Tre japanska systrar med glädje och lust – Fujita Piano Trio förtrollar sin publik: "En ensemble i världsklass"

För några år sedan gav de en bejublad konsert under Musik- och konstveckan i Junsele. Nu är Fujita Piano Trio tillbaka i Västernorrland. De japanska systrarnas miniturné om tre konserter började på tisdag i Härnösand på St Petri Logen.

Var och en av trions medlemmar är en prisbelönt och efterfrågad solist. Tillsammans bildar de en kammarensemble i världsklass. Deras framförande har en unik egenskap i att de alltid spelar utantill. Det ger ett mycket friare intryck när de inte vänder blad med noter hela tiden, och förmedlar en omedelbar känsla av att spelglädjen och lusten till musiken är lika viktiga som någonsin teknisk skicklighet.

Det ställer stora krav på tillit och samspel, vilket i sin tur kräver en lång tid av gemensamma övningar och frekvent uppträdande tillsammans. Här gynnas systrarna Fujita av släktbanden, de har spelat med varandra mer eller mindre hela livet.

Läs hela texten i Allehanda.se

En skildrare av ångest och vilsenhet

Idag är det Albert Camus födelse. "Främlingen" är ett av hans främsta verk.

Främlingen
Albert Camus
Övers: Jan Stolpe
Bonniers

Fransmannen Albert Camus belönades med Nobelpristagare 1957. Hans författarskap hade stor betydelse för existentialismen. Hans mest kända verk är ”Pesten” och ”Främlingen”. Den sistnämnda finns nu i en nyöversättning av Jan Stolpe, och med ett efterord av Michael Azar.

Det här är berättelsen om en person som är totalt vilse i sitt eget liv och i tillvaron i stort. Han är en främling inför sig själv och samhället. Han är aldrig närvarande i det som sker, utan alltid undvikande och saklig på ett frånvarande sätt. Han är så mentalt dysfunktionell att jag är säker på att idag skulle han diagnostiseras med adhd eller damp eller något syndrom.

När han begår ett mord, helt och hållet av en slump, på ett sätt som är så typiskt för Camus, är det som om det hände någon annan. Det blir också en märklig uppvisning vad det innebär att ”leva i nuet”, särskilt om man drar det till sina yttersta konsekvenser. Mördaren kan inte relatera till mordet, en händelse i det förflutna, lika lite som till den dödsdom som vantar honom i framtiden.

Det finns också en politisk läsning av romanen. Handlingen utspelar sig Algeriet, då fransk koloni, och Camus födelseplats och hem. Den mördade är en ”arab”, utan namn, ålder, utseende eller några andra särskilda kännetecken. Det gäller för övrigt alla andra ”araber”, de är blott objekt.

Det är en bild av två folk som lever sida vid sida, som totala främlingar för varandra. Den algeriska frigörelsekampen pågick blodig under tiden efter andra världskriget, och Camus försökte – föga framgångsrikt – att inta en slags tredjeståndpunkt. Han omkom i en bilolycka 1960, och upplevde aldrig Algeriets självständighet, och ”svartfötternas”, de infödda Algerietfransmännens, massexil. 

Berättelser från Ådalen

Ni som ännu inte har läst: boken finns att köpa i Kramfors, Sollefteå, Härnösand, Sundsvall och Aspuddens bokhandel i Stockholm. Och naturligtvis går det också bra att låna på bibliotek.

Om Kalman Segal

Även om Förintelsen utplånade Polens judiska värld och hela dess kultur upphörde inte jiddischlitteraturen i Polen efter kriget. Flera av dem som lyckades överleva katastrofen – huvudsakligen i Sovjetunionen – fortsätta att skriva skönlitteratur, både poesi och prosa, i den nya verkligheten som var efterkrigstidens kommunistiska Polen.

En av dem var Kalman Segal. Nyligen firades 100-årsdagen av hans födelse, och dagen till ära återpublicerades två av hans verk på polska. Segal var nämligen en tvåspråkig författare, han skrev på både jiddisch och polska. Intressant nog skrev han prosa på bägge språken, medan däremot poesi skrev han enbart på jiddisch.

Kalman Segal föddes den 29 december 1917 i Sanok, då fortfarande en del av den redan döende habsburgska dubbelmonarkin, numera i sydöstra Polen. Den lilla staden hade en blandad befolkning, med polacker, judar och ukrainare. Segal växte upp under ganska enkla omständigheter, hans föräldrar drev ett litet jordbruk strax utanför staden, farfar var krögare i en närbelägen by.

Läs hela texten i Dixikon.se

Bild: Kalman Segal (från kalmansegal.pl)

Den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja – varför allt hemlighetsmakeri?

Det förhandlas om en ny regering i Sverige. Partiledare träffar riksdagens talman, de träffar varandra, det skickas epost och sms, samtal förs på olika nivåer inom partierna. Och allt detta sker i hemlighet.

Ingen politiker yttrar mer än några fullkomliga trivialiteter och de vanliga intetsägande flosklerna så länge något av intresse pågår. Det senaste är, enligt svt, att det är ”Fortfarande knäpptyst från Löfven om regeringsbildningen”.

Experter och gemene man spekulerar och gissar hejvilt utifrån det lilla som politikerna nådigt låter meddela.

Det är inte annorlunda på lokalplanet. I Kramfors ”briserade en bomb” när valets två förlorare i S och M hade snackat ihop sig i en historiskt ohelig allians. Givetvis i hemlighet, samtalen var så hemliga att inte ens M:s kompisar i L visste om dem, trots att deras enda mandat var direkt avgörande för att kunna bilda majoritet.

Och när L hoppade av från en konstellation som inte ens fanns, förvandlades den uppseendeväckande bomben till en skrattretande blindgångare.

Nu har nya förhandlingar inletts, men föga förvånande är det ”locket på”.

Sådant hysch-hysch förekommer lite varstans i landets kommuner och regioner.

Så vitt jag kan se har ingen ställt frågan: varför allt detta hemlighetsmakeri? Vad är det man döljer och för vem?

Läs hela texten i Allehanda.se

"En värdig hyllning till Barbro Lundqvist" – lysande skådespeleri i berättelsen om mötet mellan Eivor och Abdu

"När vi träffade varann"

Riksteatern/Kramfors Teatern

Av: Joakim Rindå och Ninna Tersman

Medverkande:

Gunilla Larsson som Eivor och Robert Hannouch som Abdu

I mötet mellan människor skapas en möjlighet att passera en eller flera gränser. Där kan vi kliva över skillnader i ålder, kultur, kön, social ställning. Och då får vi också chansen att upptäcka något nytt, om världen, om andra, om oss själva. Så blir det för Eivor och Abdu i pjäsen ”När vi träffade varann”.

Han lever i asylansökans olidliga väntrum, med en traumatisk flykt över Medelhavet i bagaget, skild från sin familj, plågad av hemlängtan, med en förundrad blick på det nya landet och de som bebor det. Det visar sig också att han är homosexuell, vilket ytterligare komplicerar hans redan besvärliga tillvaro.

Hon är en äldre kvinna, frånskild och ensamstående, med distanserad kontakt med sin familj, aktiv i lokalpolitiken, inte alltför empatisk, klok men inte särskilt reflekterande.

Läs hela texten i Allehanda.se

Foto: Pressbild

"Egendomligt fängslande att tänka på men fruktansvärd att erfara"

Idag är det Edward Saids födelsedag. Hans sista verk som översattes till svenska var essäsamlingen "Från exilen".

Från exilen. Essäer 1976-2000
Edward W. Said
Övers. Hans O. Sjöström
Ordfront, 2006

Den palestinske författaren och litteraturprofessorn Edward Said var fram till sin död 2003 en intellektuell institution i sin egen rätt, en ställning som han hade vunnit inte minst genom sitt magistrala verk ”Orientalism” (1993) som på ett avgörande sätt förändrade diskussionen om Västerlandets förhållande till Orienten. Hans senaste bok är en samling essäer från 25 år med den symptomatiska titeln ”Från exilen”.

Said själv har levt i exil större delen av sitt liv, hans familj var dessutom kristen, och följaktligen tillhörde han en minoritet inom den palestinska diasporan. För Said är outsiderpositionen självklar, han avskyr allt som är monolitiskt, helgjutet, homogent och fast indelat. Honnörsord är gränsöverskridande, heterogent, motstridigt och komplicerat. Essäerna famnar vitt skilda ämnen, till de mer överraskande tillhör magdans, Tarzan och Glenn Goulds pianospel – Said själv var en hygglig pianist. Här finns också lysande litterära analyser, intelligenta tolkningar av politiska skeenden, med Palestinafrågan ständigt närvarande.

Perspektivet är konsekvent socialt och antiimperialistiskt. Said brottas med sina husgudar Vico, Conrad, Nietzsche, Foucault och Adorno, han spar inte på krutet i uppgörelser med sina hatobjekt Naipaul, Fukuyama, Lewis och Huntington.

Said tillhör den intellektuella tradition som står den så kallade Frankfurtskolan närmast. Denna tradition har skapat mycket intressant teori och forskning, men dessvärre utmärks den inte alltid av tankens eller formuleringens klarhet. Det kan stundtals vara svårt att följa med i den snåriga polemiken, och texterna blir lätt inomakademiska och intellektualiserande.

En annan överraskande svaghet i essäsamlingen är dess nästan totala upptagenhet med vita män. Kvinnorna är så gott som helt frånvarande, så när som på typiskt nog en magdansös, och de icke-västerländska författare och tänkare som presenteras är genomgående redan välkända. Men det är kanske kännetecknande på sant stort tänkande att dess kritik kan också tillämpas på dess egna tankar.

I en fascinerande essä om exilen skriver Said ”Exil är egendomligt fängslande att tänka på men fruktansvärd att erfara”. Den är också en utmärkt utsiktsplats för att se och beskriva de stora sammanhangen. Det är kanske den enda vettiga platsen för en sann intellektuell.