Antirasistisk show med glitter och glamour

TEATER
B.U.S - Brun utan sol

Regissör: Josette Bushell-Mingo
Av & med: Vivian Cardinal, Gladys del Pilar, Fransesca Quartey, Kayode Shekoni, Blossom Tainton
Riksteatern
Hullsta Gård, Sollefteå, fredag kväll

Fem kvinnor på scen. Det som förenar är att de är ”bruna utan sol”. Men räcker det verkligen med samma hudfärg, som är en annan än majoritetssamhällets, för at kunna uttrycka något gemensamt, och är det inte rent av en eftergift åt rasistiska stereotyper?

Det gör det dessvärre. De fem kvinnorna delar en gemensam erfarenhet av rasistiska trakasserier och ett strukturellt förtryck, i deras fall handlar det dessutom om dubbla bördor, att vara svart och kvinna.

Till saken hör att fyra av de fem är födda i Sverige.

Nu går föreställningen bortom enbart att vara en berättelse om rasism. Idén är enkel, de fem kvinnorna berättar om sina liv, genom att bjuda på skärvor av minnen, små fragment av sina upplevelser genom livet. Det genomgående temat är växande, hur de fem går från ungdomens osäkerhet och strävan efter likformighet till de mogna kvinnornas bejakande av sig själv och stolthet över att vara den man är. Den sammanhållande faktorn är relationen till föräldrarna, de starka, kämpande mödrarna, och de oftast inte lika starka, och framför allt inte lika närvarande fäderna.

Sättet att berätta är högst personligt, och i sammanhanget trots allt ganska okonventionellt. De kallar det för ”kabaré”, men egentligen är det mer av en show. Det är mycket glitter och glamour, massor med musik och dans. Sångnumren sitter perfekt, alla fem är skickliga vokalister, och med en härlig känsla för lek med musikaliska schabloner.

Koreografin är tyvärr tråkigt discoschlager betonad, och dansnumren blir en smula monotona.

Fransesca Quartey glänser med sitt skådespeleri, de andra kompenserar mycket med personlig inlevelse och ett eget tilltal.

De rasistiska episoderna tar ofrånkomligen en stor plats, att bli ifrågasatt, och rent av utstött, sätter djupa spår i en människas själ.

Showandet tillåts aldrig ta överhanden, det är underhållning med underliggande allvar, och balansen är väl avvägd.

Det går inte särskilt mycket på djupet, men vad säger att det måste göra det? Varje människa har rätt till sin egen berättelse, och sin självklara rätt att berätta den på sitt sätt. Och det antirasistiska budskapet ska uttryckas med alla medel.

”Det här är ditt land/Det här är mitt land/../Landet, det tillhör dej och mej”. Så är det.

Cirkus med BUS i drömmarnas värld

Kramfors hade fint teaterfrämmande då BUS, Barnens underjordiska scen, från Stockholm gästspelade på Babelsberg med två föreställningar på lördag och söndag. Pjäsen som man spelade hette ”Mors och fars cirkusföreställning”, vilket var en smula missvisande, då betydligt fler familjemedlemmar än så var inblandade, dessutom en barnflicka – som egentligen var en clown.

Här var ingenting vad det syntes vara vid första ögonblicket. Barnen och deras föräldrar hälsades välkomna i foajén av Farfar själv, som sa inte ett ord vare sig då eller senare, men det går alldeles utmärkt att kommunicera också på andra sätt, inte minst med barn.

Sedan kommer de in i lokalen där familjen ligger och sover bland väskor och koffertar. När de vaknar är det dags för en cirkusföreställning, om det nu inte var så att de egentligen fortsatte att sova, och det var barnen som drogs in i deras drömvärld.

Föreställningen bygger på interaktivitet, både barnen och de vuxna är hela tiden medagerande, de får klä ut sig, och det är alltid lika roligt, och deltar sedan i de olika cirkusnumren, ja, i själva verket skulle några nummer inte ens kunna bli av utan deras medverkan. Och barn brukar tycka att cirkus är roligt. Deras föräldrar också.

Teatergruppens spel bygger på en form av organiserat kaos, där varje skådespelare har sin egen roll, som i sin tur triggar igång någon annan. Charlie Klingströms anarkistiska Farfar gör som han vill, och dyker upp överallt, sekunderad av Eva Bygrens Franseska som också är ständigt närvarande och pådrivande. Mor, spelad av Kramforsbekanta Petra-Eleonora Näslund, försöker hålla ihop familjen och föreställningen, och få någon ordning på det som sker, utan att lyckas särskilt bra med det, men desto bättre med rollen. Robert Crosioes Far vill så mycket fast det går oftast inte särskilt bra. En sann komisk talang. Och så Apan, allas vän, men på sitt eget obstinata sätt, fint gestaltad av Mathias Hülphers.

Cirkusföreställningen kulminerar i ett kak- och saft kalas. Sedan kan vi återvända till verkligheten. Eller om det var till drömmarnas värld.