Kollektiv teater om gatubarnens verklighet

My life

Manus och regi: Kajsa Dahlström och Peroy Kirchner, tillsammans med ensemblen

På scen: Mary Muthoni, Tvuphena Achieng, Dennis Kimatu, Milcah Namaba, Vincent Mwangi och Jackson Obura

Teatern är en sällsynt lämplig konstform för gestaltning och medvetandegörande på kollektiv nivå. Det finns till och med långt utvecklade teorier kring detta, framför allt i brasilianaren Paulo Freires frigörelsepedagogik, tätt knuten till olika former av gatuteater.

Svenska Globteatern arbetar delvis i samma anda sedan 1970. Under ett besök i Nairobi samlade teatern in 150 berättelser från kenyanska barn, och fram växte ett manus om livet som gatubarn i den gigantiska slumförorten Dandora. Efter audition valdes ut sex skådespelare i åldrarna 11-24 år, alla med egna erfarenheter av livet på gatan och i slummen, och ensemblen gav sig iväg på världsturné.

Just nu spelar man i Västernorrland, och på måndag och tisdag gavs det föreställningar i Kramfors för skolorna och allmänheten.

Handlingen är enkel: tre systrar bor med en alkoholiserad far. När de inte kan betala hyra - hur nu någon kan begära betalning för dessa ruckel i plåt och kartong, utan sanitära faciliteter – vräks de och hamnar på gatan. Här möter de två pojkar, överlevnadskonstnärer som genom företagsamhet, list och lurendrejeri drar sig fram i det hårda gatulivet.

Det är en värld av hunger, droger, övergrepp och kriminalitet. Mitt i det mörka eländet finns det ändå stunder av glädje, gemenskap och framtidstro som lyser upp tillvaron. Men våldet tar hela tiden överhanden, det är ständigt närvarande, och skruvas alltmer upp i en ohejdbar spiral. Det slutar i en oundviklig katastrof, publiken får först bevittna en brutal våldtäkt – fattiga kvinnor är mycket mer utsatta – och sedan hamnar hela sällskapet i fängelse, genom framtvingade bekännelser och förfalskade åldersintyg.

Korruptionen regerar, och är i mångt och mycket roten till all ondska. Föreställningen flyr undan hopplöshet och resignation med hjälp av sagans musikaliska magi. Skådespelarna dansar samtidigt som de skanderar ”Korruptionen är slut, rättvisan segrar”. Som det borde bli.

Det är en hård värld som skildras, och allt som utspelar sig på scenen är hårt, högljutt och hänsynslöst. De unga skådespelarna agerar väl, med starkt utspel utan att spela över, och med den egna erfarenhetens självklara äkthet, samtidigt som spelglädjen är påtaglig.

Starkt budskap, men också riktigt hygglig teater.

En gatupojkes hårda liv

ROMAN
Säg Alex, bara Alex
Monica Zak
Opal

”Kan man byta liv?” För gatupojken Alex i Tegucigalpas slum liksom för de andra gatubarnen är det en fråga som bokstavligen talat gäller allt i deras tillvaro. De är oftast övergivna av sina fattiga föräldrar, utlämnade på nåd och onåd åt hunger, våld, droger, kriminalitet och polisbrutalitet. Gatorna regeras av gäng och lejda mördare. De flesta gatubarn är analfabeter. Mer än hälften av gatubarnen säljer sex någon gång. Våldtäkter och trafficking är en del av vardagen. Den stora faran heter AIDS.

Gatubarnens liv är en mardröm, och orsaken stavas fattigdom.

Men mitt i mardrömmen finns det drömmar också. De djärvaste ger sig iväg till USA, väl medvetna om att få klarar sig ända fram. Men för de flesta är drömmen bara ett vanligt liv, familj, ett fast jobb, egen bostad.
Monica Zak skildrar rakt och osentimentalt gatubarnens universum, både det fysiska och det mentala. Det är en eländig värld, men som finns strax intill rikedom och överflöd, ruiner och plåtskjul är granne med shoppingcentra, flotta bilar och välbärgade villakvarter.

Gatubarnen är människor av kött och blod, och den stora styrkan i Zaks roman är hennes förmåga att visa hur det mitt i fattigdom, elände och hopplöshet också finns en oerhörda själslig styrka, en vilja att kämpa vidare och förändra.

Det finns också vänskap, solidaritet och inte minst kärlek. En annan värld är möjlig, och jo, ”man kan byta liv”. Här förenas äkta humanism med ett löfte om radikala politiska förändringar.

”Säg Alex, bara Alex” är del tre i Monica Zaks bokserie om gatupojken Alex i Tegucigalpas slum. Alex är en verklig person, som dock heter något annat i verkligheten.