Många nya år även i år

Idag inleds det judiska nyåret. Vi har kommit fram till 5779, den tideräkningen tar nämligen sin början från världens skapelse. Enkelt och bra.

Inom andra kulturer har man givetvis andra utgångspunkter. Vår tideräkning har ju sin utgångspunkt i Kristi födelse, och faktum är att Jesus föddes sex eller sju år efter Kristus!

Årets början kan förläggas till olika tidpunkter och bestämmas efter skilda principer. Några nyår markerar årstidsgränser, andra är knutna till religiösa händelser. Sätten att fira på kan skilja sig, och det finns också förändringar över tiden.

Den kristna kyrkan ansåg länge att romarnas glada sätt att fira det nya året var syndigt, det är först på 1900-talet som det blir nyårsvaka och kalas. Också datum har ändrats, i Sverige firade man nyår den 25 mars fram till 1753.

Islamisk tideräkning börjar den 15 (eller 16) juli 622 vår tideräkning, då profeten Mohammed flydde från Mecka till Medina. Det muslimska nyåret infaller för övrigt i morgon.

Gott nytt till alla!

Ett bättre sätt att välja

Om man googlar (ett verb jag har fortfarande lite svårt med) på ordet "val" får man cirka 412 miljoner träffar. Det är ganska många det. Några handlar om blåvalen, några om Val d´Isere, de flesta dock om att välja. Ett viktigt fenomen tydligen. Lika spännande som Melodifestivalen. Och de flesta artister lika kassa.

Och idag är det val! En uppenbar fördel med valet är att då tar alla enfaldiga valkampanjerna slut. Först och främst är det dock ett oslagbart instrument för att etablera en legitim maktutövning. En röst är betydelselös, tillsammans betyder de allt. Därför är det viktigt att just du röstar! Och glöm inte att rösta rätt.

Demokrati måste få kosta. Jag är emellertid inte helt övertygad om att alla miljoner som partierna tänker lägga ut på reklamfilm i tv är rätta vägen för att fördjupa demokratin och stärka folkstyret.

Snarare kommer det att bidra ytterligare till att göra politikens innehåll ännu ytligare och fyrkantigare. Det politiska budskapet riskerar att förvandlas till ett tjusigt, klämkäckt reklampaket med säljargument istället för ideologiska ställningstaganden. ”Kom och köp konserverad gröt! Och rösta på oss.”

Nej, det krävs radikalare grepp. Drar mig till minnes P C Jersilds obetalbara idé i ”Djurdoktorn”. Romanen är en framtidsutopi, eller dystopi om man så vill. Här får människor inte rösta som de vill. Varför ska en som betalar svart få rösta på vänstern? Och det går väl inte för sig att någon som vill ha statliga subventioner ska lägga sin röst på de borgerliga (den du Annie Lööf!). Det är helt enkelt fel att människor med vänsteråsikter ska rösta höger, och vice versa.

Istället har man inrättat det rationellt och rättvist. Ett representativt urval av befolkningen får med jämna mellanrum svara på ett antal samhällsrelaterade frågor inom en lång rad olika områden. Utifrån svaren gör man en sammanställning som ger en korrekt bild av den ideologiska och värdemässiga situationen i landet, och som får en motsvarande representation i den lagstiftande folkförsamlingen.

Om ett dylikt system skulle gynna vänstern eller högern låter jag vara osagt. Inte heller är det helt klart om det verkligen skulle främja demokratins utveckling.

Även om idén är genial i all sin enkelhet kan vän av ordning alltid invända att det inte går att veta om människor svarar riktigt ärligt, och att det kan förskjuta tyngdpunkten i den *verkliga* folkopinionen, och det är så sant som det är sagt.

Det perfekta systemet finns inte. Men menar man allvar med att stärka folkstyret och fördjupa demokratin får man ändå göra som Jersild. Använda fantasin. Och sluta behandla oss som mindre vetande.

Styrelseledamot kritiserar länsmuseichefen för inlägg mot SD: "Det måste finnas spärrar för en chef på offentlig institution"

Gunnar Westman, moderat politiker i Härnösands kommunstyrelse och ledamot i Murbergets styrelse, riktar i ett facebookinlägg kritik mot länsmuseichefen. Men Jenny Samuelsson får stöd för sitt agerande från flera håll.

Vad är lämpligt för en chefsperson i en offentlig institution att uttala sig om? Chefen för Länsmuseet Murberget har skrivit ett debattinlägg i tidningen (5/9) som tar strid för kulturarv och mångfald som bygger på inkludering och öppenhet. Bland annat kritiserade hon Sverigedemokraternas (SD) kulturpolitik.

Det dröjde inte länge förrän hon fick kritik. På Facebooksidan Härnösand Debatt! skrev Gunnar Westman (M) som sitter i kommunstyrelsen och är ledamot i Murbergets styrelse om Jenny Samuelsson inlägg: 

”Principiellt anser jag att det är olämpligt att en chefstjänsteman för en offentlig institution i sin tjänst uttalar sig så kritiskt mot ett utpekat politiskt parti. Det kan nu ifrågasättas om Murberget tar partipolitiska hänsyn i sin verksamhet. Förtroendet för länsmuseets politiska opartiskhet i sin verksamhet kan nu komma att ifrågasättas.”

Jenny Samuelsson tillbakavisar kritiken.

Läs hela texten i Allehanda.se

Med hatkärlek till England

Den 7 september 1940 inledde tyskarna bombningar av engelska städer. Slaget om Storbritannien kom att kallas med ett märkligt uttryck för The Blitz. Många har skrivit om den. En av dem är författaren Elias Canetti.

Party under blitzen

Elias Canetti

Övers: Per Holmer

Forum

Elias Canetti var en fascinerande person med ett spännande livsöde: jude född 1905 i Bulgarien, brittisk medborgare stor del av sitt liv, skrev på tyska, dog 1994 i Zûrich, anses tillhöra den österrikiska litteraturtraditionen. När han får Nobelpriset 1981 är han ganska okänd för den breda läsande allmänheten, något som i Sverige möjligen kan förklaras med att så lite av hans produktion var översatt, framför allt hans magnum opus, det egensinniga verket "Massa och makt" (Forum 1985). Efter hans Nobelpris har man rått bot på den situationen, och 2005 kom som pricken över i:et hans postuma bok "Party under blitzen".

Tyvärr är den ingen fullträff. Boken är sammanställd av stenografiska manuskript, anteckningar, utkast och delar av dagböcker. Man har grävt djupt i dödsboet och skrapat ihop vad som fanns kvar. Det kan säkert ha sitt värde för den akademiska forskningen, för en läsande lekman framstår det som litteraturvetenskaplig nekrofili.

Titeln är dessutom missvisande. Boken omspänner tiden från 1937 när Canetti kommer som flykting till England fram till postthatchereran. Järnlady får för övrigt utstå en skoningslös kritik, hennes regim innebär för Canetti slutet på det England som skapades under 1600-talet, något han anser beklagligt.

"Party under blitzen" består av en serie porträtt, mestadels av författare, intellektuella, politiker och vetenskapsmän, och Canettis hade en osannolikt bred bekantskapskrets. Här skymtar Bertrand Russell, Enoch Powell, Oskar Kokoschka, Iris Murdoch, T. S. Eliot, den sistnämnde ett riktigt hatobjekt.

Meningen är att de tillsammans ska ge en bild av England och engelsmännen. Det går inte att ta fel på Canettis hatkärlek till landet. Han förundras över högmodet och tidsfixeringen, han beundrar deras intellektuella kapacitet, och den engelska parlamentarismen och demokratin. Här finns några finstämda personteckningar, skarpsinniga iakttagelser om det engelska partyts sociala mekanismer, en och annan belysande humoristisk anekdot.

Det är naturligtvis utomordentligt välskrivet. Men det hela är alltför ostrukturerat och kaotiskt, fullt av upprepningar och motsägelser för att vara riktigt intressant. Canetti är ständigt närvarande men också alltid en betraktare, han vill hela tiden vara både inne och ute. Någonstans på vägen förlorar han sin distans och förvandlas till en cynisk voyeur.

Hans porträtt blir till ett slags höglitterärt "Hänt i veckan" som handlar om att markera bekantskap med det intellektuella livets kändisar, vilket ofta sker dessutom i en ton av lätt överseende överlägsenhet. I värsta fall blir det till långsinta nidporträtt, så präglade av illvilja och elakhet att de sjunker till en mycket låg nivå. Att de därtill handlar om personer som författaren har haft ett långvarigt förhållande med sänker dem ytterligare.

Författare är också människor av kött och blod, och om ni inte visste det innan så kan de vara både småsinta och långsinta, vilket inte alltid skapar stor litteratur.

Han var ingen sjukvårdare

Idag är det 41 år sedan som ordföranden i den tyska arbetsgivarorganisationen Hanns Martin Schleyer kidnappades av Rote Arme Fraktion, mer känd som Baader-Meinhofligan.

Schleyer hade under kriget tjänstgjort i SS, något han förstås förnekade. Men som den gamle rabulisten Anderz Harning sa en gång: "Med 40 tusen SS-män och fyra miljoner sjukvårdare, är det inte undra på att Tyskland förlorade kriget".

Anderz själv visste en hel del om saken, hans egna föräldrar var nassar under kriget, och efter Stalingrad togs Hitlerporträttet ner och ersattes av Karl XII. Han har skrivit två fantastiska böcker om det, "Asfåglarna" och "Stålbadet".

Hans kära föräldrar stämde honom för ärekränkning, men faktiskt förlorade.

Tillbaka till den olycksalige Schleyer. Bara för att han var gammal nasse var det förstås inte rätt att kidnappa och senare döda honom. Men Baader-Meinhof hade i alla fall en poäng i att Tyskland var långt ifrån denazifierat. Och tyskarna var ingalunda ensamma om det.

Dagens nynazism kommer inte från ingenstans, den har funnits där hela tiden. Nu vågar den sticka fram sitt fula tryne.

Fredlig uppfostran för kropp och själ

Idag är det Pierre de Coubertins dödsdag. han var en av de moderna olympiska spelens skapare, som han hoppades skulle främja fred och förståelse genom amatöridrott på en global nivå.

Visste ni att man har tävlat i konst i OS?

De moderna olympiska spelens grundare Pierre de Coubertin hade som ideal en fredlig uppfostran för både kropp och själ och ville förena idrott och konst. 1912 i Stockholm kunde konsten introduceras. Man tävlade i fem grenar: arkitektur, litteratur, musik, målning och skulptur. Som småningom infördes olika underavdelningar till samtliga grenar.

Enligt reglerna skulle varje bidrag vara inspirerat av idrott, och inte var publicerat före OS. De litterära verken var begränsade till 20 000 ord, fick skrivas på respektive språk men med ett sammandrag på engelska eller franska. Musiken presenterades i notform.

En kuriositet i sammanhanget är det sovjetiska deltagandet i konsttävlingarna vid OS 1924, annars bojkottade Sovjet de olympiska spelen som ansågs vara ett ”borgerligt spektakel”. Två IOK-presidenter har deltagit i konsttävlingar: självaste de Coubertin som under pseudonym vann litteraturtävlingen 1912, och Avery Brundage som var med i litteratur 1932 och 1936. Två personer har lyckats att vinna olympisk medalj både i konst och i traditionell idrott: amerikanen Walter Winans som hade vunnit ett guld och ett silver i skytte, vann dessutom ett guld i skulptur i Stockholm. Ungraren Alfred Hajos vann två guldmedaljer i simning 1896 för att 28 år senare ta silver i arkitektur.

Ingen av deltagarna i de olympiska konsttävlingarna har lämnat några bestående spår efter sig inom konstvärlden. Däremot kan OS-konsten ståta med några riktiga högdjur bland jurymedlemmar, framför allt 1924 då Selma Lagerlöf dömde inom litteraturen och Igor Stravinskij inom musiken. Konst-OS kan också visa upp den äldste deltagaren, den 73-årige britten John Copley.

Sverige har inte skördat några större framgångar på den olympiska konstens område. Den enda medaljen är ett brons som vanns 1948 av Nils Olsson inom kategorin stadsplanering för sim- och sporthall i Göteborg.

1949 la IOK fram en rapport som konstaterade att eftersom så gott som alla deltagare i konsttävlingar var professionella, hade de ingen plats inom den olympiska idrottens amatörvärld. Den har ersatts med utställningar och föreställningar i samband med spelen.

Idag när amatörreglerna har övergivits inom OS borde det åter finnas förutsättningar för konstens återinträde i den olympiska gemenskapen. Tanken på att tävla i konst kanske tar emot för många, men faktum är att det redan tävlas i musik, litteratur, arkitektur. Pierre de Coubertins gamla tanke var nog inte så dum ändå.

När intresset minskar med kvadraten på avståndet

Den första september 1939 anfaller Nazityskland Polen, vilket blir upptakten till andra världskriget. Dagen innan hade Sandöbron rasat.

För mig som är uppvuxen i Polen som barn till överlevande från Förintelsen har datumet första september 1939 en särskild signifikans. Hela min barndom var präglad av andra världskrigets närvaro. Genom min mamma och pappa, min mormor, andra släktingar, och på sätt och vis också genom alla de frånvarande – vår familj var exceptionellt liten, i synnerhet på pappas sida, där det fanns ingen alls. Mycket talades det inte om, det som sas var alltid fruktansvärt.

Större delen av mina föräldrars umgängeskrets bestod av överlevande från Förintelsen, någon hade sett sin egen far dränkas av en SS-man, någon annan hade gömt sig flera år i en hölada. Men egentligen hade alla vuxna i min omgivning på olika sätt berörts av kriget. En granne hade varit fånge i Ravensbrûck, hon haltade svårt, och det viskades om att hon hade utsatts för medicinska experiment. Några hade suttit i krigsfångläger, andra hade varit aktiva i den underjordiska motståndsrörelsen. Åtminstone två av mina lärare i grundskolan hade varit fångar i Auschwitz. Det fanns knappast någon familj i Polen som inte hade förlorat en anhörig i kriget.

Förintelsen och den tyska ockupationen av Polen var en allt överskuggade händelse under min uppväxt, och genom sin fasansfulla väldighet trängde den undan och osynliggjorde resten av världen. Vad annat kunde möjligen ha hänt någon annanstans under den tiden som kunde ha någon som helst betydelse?

Jag minns inte när jag första gången fick syn på en svensk tidning – jag tror det var Dagens Nyheter – från den andra september 1939. På första sidan hade man två stora nyheter: det tyska anfallet på Polen och Sandöbrons ras. Det var lite av en uppenbarelse. Händelserna i Polen miste sin så totalt unika ställning, som det enda som då hade hänt. Själva innebörden i datumet första september 1939 blev berövat sin monopolstatus. Världen blev större och mer jämlik – också i det idylliska, i vårt tycke så oskuldsfulla Sverige kunde det finnas ond, bråd död. Och kunde det hända här, så kunde det hända överallt. Mina egna skygglappar försvann (nåja, åtminstone till en del), samtidigt som jag blev påtagligt medveten om andras.

Det var nämligen något mycket underligt med förstasidesbilden i den svenska tidningen. Där fanns som sagt två stora nyheter, men den klart större var den om Sandöbron! Chocken var rejäl, det här var inte möjligt. Idag förstår jag kanske bättre, och visst är det vanskligt att värdera lidande. Men ändå, med allt tillbörlig respekt för minnet av de döda i broraset, och även om vi inser att man då inte kunde förutse krigets kommande fasor, så vidhåller jag att det nazistiska anfallet var den större och viktigare nyheten.

Det finns dock en läxa att lära här också: egen smärta gör mest ont, eller som någon så fyndigt formulerade det – intresset minskar med kvadraten på avståndet. Ett aktuellt exempel är rapporteringen från översvämningarna i Ljungby och Bangladesh. Allt är inte strunt samma, och får aldrig bli det. Inte desto mindre har vi bara en värld, och allt i den hänger samman. Att se andra människor är att visa dem respekt. Och det är en grundläggande förutsättning för att världen ska kunna fungera på ett mänskligare sätt.