Chanukka 2012

Igår började den judiska högtiden Chanukka. Eftersom man ska aldrig missa ett tillfälle att lyckönska sin nästa, säger jag till alla där ute: Glad Chanukka!

Och dagen till ära en text med anknytning till högtiden:

"Nyligen började Chanukka, den judiska högtid som firas till minne av Judas Mackabeus seger 165 före vår tideräkning och den därpå följande reningen och invigningen av Jerusalems tempel. Chanukka infaller i december, ofta nära i tiden med den kristna julen.


De som är bekanta med Ed McBains böcker känner till det persongalleri som återkommer i de flesta av hans deckare. En av karaktärerna är den judiske detektiven Meyer Meyer. I en av romanerna, jag minns nu inte vilken, har dubbel-Meyer ett allvarligt problem. Det är december, julen närmar sig, och hans barn tjatar att de vill ha julgran, precis som alla sina vänner. Meyer är visserligen inte en troende person, men vissa normer och traditioner får man ändå hålla på, och en julgran i ett anständigt judiskt hem är inte att tänka på. Till slut ger han dock efter för det sociala trycket, åtminstone delvis. Det blir en kompromiss, han tar hem en gran som är ett…chanukkaträd!

Av detta kan man dra följande slutsats: mångfald är att föredra framför enfald, och med lite god vilja kan världen göras en smula större så att fler kan få plats.

Något att begrunda nu i juletider."

Veckan från hyllan 2012-50

Debattens vågor går höga kring Mo Yans politiska ställning i diktaturens Kina. Särskilt efter Herta Müllers våldsamma angrepp har alltfler börjar ifrågasätta Akademiens val. Märkligt nog har jag ännu inte hört någon, inte ens Peter Englund, försöka försvara Mo Yan med enbart litterära meriter.

Det är naturligtvis fullt logiskt, alla vet att Nobelpriset följer politiska mönster och konjunkturer. Det förnekas visserligen med jämna mellanrum från Akademiens sida, men dessa förnekande är det sällan någon som tar på större allvar.

Priset till Mo Yan är om något ett bra bevis på Akademiens känsliga väderkorn i världspolitikens labyrinter. Att den uppstigande stormakten Kina har belönats med två Nobelpris under 2000-talet kan naturligtvis vara en ren tillfällighet, men är det någon som verkligen tror det? Knappast.

Nobelprisets prestige bygger på flera faktorer. Prissumman är stor – och det är mycket viktigt! Vidare den historiska kontinuiteten, priset har delats ut i över hundra år, med smärre avbrott som vanligen skylls på världskrig (det vore intressant att få veta de verkliga skälen).

Sist men inte minst handlar det om val av pristagare, även om listan på listan på dem som inte har fått priset är lika lång och illuster som på dem som vederfarits äran. Vem som får priset beror på vilka som sitter i Svenska Akademin, och listan över pristagare är ett ständigt kretslopp mellan tradition och avantgardism, låt gå att det nyskapande och kontroversiella har haft svårt att få sin belöning.

Valet av pristagare pendlar också mellan de kända och de okända, och Nobelpristes status finns kanske just i spänningsfältet mellan de lyckade valens auktoritet och den debatten som de mindre lyckade ändå förmår att väcka.

Litteraturen har sin egen darwinism, och det är först långt efteråt som vi vet vilka som var författare av rang och vilka som var tillfälliga dagsländor som bara flaxade förbi Parnassen som snabbast med färggranna vingar. Och är en glömd författare verkligen med nödvändighet en dålig författare?

Ser vi bakåt på vilka som har fått priset för 100, 75, respektive 50 år sedan kompliceras frågan ytterligare.

För 100 år sedan tilldelades priset den tyske dramatikern Gerhart Hauptmann. Han var en banbrytare inom den tyska teatern, sedan länge dominerad av förkonstling, stiliserat formspråk och akademisk anda. Med Hauptmann kom naturalismen in på den tyska scenen, han skildrade gärna samhällets lägre klasser, och använde talspråk, till och med dialekt, vilket var revolutionerande på sin tid.

Politiskt var han totalt hopplös, när kejsaren abdikerar efter nederlaget 1918 hälsar han Weimarrepubliken med entusiasm, 1933 förklarar han sig lojal med nazisterna, och 1945 fångad i fällan i sitt hem i Nederschlesien – som snart kom att till höra Polen – välkomnar han Röda armén.

Han är numera mycket litet spelad utanför Tyskland, förutom hans mest kända verk, ”Vävarna”, som mycket riktigt sattes upp i somras av Teater Tillsammans på Teater Tribunalen.

1937, för 75 år sedan, gick priset till fransmannen Roger Martin du Gard, en av dessa många pristagare som inte har lämnat bestående avtryck i litteraturhistorien. Som hans främsta egenskaper som författare brukar anges noggrannhet och känsla för detaljer. Han var utbildad till arkivarie. Hans magnum opus är en romanserie i åtta delar ”Släkten Thibault”. Den handlar om en borgarfamiljs upplösning under inre och yttre tryck, med första världskriget som kulmen. Du Gard tillbringade själv närmare fyra år vid fronten. Det är inte svårt att se aktualiteten i det sena 30-talets allt mer hotfulla atmosfär.

För eftervärlden har nog du Gard ändå gjort sig mest bemärkt genom att tillhöra kretsen kring André Gide. ”Släkten Thibault” publicerades i svensk översättning mellan åren 1922-40. Kuriöst nog kom den 2007 som talbok.

Med 1962 års pristagare tar vi klivet upp i en helt annan division. John Steinbeck tillhör den moderna litteraturens klassiker. Främst då hans enastående skildring av 30-talskrisen i ”Vredens druvor”. Boken kom ut i mars 1939. Från mitten av månaden fram till slutet av april sålde den i 2500 exemplar – per dag! Innan året var slut hade det sålts nästan en halv miljon exemplar. Samma år filmatiserades romanen med Henry Fonda i en av huvudrollerna som Tom Joad.

Alla var dock inte lika förtjusta. På många håll blev romanen bannlyst, och på några ställen ordnades det bokbål. Arbetsgivarorganisationer från Kalifornien protesterade våldsamt. Steinbeck fick rykte om sig att vara kommunist – helt oförtjänt visserligen, men det behövs inte mycket i USA för att få den stämpeln (tänk Obama!). Trots sin obestridliga klassikerstatus för numera Steinbecks romaner en tynande tillvaro i USA.

Och den nuvarande krisen väntar fortfarande på sin skildrare.

Pigg 100-åring fortsätter kampen

”Freden, vaccinet och potäterna”, det var enligt Esaias Tegnér vad som bidrog till den kraftiga befolkningsökningen i Sverige under 1800-talet. Det klämkäcka uttalandet har senare använts som en förklaring till hur välståndet skapades i Sverige.

Nu var Tegnér nationalskald – han levde på den tiden då det fortfarande fanns sådana – därtill biskop, riksdagsman och Akademiledamot. Personer i den ställningen kan kläcka ur sig vilka dumheter som helst, som sedan upprepas som djupsinniga sanningar av generation efter generation.

Numera underkänner forskare Tegnérs ”analys”, och pekar istället på invandringens betydelse för folkökningen, och indirekt också för skapandet av välståndet. Visserligen är Sverige ett stort utvandrarland under några decennier mellan 1880 och 1920, då närmare 20 procent av landets befolkning söker lyckan och försörjningsmöjligheter någon annanstans, främst i USA. Men sett under hela perioden från säg slutet av 1700-talet fram till våra dagar är Sverige ett invandrarland. Kan vara bra för ”nationellt sinnade” personer att hålla i minnet.

Att Sverige dessutom blev ett demokratiskt land, präglat av en anda av samförstånd, saklighet, kompromiss och tolerans beror i hög grad på folkbildningstraditionen.

De framväxande folkrörelserna i slutet av 1800-talet, nykterhets-, frikyrko-, och arbetarrörelsen skapar sina egna institutioner för att förkovra sina medlemmar. Redan 1902 skapades den första studiecirkel av Oscar Olsson, känd som Olsson med skägget, godtemplare och socialdemokratisk riksdagsman. Och den 16 november 1912, för exakt 100 år sedan, bildades Arbetarnas Bildningsförbund, ABF.

Förutom att arbetare behövde skolas i mötesteknik, fanns det ett starkt kunskapsbehov för att kunna hävda sig i samhällsdebatten, i en tid då skolan var odemokratiskt uppbyggd och uteslöt de flesta arbetande människor. Det fanns också en tanke om att människor växer genom bildning. Redan hos Olsson med skägget betonades deltagarnas aktiva medverkan i kunskapsprocessen. Det var kunskap ”av folket och genom folket”, som utgick från övertygelsen om att kunskap är makt.

Studiecirkeln får sitt genombrott åren under och strax efter andra världskriget, för att kulminera på 60- och 70-talet. Många av ABF:s satsningar kom att inkorporeras i samhällets allmänna verksamhet, folkbiblioteken uppgick i de kommunala, den mycket utbredda musikverksamheten kom att bilda stommen i den kommunala musikskolan.

Till en början dominerades ABF:s verksamhet av föredrag, sedan blev studiecirklarna den största delen. Numera lever åter föredragen ett vitalt liv, medan cirkelverksamheten för en allt mer tynande tillvaro. Rent allmänt kan man lugnt säga att ABF i likhet med andra studieförbund befinner sig i en tilltagande kris.

Det är illa, med en borgerlig politik som slår sönder enhetsskolan, och överlåter allt mer av kulturen till marknadskrafterna, behövs det starka motkrafter. Lägg därtill populärkulturens invasion – med tanke på dess osannolikt fördummande verkan, som förespråkar ohämmad individualism och konsumtionshysteri, är det svårt att inte förfalla åt konspirationsteorier.

När ABF skapades för 100 år sedan sågs det som arbetarrörelsens tredje gren, vid sidan om den politiska och fackliga. Den tanken är så gott som död nu, men det är dags att blåsa liv i den igen. 100 år är ingen ålder för en kulturkämpe – och kampen fortsätter.

Antirasistisk show med glitter och glamour

TEATER
B.U.S - Brun utan sol

Regissör: Josette Bushell-Mingo
Av & med: Vivian Cardinal, Gladys del Pilar, Fransesca Quartey, Kayode Shekoni, Blossom Tainton
Riksteatern
Hullsta Gård, Sollefteå, fredag kväll

Fem kvinnor på scen. Det som förenar är att de är ”bruna utan sol”. Men räcker det verkligen med samma hudfärg, som är en annan än majoritetssamhällets, för at kunna uttrycka något gemensamt, och är det inte rent av en eftergift åt rasistiska stereotyper?

Det gör det dessvärre. De fem kvinnorna delar en gemensam erfarenhet av rasistiska trakasserier och ett strukturellt förtryck, i deras fall handlar det dessutom om dubbla bördor, att vara svart och kvinna.

Till saken hör att fyra av de fem är födda i Sverige.

Nu går föreställningen bortom enbart att vara en berättelse om rasism. Idén är enkel, de fem kvinnorna berättar om sina liv, genom att bjuda på skärvor av minnen, små fragment av sina upplevelser genom livet. Det genomgående temat är växande, hur de fem går från ungdomens osäkerhet och strävan efter likformighet till de mogna kvinnornas bejakande av sig själv och stolthet över att vara den man är. Den sammanhållande faktorn är relationen till föräldrarna, de starka, kämpande mödrarna, och de oftast inte lika starka, och framför allt inte lika närvarande fäderna.

Sättet att berätta är högst personligt, och i sammanhanget trots allt ganska okonventionellt. De kallar det för ”kabaré”, men egentligen är det mer av en show. Det är mycket glitter och glamour, massor med musik och dans. Sångnumren sitter perfekt, alla fem är skickliga vokalister, och med en härlig känsla för lek med musikaliska schabloner.

Koreografin är tyvärr tråkigt discoschlager betonad, och dansnumren blir en smula monotona.

Fransesca Quartey glänser med sitt skådespeleri, de andra kompenserar mycket med personlig inlevelse och ett eget tilltal.

De rasistiska episoderna tar ofrånkomligen en stor plats, att bli ifrågasatt, och rent av utstött, sätter djupa spår i en människas själ.

Showandet tillåts aldrig ta överhanden, det är underhållning med underliggande allvar, och balansen är väl avvägd.

Det går inte särskilt mycket på djupet, men vad säger att det måste göra det? Varje människa har rätt till sin egen berättelse, och sin självklara rätt att berätta den på sitt sätt. Och det antirasistiska budskapet ska uttryckas med alla medel.

”Det här är ditt land/Det här är mitt land/../Landet, det tillhör dej och mej”. Så är det.

Katastrofen och skandalen i Bhopal

Idag är det 28 år sedan katastrofen i Bhopal.

På morgonen den 3 december 1984 läckte 40 ton insektsgift ut från amerikanska Union Carbides fabrik mitt inne i storstaden Bhopal i Indien. Det är förmodligen världens hittills värsta miljö- och industrikatastrof.


Metylisocyanatet dödade mellan 8 000 till 10 000 människor de tre första dagarna och ytterligare cirka 10 000 under de kommande åren, enligt officiella siffror. Miljöaktivister anser att katastrofen har krävt minst 25 000 människoliv.
Cirka 800.000 människor har dessutom fått men för livet. Än i dag föds många barn i området med mycket grova missbildningar.
En av följderna av fabrikens tillverkning är förorenat grundvatten utanför fabriksområdet, där nya slumområden vuxit upp.

Orsakerna till utsläppet var främst en undermålig design av fabriken, bristande underhåll, dålig personalpolitik och ekonomisk press. Att den fick så stora konsekvenser berodde i huvudsak på underlåtenhet dels från Union Carbide Corporation, dels från Indiska regeringen och delstatsregeringen.
Högsta domstolen i Indien slog 1998 fast att ingen kan åtalas för vållande till annans död, utan bara för vårdslöshet. Det innebär upp till två års fängelse.

Dow Chemical har köpt Union Carbide. Företaget förnekar fortfarande att de hade någon skuld i katastrofen. Man anser att utsläppet berodde på sabotage, något som det över huvud taget inte finns några bevis för.
Union Carbide gjorde upp i godo med indiska regeringen 1989, och fick i slutänden betala 470 miljoner dollar - Indien hade begärt 3,3 miljarder dollar.

Överlevande har fått mindre summor ersättningar, ofta omkring 4.000 kronor. Anhöriga till döda har fått omkring 15.000 kronor. Men än i dag säger sig en del av de drabbade inte ha sett några pengar.

Veckan från hyllan 2012-49

Göran Rosenberg tilldelades Augustpriset för sin bok ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”. Världen må förlåta mig, men jag tycker att det är en så fantastiskt bra och viktig bok att jag tänker glömma allt annat som hänt under veckan, och bara skriva om boken.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Göran Rosenberg
Bonniers, 2012

Oswiecim är en stad i södra Polen, ungefär en timmes bilväg från Kraków. Staden är mer känd under sitt tyska namn Auschwitz. Här inrättades 1940 i det ockuperade Polen ett koncentrations- och förintelseläger av de tyska nazisterna. Under de knappt fyra år som lägret var i bruk mördades här 1,1 miljoner människor. 950 000 av dessa var judar.

Men också bland dem som överlevde mot alla odds fortsatte Auschwitz att skörda dödsoffer. En av dem som dukade under efter att mirakulöst ha överlevt förintelsemaskineriet var Dawid Rozenberg, far till den kände journalisten och författaren Göran Rosenberg. Mer än 50 år senare skriver Rosenberg en bok om sin far och hans långa resa från ghettot i Lodz till den lilla industristaden Södertälje.

Jag gissar att det har tagit många år för Göran Rosenberg att skriva denna bok, att det här är ett ämne som han har burit med sig under en mycket lång tid.

Varför skriver man en sådan bok? Därför att det finns en berättelse. Därför att vi har ett atavistiskt behov av att redogöra vilka vi är och var vi kommer från, och att det behovet skruvas upp flera varv när ens mor och far är personer som borde vara döda för länge sedan och lever på trots mot all sannolikhet, och att man är inte bara en människa, en individ, sina föräldrars barn, utan del i ett projekt som ska trotsa DÖDEN i ett mäktigt försök att återskapa LIVET.

Sist men inte minst handlar det om minnet. Vikten och nödvändigheten att kunskapen om det oerhörda inte försvinner, inte bagatelliseras eller trivialiseras. En uppgift så mycket svårare då den gäller att få människor att förstå det som är knappt fattbart. Men Göran Rosenberg står envist fast vid ståndpunkten att det som människor har gjort kan förstås av andra människor.

Han för ett mycket intressant resonemang om hur det är att leva i en värld som ”inte skakas i sina grundvalar” av Förintelsen. För vissa, som för Dawid Rozenberg, var det inte möjligt alls, för åter andra var det en plåga som kunde hanteras på olika sätt, de flesta inte särskilt framgångsrika.

Och eftersom jag i likhet med Göran Rosenberg är barn till dessa överlevande, kan jag inte låta bli att ställa frågan vad det har gjort med deras barn.

”Ett kort uppehåll” är grym bok. Den börjar i Lodzghettots skoningslösa värld, går sedan vidare till dödsfabriken Auschwitz, och fortsätter genom den nazistiska lägerarkipelagen, som inte kan beskrivas på annat sätt än kafkaartad. Här utspelar sig scener som om det inte vore så djupt tragiska skulle göra sig i vilken komedi som helst.

Det förklarar möjligen Göran Rosenbergs stil, den är sakligt rapporterande, bitvis nästan torr, men hela tiden finns där ironi och ett raljant anslag. Det här är en verklighet som måste hållas på åtminstone lite distans.

Det till synes paradisiska Sverige är också grymt, men här är grymheten vadderad. Antisemitismen lever kvar, rasism och främlingsfientlighet tillhör vardagen. Myndigheterna ägnar sig åt diskriminering på välmenande grunder. Man måste vara antingen blind eller cynisk för att inte se trådarna till vår egen tid.

Dawid Rozenberg gör sitt bästa för att anpassa sig i sitt nya land. Han byter namn till David Rosenberg, döper sin förstfödde till något så urnordiskt som Göran, arbetar hårt på fabriken, gör rätt för sig, blir svensk medborgare. Han lyckas åtminstone delvis, hans ambition att hans barn ska göra Platsen till sin verkar uppfyllas, däremot inte förhoppningen att en därigenom också skulle bli hans.

Det är alldeles för många stängda dörrar, trånga horisonter, slentrianmässig diskriminering och ”språkförbistring”. Som inte ens beror på språket. Tills han inte orkar längre.

Jag lägger ifrån mig boken och känner djup sorg och stor vrede. Och det är också en sorts recension.

"Fel" men ändå helt rätt

Idag är det 25 år sedan James Baldwin gick bort. Dagen till ära en recension av en av hans romaner som kom i nyutgåva förra året.

ROMAN

Giovannis rum
James Baldwin
Övers: Martin Rogberg

Ruin, 2011

Amerikanen James Baldwin är en av USA:s viktigaste svarta berättare. Han var ”fel” för de flesta i sitt hemland i nästan alla avseenden. Förutom att han var svart, var han också människorättsaktivist, pacifist, socialist och homosexuell. Hans romaner tar tabubelagda ämnen, han var kontroversiell och hamnade ofta i konflikt med olika grupper i samhället.

”Giovannis rum” är inget undantag. När boken kom ut 1956 väckte den mycket staka reaktioner, inte minst på grund av de öppet skildrade homosexuella relationerna.

Romanens huvudperson David är en av dessa amerikaner som driver planlöst omkring i Europa, försörjda av ärvda pengar eller föräldrarnas generösa bidrag, i jakt på någonting, oklart vad, inte minst för dem själva.

David är oförmögen att ta ansvar för sitt liv, och när han slits mellan sina innersta önskningar och drifter och samhällets krav och värderingar väljer han alltid minsta motståndets lag. Hans oförmåga att fatta beslut och ta ställning krossar människor i hans väg.

”Giovannis rum” är en psykologisk thriller som insiktsfullt och djuplodande skildrar konflikten mellan individ och samhälle, mellan begär och konventioner. Romanen är uppbyggt som ett ödesdrama, läsaren vet från början vad som kommer att hända, men det är det psykologiska spelet på vägen dit som är i fokus. Det finns ingen nåd, och man kan inte fly ifrån sig själv.

Enligt förlaget har översättningen för denna nyupplaga ”varsamt moderniserats”. Flera gånger tycker jag nog att det var alltför varsamt, här finns mycket ålderdomligheter, och texten skulle vinna på om de rensades bort med mer bestämd hand.