När världen sattes i brand

 

Det finns knappast någon politisk fråga idag som inte kopplas till invandring, och där invandrare utmålas som roten till de flesta samhällsproblem.

Just idag bör man uppmärksamma extra mycket vad dylikt rasistiskt dravel kan leda till. Den första september är det nämligen årsdagen av andra världskrigets utbrott i och med Nazitysklands anfall mot Polen.

För er som vill läsa på finns det en hygglig liten bok i ämnet:

Andra världskrigets utbrott. Hitlers anfall mot Polen 1939
Marco Smedberg & Niklas Zetterling
Norstedts, 2007

De flitiga militärhistorikerna Smedberg och Zetterling har gett ut ett nytt verk Denna gång avhandlar de utförligt andra världskrigets utbrott, som började som bekant med det tyska anfallet mot Polen i september 1939.

Bakgrund tecknas, styrkor mönstras, förlopp beskrivs i minsta detalj. Det blir stundtals lite väl mycket truppförflyttningar hit och dit, även om författarna gör sitt bästa för att liva upp historien med ögonvittnesskildringar och utdrag ur minnesanteckningar och dagböcker. Smedberg och Zetterling är också avgjort bättre som militär- än allmänhistoriker.

Bokens stora förtjänst ligger i att den sakligt och effektivt slår hål på några seglivade myter. Det tyska armémaskineriet fungerade alls inte friktionsfritt, tvärtom var bristerna många och allvarliga. Man hade dock en förmåga att lära av misstagen, och i kriget mot Frankrike 1940 hade det mest rättats till. De allierade och Sovjetunionen förmådde däremot inte att dra några lärdomar av fälttåget i Polen.

Den polska armén var ingalunda så hjälplös som den har framställts efteråt. Framför allt klarade sig kavalleriet förvånansvärt bra. Kavallerichocker mot pansar är blott en skröna.

Boken är rikt illustrerad med bilder och upplysande kartor. Käll- och litteraturförteckningen är en guldgruva. Korrekturläsningen av de polska namnen lämnar dock en del övrigt att önska

Med Förintelsen i färskt minne

 

Idag är det årsdagen av pogromen i Kraków den 11 augusti 1945. Den var en i raden av en serier pogromer som inträffade i Polen de två åren som följde på befrielsen från den nazistiska ockupationen, med den ökända och mest blodiga pogromen i Kielce i juli 1946 som kulmen.

Redan långt tidigare såddes ett frö, varje fredag och lördag samlades grupper av mest unga män utanför synagogan i de gamla judiska kvarteren i Kazimierz, där de kastade sten och ägnade sig åt grova verbala attacker mot judarna.

Den 11 augusti exploderade det, bakgrunden är något oklart, och det uppstod snabbt ett rykte att judarna kidnappar och mördar kristna barn, en klassisk antisemitisk anklagelse. Människor påstod sig ha sett tolv offer inne i synagogan, och antalet växte ständigt.

Folkmassan trängde in i synagogan, judar misshandlades svårt och rånades, byggnaden demolerades för att sedan sättas i brand.

Också ute på gatorna misshandlades och rånades många, även några icke-judar med ett ”misstänkt utseende” råkade illa ut. Pogrommakarna trängde in i lägenheter, slog ner judar som bodde där och plundrade allt som de kom åt.

Flera affärer och verkstäder plundrades och demolerades.

En person, en kvinna, dödades.

I upploppen deltog en del uniformerade milismän och militärer, vilket uppmuntrade pogrommobben, och skänkte dem en känsla av straffrihet.

Framåt sen eftermiddag/kväll agerade myndigheterna kraftfullt, satte in stora militär och polisiära styrkor och fick snabbt situationen under kontroll.

Min pappa bodde i Kraków vid den här tiden, han var ögonvittne till händelserna och han berättade hur sovjetiska patruller helt enkelt omringade personen som hade utsatts för ett överfall och eskorterade dem bort till ett säkert ställe.

Ett tiotal domar upp till sju års fängelse dömdes ut av militära domstolar.

Bara några få månader hade gått sedan andra världskrigets slut och Förintelsens fasor levde i helt färskt minne. Men hatet hade inte försvunnit, mot judar och andra minoriteter, och finns där än idag, och tilltar dessvärre i styrka. Givetvis inte bara i Polen.

”Mycket viktigare än så kan det inte bli”

 

Det verkligt viktiga
Maria Hamberg
Ordfront, 2025

Ända sedan debuten 2002 räknas Maria Hamberg till våra främsta arbetarförfattare. Hon har fullföljt men också utvecklat en viktig tradition inom svensk litteratur. Hon är också flerfaldigt belönad, bland annat med det prestigefyllda Ivar Lo-priset och Birger Norman-priset.

Maria Hamberg är född och uppvuxen i en småbrukarfamilj i Norrgällsta utanför Docksta. Hon har arbetat som svetsare och plåtslagare i Luleå, flyttade sedan till Stockholm, där hon arbetade på korvfabrik och därefter vid löpande bandet vid Scania i Södertälje. 2009 gick flyttlasset tillbaka till Ångermanland, till Ullånger.

Året efter upptäcktes, under ganska dramatiska omständigheter, att Maria lider av en tumör på hypofysen.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Maria skriver i sjukdomens skugga: ”Lever på halvfart”

I förordet till sin senaste bok ”Det verkligt viktiga” skriver Maria Hamberg ”Under våren hade jag knappt haft datorn påslagen. Så mycket elände hände i verkligheten att hitte-på-historier blev överspelade”. De raderna kräver en närmare förklaring. Skönlitterära författare skriver väl skönlitterära böcker – oavsett världsläget, ofta till och med just på grund av det. Eller?

Vi träffas hemma hos Maria i Ullånger, hon bjuder på kaffe och sockerfria skorpor. Jag läser upp meningarna ur hennes förord och påpekar att det är väl ändå ett märkligt påstående från en författare. Inte helt oväntat håller hon inte med.

-          Litteratur tar tid, det är en långsam konst, man måste först få avstånd, ha en möjlighet att smälta det som händer, för att kunna skildra det på ett levande och trovärdigt sätt, säger Maria Hamberg.

Det finns förvisso författare som har en förmåga att snabbt absorbera sin samtid, hon nämner Hans Fallada, men hon själv har inte den förmågan.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Litteratur vid älven

I helgen hölls den andra upplagan av Ådalens litteraturfestival på vackra Sandslån i Kramfors.

Det bjöds på ett digert program med författarsamtal, musik, uppläsningar med litterära sällskap, guidade turer vid platsen som en gång i tiden var världens största timmerskilje, sjörövarverkstad för de minsta och boksigneringar.

Jag hade nöjet och privilegiet att hålla ett samtal med Vibeke Olsson om hennes Brickenromaner, och deltog dessutom i ett panelsamtal på temat "När språket och verkligheten skrivs om" tillsammans med Vibeke och Liza Aleksandrova-Zorina, med Tove Alsterdal som samtalsledare.

Hoppas att festivalen fortsätter nästa år och i många år till.

Mer finns att läsa på festivalens hemsida: Ådalens litteraturfestival

Nedan följer en liten bildkavalkad:

Hatad av alla

 

Natten mellan den 2 och 3 augusti  1944 drev SS-soldater i Auschwitz-Birkenau  3 000 romer till gaskamrarna för en säker död. Sedan dess har detta kallats för ”Zigenarnatten”.

Majgull Axelsson har skrivit en roman om ett märkligt öde för en som lyckades rädda sig undan Förintelsemaskineriet.

Jag heter inte Miriam

Majgull Axelsson

Brombergs, 2014

Miriam har en hemlighet. Hon är judinnan som kom till Sverige i slutet av kriget med de vita bussarna från koncentrationslägret Ravensbrück. Från helvetet till paradiset, från en plats där ”Gud och Jesus verkade vara någon annanstans” till ”ett litet land utanför världen”. Här bygger hon upp ett tryggt och prydligt liv. I hennes svenska familj talas det naturligtvis inte om hennes traumatiska erfarenheter, av hänsyn till henne, men kanske ändå mest av hänsyn till sig själva.

Allt är frid och fröjd i den småländska idyllen tills det på hennes 85-årsdag, nästan 70 år efter ankomsten till Sverige, så spricker det för Miriam, och hon uttalar de obegripliga och hotfulla orden: ”Jag heter inte Miriam.”

Och så rullas historien om den romska flickan Malika upp. Från det att hon tas av nazisterna från sin familj i Tyskland och placeras i barnhem, över helvetet i Auschwitz, och sedan den fruktansvärda tågtransporten till Ravensbrück, då romen Malika förvandlas genom en ödets nyck till judinna Miriam Goldberg.

Varför? Därför att nazisterna hatar judar, men alla hatar romer. Nazisterna, de ukrainska vakterna, kapos, alla fångarna oavsett nationalitet, de kriminella, kommunisterna, alla. Väl i Sverige fortsätter lögnen för att hon ska få stanna. Och sedan för att inte bli utstött och föraktad. För att även paradiset har sina sprickor och är inte till för alla.

Majgull Axelsson har skrivit en fantastisk roman om romernas Förintelse, en skildring så stark och skakande att den bitvis gör fysiskt ont.

På ett annat plan – fast de ligger nära varandra – är det en inträngande psykologisk berättelse om ett liv i lögn och förnekelse. Också den berör på djupet.

*Jag heter inte Miriam* är en episk roman, rakt och enkelt berättad, tangerar ibland farligt nära populärkulturens schabloner, men med ett vitalt språk som med sin mångfald och nyansrikedom griper tag i läsaren. Förskjutningarna i tidsperspektiven skänker berättelsen nerv och dynamik.

Uppror i dödsfabriken

 

I Treblinka dödades under drygt ett år, mellan den 23 juli 1942 och den 19 oktober 1943, omkring en miljon människor.

Den andra augusti bryter ett uppror ut i dödslägret Aktionen är visserligen noga förberedd men på grund av att man tvingas ta till vapen tidigare än planerat slår det mesta slint.

Man lyckas inte förstöra gaskamrarna, inte heller att likvidera vaktstyrkan. Fångarna tar till flykten, de blir kraftigt beskjutna, det uppstår en häftig eldstrid, och många stupar.

Av de omkring 840 judiska fångar som finns i lägret blir några hundra dödade under striden, och fyra hundra lyckas fly. Ett 70-tal överlever kriget. Den siste överlevande är Samuel Willenberg som avlider i februari 2016.

Till minne av upproret i Treblinka en dikt av Władysław Szlengel, kallad "gettots poet", mördad av nazisterna.

Lilla stationen Treblinki

Längs järnvägslinjen Tluszcz-Warszawa

från stationen Warschau-Ost,

far man ut med rälsen

och åker framåt.

Och resan tar ibland

5 timmar och tre kvart,

men ibland tar denna resa

hela livet, tills man dör.

Och stationen är pytteliten

där växer tre små granar,

och skylten är helt vanlig

här är stationen Treblinki.

Här finns inget café

choklad, mandariner,

och böcker med tidskrifter.

Finns inte – finns bara Treblinki.

Det finns inte ens en kassa,

inte heller bärare,

inte ens för en miljon

får du en returbiljett.

Ingen väntar på stationen

och ingen viftar med en näsduk-

blott tystnaden hänger här,

välkomnar med stum tomhet.

Och den eviga stolpen på stationen,

de tre små granarna tiger,

och tiger den svarta skylten…

Stationen Treblinki.

Och här hänger sedan länge

en reklam i alla fall,

nött gammal text

”Laga mat med gas”.

(Min taffliga översättning)

Mała stacja Treblinki

Na szlaku Tłuszcz–Warszawa,
z dworca Warschau-Ost,
wyjeżdża się szynami
i jedzie się wprost.

I podróż trwa czasami
5 godzin i trzy ćwierci,
a czasem trwa ta jazda
całe życie, aż do śmierci.

A stacja jest maleńka
i rosną trzy choinki,
i napis jest zwyczajny
tu stacja Treblinki.

I nie ma tu bufetu,
czekoladki, mandarynki,
i książki z gazetami.
Nie ma – są Treblinki.

I nie ma nawet kasy,
ani bagażowego,
za milion nie dostaniesz
biletu powrotnego.

Nie czeka nikt na stacji
i nikt nie macha chustką –
cisza tylko wisi,
wita głuchą pustką.

I wieczny słup stacyjny,
milczą trzy choinki,
i milczy czarny napis…
Stacja Treblinki.

I wisi z dawna
reklama w każdym razie,
zniszczony stary napis
„Gotujcie na gazie”