Onödigt laotiskt mumbo-jumbo

Engelsmannen Colin Cotterill roade sina läsare med hejdlöst komiska skrönor från ett Laos efter kommunisternas maktövertagande i romanen ”Den motvillige kommunisten”. Nu kommer det en efterföljare ”Trettiotre tänder” (övers: Helena Prytz, Bra böcker).

Vi är fortfarande i ett tämligen kaotiskt Laos, där det råder brist på det mesta, utom möjligen rigida och uppblåsta partipampar. Och det är samme blide läkare doktor Siri som är huvudperson, flankerad av sina trogna medarbetare och pålitliga vänner från den tidigare romanen.

Än en gång ställs han inför ett komplicerat kriminalfall, som han givetvis löser till slut, tacka vare sitt mod, sin intelligens, förslagenhet och sociala förmåga.
Cotterill är som bäst när han genom doktor Siris stilla humor gisslar inkompetens, byråkrati, och doktrinär stupiditet. Han är inte heller främmande för att slå åt alla håll. Det blir till exempel ganska dråpligt med en amerikansk delegation som letar i Laos efter stupade soldater som officiellt aldrig har varit i Laos.

Tyvärr tycks inte författaren lita fullt ut på sitt ämne, och han kryddar berättelsen med tämligen långsökta och fullständigt onödiga historier om andar och magiska krafter. Det som var ett diskret och välanpassat litet inslag i den förra romanen tar nu över helt och hållet, och dessvärre inte till bokens fördel.

Årets arbetarkommun

Svenskt Näringsliv har publicerat sin kommunranking över företagsklimatet för 2011. Med anledning därav bjuder jag på en favorit i repris från 2006:

Årets ranking från Svenskt Näringsliv av företagsklimatet i svenska kommuner har kommit. Och som vanligt kan några, oftast borgerligt styrda, kommuner sträcka på sig och förnöjt konstatera att nu har vi bevisat det igen.. Andra får lov att anlägga en allvarlig min och lova krafttag och nya prioriteringar, och gärna lägga in en tvivlande kommentar, att våra egna undersökningar visar att företagare i vår kommun minsann är nöjda, men oppositionen protesterar vilt och kräver krafttag och nya prioriteringar… Bland de i mitten får man ta vara på de glädjeämnen som till äventyrs kan finnas. I min egen kommun jublar man över avancemanget på hela 20 placeringar och plats nummer 226 på listan, vilket av oklar anledning anses vara en stor framgång. Konsulter uttalar sig myndigt och tidningarna kommenterar.

För dem av oss som fortfarande vägrar att blint tro på den nya guden Tillväxt och dess profet Företagsamhet infinner sig frågan varför rankar ingen arbetarklimatet i vårt land. Någon, LO är väl den organisation som ligger närmast till hands, borde naturligtvis genomföra en motsvarande undersökning. Det är bara att kopiera Svenskt Näringslivs beprövade modell, och man kan rent av utgå från deras definition, låt gå i en något modifierad form, där lokalt arbetarklimat är detsamma som: summan av de attityder, regler, institutioner och kunskaper som möter arbetaren i vardagen. Sedan hämtar man data från SCB, till exempel: lönenivå, antal nyanställningar, nivån på arbetarskydd, grad av medbestämmande. Det går säkert att formulera fler parametrar.

Och så enkätundersökningen, där vi efterfrågar attityder till arbetare: allmänhetens, medias, kommunalpolitikernas, kommunaltjänstemännens och skolans. Det kanske finns fler. Sedan har vi kommunens service till arbetare, regler och byråkrati, infrastruktur, och den måhända känsligaste frågan av alla – tillgången på kompetent företagsledning. Det sistnämnda är enkelt att kvantifiera, har chefer hög lön och generösa fallskärmar duger högst sannolikt ingenting till. Slutligen hämtar vi in sammanfattande omdömen om arbetarklimatet i respektive kommun, väger in de olika faktorerna, det finns säkert kompetent folk inom LO som vet precis hur man gör, och så är det klart.

Alla Sveriges 290 kommuner rangordnade efter arbetarklimat, kommunalpolitikerna uttalar sig, massmedia rapporterar, ledarsidor kommenterar. En årligen återkommande undersökning som skulle kunna få oanade konsekvenser för samhällsklimatet i Sverige. Men det kräver mer än en reklamkampanj om vem som byggde landet. Det måste också finnas mod och vilja att formulera framtidsvisioner och ambition att bestämma dagordningen.

Annars kommer någon annan att göra det. Precis som hittills.

S och V i Kramfors för jämlikhet – mot rasism

Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet höll möten på torget i Kramfors i ett kyligt väder. Röda fanor vajade överallt, och det hölls eldiga tal med udden riktad mot regeringens politik.

- Ett annat Sverige är möjligt, Christina Höj Larsen, riksdagskvinna från V.
- Vi vill ha ett samhälle där vi hjälps åt, sa Rainor Melander från Kramfors arbetarkommun.

Förstamajfirandet i Kramfors inleddes av Vänsterpartiet. Korta anförande varvades med musik av det lokala bandet ”Broder Tukt”. Huvudtalare var Christina Höj Larsen från Härnösand. Hon angrep utförsäkringarna, och talade mycket om den tilltagande främlingsfientligheten i Sverige. Partiets Kramforsordförande Thomas Lundberg talade mest om behovet av jämlikhet. Jon Björkman gjorde en historisk koppling mellan Ådalen 31, de nyligen inträffade upproren i arabvärlden och vikten av att stärka folkets makt över hela världen.

Socialdemokraterna tågade som vanligt från Folkets Park med Ådalens Blåsorkester och Ytterlännes Paradorkester i spetsen, tät följda av den mäktiga fanborgen. ”Internationalen” och ”Arbetets söner” spelades. Huvudparollen var ”Jämlikhet och utveckling”.

Inledningsanförandet hölls av arbetarkommunens ordförande Thomas Näsholm. Därefter höll Rainor Melander tal. Han talade om solidaritet och demokratisk socialism. Han angrep kraftfullt Sverigedemokraternas främlingsfientlighet och rasism. Dessutom ställde han krav på bättre trygghetssystem, en aktiv arbetsmarknadspolitik och större möjligheter till ett livslång lärande. Samtidigt sa han ett bestämt nej till kommersiella intressen i välfärden.

Peter Hedberg från SSU avslutade med ett tal vars huvudbudskap var att förnyelse inte innebär att vrida politiken åt höger.

Jobben först på S-möte i Sollefteå

Socialdemokraterna i Sollefteå firade Första maj med ett traditionellt demonstrationståg från Lillängets skola. Sollefteå Hornmusikkår och Ytterlännes Paradorkester medverkade. Det bistra vädret gjorde att många var tacksamma att mötet hölls inne på Hullsta gård, där det bjöds på kaffe och macka vid dukade bord.

Här som på andra håll var huvudparollen ”Jämlikhet och utveckling”. Mötet inleddes med tre korta appeller, som hölls av Lennart Örnblad från IF Metalls S-förening, Teresia Leifsdotter från SSU, och LO-Ångermanlands ordförande Ulrika Karlsson.
Örnblad angrep media, regeringen och Sverigedemokraterna, Leifsdotter talade mest om den höga ungdomsarbetslösheten, medan Karlsson var mycket bekymrad för EU:s ökade inblandning i lönebildningen, som enligt henne hotar den svenska modellen.

Huvudanförandet hölls av Susanne Eberstein, socialdemokratisk riksdagskvinna från Sundsvall.
- Landet slits sönder, började hon sitt tal med. Och fortsatte:
- Det går bra för Sverige, men bara för de välbeställda.

Hon ansåg att valförlusten berodde på att Socialdemokraterna inte har varit tillräckligt tydliga och övertygande i sin politik. Nu gällde det att inte slarva och formulera klara politiska mål. Det viktigaste var jobben, socialdemokraternas politik var full sysselsättning, hon tvekade inte att kalla det ”arbetslinjen”, inte heller att använda uttrycket ”det ska löna sig att arbeta”, som annars länge har förknippats med Moderaterna.

Susanne Eberstein framhöll också två andra viktiga satsningar från Socialdemokraternas sida, nämligen ungdomarna, och infrastruktur och utbildning. Hon ironiserade mycket över de gångna vintrarnas tågkaos.

Mötet avslutades med musikunderhållning av Emil Assergård.

Valborg firades på många platser i Kramfors

Det kyliga vädret skrämde inte Kramforsborna från att fira Valborg. Det tändes majbrasor på många håll runt om i kommunen. Vårens ankomst hälsades med underhållning på flera ställen med körsång och trubadur, korv och annat gott grillades och spred härliga dofter vida omkring och det anordnades lekar för både stora och små. För många ungdomsföreningar är Valborg ett tillfälle att få in lite extrainkomster till verksamheten.

På flera platser hölls det inspirerade tal till vårens och ljusets ära.

Traditionsenligt är Valborg en helg då det skjuts fyrverkerier, och fantasifulla mönster syntes överallt uppe på den blygrå himlen. Eldarnas mäktiga lågor lyste upp kvällen länge när skymningen föll.

Veckan från hyllan 15

Rysslands premiärminister Vladimir Putin har varit på blixtvisit i Sverige. Han träffade Fredrik Reinfeldt och de två statsmännen samtalade om samarbete, handel och mänskliga rättigheter. Arbetsfördelningen var enkel, Reinfeldt talade om samarbete och handel, Putin om mänskliga rättigheter.

Kommentarerna efteråt präglades av förvirring. Ryssland är inte lätt att förstå sig på, och har aldrig varit det. Nu kan det vara än svårare, med ett samhälle som utmärks av rövarkapitalism, autokrati och chauvinism.

Bästa sättet att begripa vad som egentligen händer hos den stora grannen i öst tycks vara den metod som den ryske författaren Vladimir Sorokin använder i sin roman "I det heliga Rysslands tjänst" - att gå till det förflutna och extrapolera det till nutiden.

Sorokin har med framgång metoden i flera romaner. Här bjuder jag på en recension av "I det heliga Rysslands tjänst", och som bonus med anledning av Första maj också en recension av en annan av hans romaner, "Is".

I det heliga Rysslands tjänst
Vladimir Sorokin
Övers. Ben Hellman
Norstedts

Den säregne ryssen Vladimir Sorokin är en författare som däremot intar en ytterst kritisk inställning till sitt land och dess historia. Hans senaste roman är en dystopi som utspelar sig år 2027. Ryssland är en stormakt som kontrollerar all energitillgång, hela tillverkningsindustrin i världen är förlagd till Kina, och mot Västeuropa har det byggts en Mur, samtidigt som alla ryssar har "frivilligt" bränt sina utrikespass på ett offentligt bål i Moskva. I Ryssland råder en högteknologisk feodalism, landet styrs av Härskaren, allt är underkastat Statens bästa, det finns en adel, och ett flertal olika korporationer. Kontrollen utövas genom en säkerhetstjänst som kallas för "opritjniker".
För den som inte är tillräckligt insatt i rysk historia kan jag berätta att opritjniker var Ivan den förskräckliges dödsskvadroner, och "opritjina" är i Ryssland synonymt med skräckvälde.
Vi får följa en högt uppsatt opritjnik under en dag av yrkesutövning, bokens originaltitel är "En opritjniks dag", i ett landskap som är en märklig blandning av science fiction och traditionell rysk lantlig idyll. Det blir till en orgie i våld, översitteri, korruption, fifflarmentalitet och ett bisarrt manligt kamratskap. Definitivt barnförbjudet.
Det är en högst deprimerande bild av tendenser i dagens Ryssland. Sorokin har också en kritisk attityd till sitt lands förflutna och en djupt pessimistisk syn dess framtid. Alla tidsperspektiven hänger naturligtvis ihop.
Pessimismen kan tyckas vara alltför långt driven, det finns ingen som helst öppning i handlingen, och det blir till slut till en svaghet i en annars mycket stark roman.

En rysk författare som för den avantgardistiska traditionen vidare är den kontroversielle Vladimir Sorokin. Hans senaste roman "Is" (Norstedts; övers. Ben Hellman) berättar historien om en märklig sekt i Moskva som kidnappar blonda och blåögda och slår dem i bröstet med en mycket speciell isslägga för att se om "deras hjärta börjar tala". De som överlever upptas i brödraskapet som ser sig själva som de enda levande medan resten är levande lik. Vi får följa sektens historia bakåt i tiden och sedan fram till vår tid i det postkommunistiska Ryssland. Vi färdas genom en brutal och hänsynslös värld, där "de levande" skyr inga som helst medel för att förverkliga sina apokalyptiska mål.
Det här är naturligtvis en bild av modern rysk historia, fantastiskt återgiven. Men det är lika mycket en berättelse om makt, som härskar oinskränkt över människorna genom olika skepnader, politiska och ekonomiska.
Sorokins berättarstil skulle jag vilja kalla för "accelererande" - han börjar försiktigt, mycket knapphändigt, som liknar mest enkla scenanvisningar, för att alltmer ta fart med fantasi och fabuleringsförmåga, med mycket humor och fantastiska dialoger.

Första maj, första maj..

Veckans viktigaste händelse är utan tvekan 1 maj. Vad kan vara mer glädjerikt och värt att fira än de arbetande människornas egen helg? Inte helgon, kungar, eller stolta nationer, utan den som arbetar.
Första maj!