Mellan bildning och barbari

Mittmedia har nu en serie om bildning. Här en kommentar:

Det är så förutsägbart. Ännu en serie om bildning. Och än en gång skriver välformulerade skribenter lyriska texter om bildningens förträfflighet. Den får oss att växa som människor, bereder vägen för klassresor (uppåt), öppnar nya världar, ger nya insikter, gör det möjligt att resa i tid och rum, förstå andra och oss själva, och så vidare.

Jag vet inte hur många gånger jag har läst sådana texter, men det är många, nästan undantagslöst tycker jag om dem, och instämmer gärna i det mesta.

Men det är något som skaver, varje gång. Om nu bildning är så förträfflig, ger och öppnar så mycket, får människor att växa och allt det där, hur kommer det sig då att det var Europas – om inte världens – mest bildade folk som frambringade den absolut mest mordiska regin som skådats och som drabbade världen med ett sällsynt grymt och blodigt krig, och i dess kölvatten Förintelsen?

Den nazistiska ledningen var förvisso ingen intellektuell elit, men den hade ett gediget stöd bland läkare, jurister och akademiker, med flera. Statsvetare gav regimens diktaturfasoner legitimitet, juristerna skapade en laglig grund för folkmorden, läkare deltog i dessa mord.

Filosofer som beundras än idag gav sitt stöd åt nazismen.

Det är lätt att peka finger åt tyskarna men de är i gott sällskap. Belgarnas framfart i Kongo med sju-åtta miljoner döda, var det resultatet av otillräcklig kunskap om klassikerna? Fransmän och engelsmän hyser stor vurm för bildning, vilket har inte hindrat dem från hårresande grymheter i kolonierna.

En lärdomsgigant som Ezra Pound arbetade aktivt för den fascistsiska regimen i Italien, kallade – vid krigsslutet! – Hitler för ett ”helgon”, och spred antisemitisk dynga i sina radiosändningar.

En av Nordens främsta författare genom tiderna Knut Hamsun stödde nazismen.

Listan kan göras hur lång som helst. Det är uppenbart att bildning, alla sina förträffliga sidor till trots, inte utgör ett tillräckligt starkt motgift till barbari. Det finns en hemsk scen (bland många andra hemska scener) i filmen Schindlers list, natten när gettot i Kraków likvideras, medan människor jagas som djur och dödas slumpvis sätter sig en tysk officer vid pianot i en lägenhet och spelar Mozart. Sublim musik ackompanjerar en mordisk människojakt.

Det kanske rent av är så att det är länder med hög bildningsnivå som är mest benägna att ställa till med jävelskap för mänskligheten.

Bildningen existerar inte i ett vakuum, den är i allra högsta grad ett samhällsfenomen. Fredrik Borneskans är inne på ett intressant spår (27/11) när han lyfter fram bildningens klassdimension. Den ställer inte bara frågan om bildningens innehåll på sin spets, utan visar också på bildningens djupa ambivalens. Den kan vara lika mycket ett frigörelseprojekt som en uteslutningsmekanism.

I ett vidare perspektiv handlar det om att oavsett bildningsnivå bör samhället vara organiserat enligt humanistiska principer som genomsyrar hela samhällsbygget. Så är knappast fallet idag, och här kan bildning möjligen vara till en viss hjälp.

Gärna bildning men först ett gott samhälle.

Pigg 100-åring fortsätter kampen

”Freden, vaccinet och potäterna”, det var enligt Esaias Tegnér vad som bidrog till den kraftiga befolkningsökningen i Sverige under 1800-talet. Det klämkäcka uttalandet har senare använts som en förklaring till hur välståndet skapades i Sverige.

Nu var Tegnér nationalskald – han levde på den tiden då det fortfarande fanns sådana – därtill biskop, riksdagsman och Akademiledamot. Personer i den ställningen kan kläcka ur sig vilka dumheter som helst, som sedan upprepas som djupsinniga sanningar av generation efter generation.

Numera underkänner forskare Tegnérs ”analys”, och pekar istället på invandringens betydelse för folkökningen, och indirekt också för skapandet av välståndet. Visserligen är Sverige ett stort utvandrarland under några decennier mellan 1880 och 1920, då närmare 20 procent av landets befolkning söker lyckan och försörjningsmöjligheter någon annanstans, främst i USA. Men sett under hela perioden från säg slutet av 1700-talet fram till våra dagar är Sverige ett invandrarland. Kan vara bra för ”nationellt sinnade” personer att hålla i minnet.

Att Sverige dessutom blev ett demokratiskt land, präglat av en anda av samförstånd, saklighet, kompromiss och tolerans beror i hög grad på folkbildningstraditionen.

De framväxande folkrörelserna i slutet av 1800-talet, nykterhets-, frikyrko-, och arbetarrörelsen skapar sina egna institutioner för att förkovra sina medlemmar. Redan 1902 skapades den första studiecirkel av Oscar Olsson, känd som Olsson med skägget, godtemplare och socialdemokratisk riksdagsman. Och den 16 november 1912, för exakt 100 år sedan, bildades Arbetarnas Bildningsförbund, ABF.

Förutom att arbetare behövde skolas i mötesteknik, fanns det ett starkt kunskapsbehov för att kunna hävda sig i samhällsdebatten, i en tid då skolan var odemokratiskt uppbyggd och uteslöt de flesta arbetande människor. Det fanns också en tanke om att människor växer genom bildning. Redan hos Olsson med skägget betonades deltagarnas aktiva medverkan i kunskapsprocessen. Det var kunskap ”av folket och genom folket”, som utgick från övertygelsen om att kunskap är makt.

Studiecirkeln får sitt genombrott åren under och strax efter andra världskriget, för att kulminera på 60- och 70-talet. Många av ABF:s satsningar kom att inkorporeras i samhällets allmänna verksamhet, folkbiblioteken uppgick i de kommunala, den mycket utbredda musikverksamheten kom att bilda stommen i den kommunala musikskolan.

Till en början dominerades ABF:s verksamhet av föredrag, sedan blev studiecirklarna den största delen. Numera lever åter föredragen ett vitalt liv, medan cirkelverksamheten för en allt mer tynande tillvaro. Rent allmänt kan man lugnt säga att ABF i likhet med andra studieförbund befinner sig i en tilltagande kris.

Det är illa, med en borgerlig politik som slår sönder enhetsskolan, och överlåter allt mer av kulturen till marknadskrafterna, behövs det starka motkrafter. Lägg därtill populärkulturens invasion – med tanke på dess osannolikt fördummande verkan, som förespråkar ohämmad individualism och konsumtionshysteri, är det svårt att inte förfalla åt konspirationsteorier.

När ABF skapades för 100 år sedan sågs det som arbetarrörelsens tredje gren, vid sidan om den politiska och fackliga. Den tanken är så gott som död nu, men det är dags att blåsa liv i den igen. 100 år är ingen ålder för en kulturkämpe – och kampen fortsätter.