kvinnor kunde rösta i Storbritannien. I Sverige dröjde det ytterligare tre år, och i Frankrike ända fram till 1944.

På fredag är Alexander Dubceks födelsedag. Han föddes 1921, tillbringade sin barndom i Sovjetunionen, som han betraktade som sitt andra fosterland, han var kommunist, därtill ledare för ett kommunistparti, och så sent som sommaren 1968 tilltalades han av Brezjnev som "käre Sasha".

Tiotusenkronorsfrågan är: var Dubcek en kallblodig mördare med miljoners blod på sina händer?

På lördag är det 67 år sedan deportationen av de norska judarna började. Av de 532 som fängslades då och skickades till Auschwitz överlevde nio. De norska judarnas martyrium är naturligtvis en liten detalj i Förintelsens väldiga fasa, men kanske just därför så belysande.

Per-Agne Erkelius har skrivit en riktigt bra roman om detta, "En sorts fred".

Och Ola Larsmo hävdar att det var just behandlingen av de norska judarna, och inte Stalingrad, som blev vändningen i svensk politik under andra världskriget.

Veckan avslutas med årsdagen av slaget vid Olustar 1229. Där besegrade Knut långe Erik den läspe och halte. Erik har jag alltid känt en viss sympati för. Han är sin tids "the boy named Sue". Jag menar, med det tillnamnet, "den läspe och halte" är man rätt körd från början, även om man råkar vara född till kung. Nu klarade han sig rätt hyfsat ändå, han var kung i flera omgångar, och en ganska lyckad sådan. Sålunda skriver Erikskrönikan om honom:

"Erik konunger var nokot swa läsper wid
haltan thz war ok hans sidh
Han storkte gerna skäll ok räth
ok älskade gerna sin eghin äät
han hiolt hwsära ok ädela sidh
ok bondom gaff han godhan friid
A alwora kunne han sik wel forsta
mz torney kunne han ey mykit vmga"

Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-11-22