En sensommarvecka i Saxnäs. Det är obeskrivligt vackert, även om jag är ganska bortskämd med vackra vyer hemifrån tar detta fjällandskap andan ur mig. Jag bor i annexet till en ståtlig villa i Medelhavsstil, byggd på 1940-talet av en excentrisk konstnär. Passar förvånansvärt väl in i miljön, södern vita marmor skär sig inte det minsta med nordens gnejs, granit och gran.
Saxnäs ligger i södra Lappland, i Vilhelmina kommun. Här bor knappt 150 personer, med de omgivande byarna blir det runt 300.
Ändå finns här en skola upp till högstadiet. Dessutom en förskola med det poetiska namnet ”Rävlyan”.
Fågelvägen är det inte mer än fem mil till norska gränsen. Det förvånar inte med alla norskregistrerade bilar. Inte heller en och annan tysk. Men var kommer alla italienare ifrån? Jag får förklaringen av en ortsbo: italienarna är i Saxnäs för ripjakten. Jakten går till så att man med helikopter lokaliserar riporna, skrämmer upp dem, och där står överklassitalienare, klädda i senaste jaktmodeutstyrsel, med riktiga super-dupergevär, och har skjutbana i denna exotiska miljö.
Jag har absolut ingenting emot jakt, men det här liknar mer en massaker.
Infödingarna är inte heller så förtjusta, ”De skjuter av allt, det blir inget kvar till oss”, men tar tacksamt emot intäkterna som de långväga gästerna innebär. Turismen är ortens huvudnäring. Samtidigt är bygdens stora lockelse just den vilda och orörda naturen, fjällens fria vidder. Det finns inga förutsättningar för massturism.
Fjällgården i byn är till salu – ”igen” säger alla, med ett spydigt leende. Stället ligger majestätiskt ödsligt i väntan på köpare.
Saxnäs kyrka, med stående panel och tak av tjärat trä ligger inte långt därifrån. Kyrkogården är en spegling av samhället, liten, naturskön, familjärt intim. Som i livet, så ock i döden.
Saxnäsgården är en märkligt överdimensionerad hybrid som rymmer förutom hotellet också ett servicehus och en distriktsköterskemottagning. Jag äter där ett par gånger, i en restaurang med hänförande utsikt mot fjällen. Gott och prisvärt.
Hjärtat i samhället är Lanthandeln. Den åtnjuter dessutom en viss berömmelse då den var med i julkalendern 1984, under namnet ”Oskars Koopra”. Här kan man köpa allt, mat, kläder, pappersvaror, båtar, fyrhjulingar, bilar. Alla är vänliga och hjälpsamma. Butiken är ombud för Systembolaget, apoteket, posten och Svenska Spel. Systemvarorna levereras två gånger i veckan, onsdagar och fredagar – det gäller att beställa i tid.
Jag går långa promenader i omgivningarna. Ser många stugor men få människor. Förutom turism och offentlig sektor finns inte så mycket här. Lite slöjdtillverkning, fiskrökeri, ett stort bussgarage. Så lär det nog förbli.
Vad jag inte förstår är varför inga driftiga entreprenörer inom till exempel it vill flytta hit. Finns det verkligen inga som är naturintresserade, gillar jakt och fiske, utan vill alla bara sitta på ett hippt café i storstan med en latte?
Men det kanske är så att det härskar flockmentalitet och likriktning inom medelklassen, individualisering och valfrihet gäller först när det kommer till att sno åt sig skattesubventioner för att få städat hemma.
