Musikalisk resa med Titanic

Det är 100 år sedan Titanic sjönk. Det är världshistoriens mest omtalade fartygsolycka, och berättelserna om Titanic lever kvar. Så gör också musiken som fartygsorkestern spelade. Bilden av orkestern som oklanderligt klädd spelar ända till slutet är mycket suggestiv och fylld av symbolik. Filmen ”Titanic” gav Kaprifol Salongsorkester, med medlemmar från hela Ådalen, idén om ett särskilt Titanicprogram.


På fredag kväll framfördes det på Medeltidscentrum i Styresholm.

Föreställningen består av två avdelningar. I den första förflyttas publiken med fantasins och musikens hjälp till det lyxiga förstaklassdäcket. Det musikaliska framträdandet varvades med fascinerande berättelser om fartyget och dess rika och excentriska passagerare. Musiken som spelas är direkt hämtad från de originalnoter från White Star Line som finns bevarade. Det är Pomp and Circumstance, Tjajkovskij, Offenbach, men också den tidens populärmusik, framför allt ragtime.

Efter pausen får vi lov att kliva ner några våningar där tredje klassen håller till. Orkestern har nu bytt till från frack till mer lantlig utstyrsel. Och musiken är irländsk folkmusik. Visserligen har man ingen kunskap om vilken slags musik spelades i på tredjeklassdäck, men det ligger nära till hands att tro att det var folkmusik. Och det som Salongsorkester spelar är garanterat tidstypiskt musik från Irland på 10-talet.

Den irländska blandningen av sentimentalitet, upprorsanda och vild glädje är tilltalande, det svänger bra, och publiken hänger med.

Tidigare har Salongsorkestern framträtt på Postmuseet i Stockholm, där man land annat fick tillfälle att hälsa på den sista överlevande från Titanic, Millvina Dean. Just nu arbetar man på att få en inbjudan till det nya Titanic-museet i Belfast.

Mot undergången

Åren kring förra sekelskiftet präglas av en exempellös utvecklingsoptimism. Framstegen inom vetenskap och teknik gav skjuts åt en nästan blind övertygelse att mänskligheten var på väg att träda in i Förnuftets tidsålder. Historien var en rätlinjig process som förde oss ständigt mot nya högre nivåer. Lyckoriket var runt hörnet, det mänskliga snillet skulle tämja naturens krafter, bota sjukdomar, lösa samhällsproblem till allas belåtenhet, göra krig överflödiga.

Det var i den andan som världens största passagerarfartyg Titanic byggdes. Båten var ett under av den tidens ingenjörsvetenskap, den var ”osänkbar”, och väldig på alla sätt. Det var knappast en tillfällighet att fartygets inredning gick huvudsakligen i jugendstil.

Jugend är det tyska ordet för ungdom, och stilen var ett samlingsbegrepp för riktningar inom konst och arkitektur som ville bryta med de klassiska estetiska värderingarna, och som namnet antyder skapa något ungdomligt och helt nytt.
I många länder kallades stilen för art nouveau – ny konst, i Spanien och Ryssland kort och gott ”modernism”, i Storbritannien Liberty style – den fria stilen, och inom Habsburgmonarkin för secession – utbrytning.

När Titanic lämnar Southampton den 10 april 1912 på sin jungfruresa med destination New York finns det 2207 människor ombord, men livbåtar för 1178 personer. Båten var ju osänkbar, och det förvånande är egentligen att det fanns några livbåtar alls.
Resten är historia, när jättefartyget stöter ihop med isberget den 14 april, sjunker på några timmar under natten, orkestern som spelar in i det sista, det fruktansvärt stora antalet offer, chocken som följer nyheten om förlisningen, legenderna efteråt.

Titanic-katastrofen är som ett antikt drama där uppgivna gudar låter de dåraktiga människornas öde obevekligt gå i fullbordan. Hybris, förhävelsen, övermodet, leder alltid ofelbart till straff och vedergällning av den hämnande rättvisegudinnan Nemesis.

Titanic har fått stå som symbol för framstegsoptimismens undergång. Det finns onekligen en stark poetisk övertalningskraft i den bilden. Men det är naturligtvis en efterhandskonstruktion. Titanic får på sin höjd utvecklingstanken att krackelera, innan den begravs i gyttjan i första världskrigets skyttegravar två år senare.