Festivalen från yttre rymden i Sollefteå

Årets upplaga av Hörlursfestivalen har flyttat in på en ny adress. I år höll festivalen till i Cupolen, nere vid älven i Sollefteå. Byggnaden var en gång i tidernas dunkel tänkt som ett stjärnplanetarium, och även om den numera har helt andra funktioner, så finns den yttre formen kvar.


Och naturligtvis finns den symboliska kopplingen, mellan ett rymdlab och LAB-gallery, som Nathalie Fougeras ”transdisciplinär plattform” heter. Det är inte heller svårt att föreställa sig hur signaler skickas ut i cyberrymden, vilket på sätt och vis är hela idén med Hörlursfestivalen.

Också invändigt är det en spännande och synnerligen lämplig lokal. Ett välvt innertak, vräkigt bekväma fåtöljer till publiken, och storslagna möjligheter att visa film på stor duk och använda projektioner, det är faktiskt lite Cosmonova-känsla där inne.

Det är som att vara innesluten i en egen liten bubbla, där kontakten med yttervärlden upprätthålls genom komplicerad teknik. Fast ändå inte. Vi befinner oss i själva verket vägg i vägg med en campingreception och en servering. På andra sidan älven firas Barnens dag. Så nog är Hörlursfestivalen fast förankrad i den lokala myllan.

Genom möjligheten till att visa bild i storformat kommer fler sinnen till användning, och hela upplevelsen förhöjs. På en duk projiceras festivalens chatt i realtid. Människor från hela världen kommenterar det som sker, utbyter åsikter, eller bara helt enkelt meddelar att de är närvarande. Man har faktiskt mycket stor behållning av att läsa dessa oupphörliga rader.

En indisk poet läser upp sina dikter direkt från Calcutta, det handlar om kärlek och storstadsliv, och man kan höra bruset från gatan i bakgrunden. På filmduken visas en film från T-banan i Paris i en fascinerande gråskala. Samtidigt dunkar elektronmusik oavbrutet i lurarna. Det uppstår onekligen mycket spännande möten mellan ljud och bild.

Det är mycket teknik inblandad, även om Björn Eriksson, en av eldsjälarna bakom festivalen, är noga med att påpeka att det är genomgående en mycket lättåtkomlig teknik för så gott som alla.

Och det är trots allt just tekniken som gör hela denna upplevelse möjlig.

Hörlursfestivalen kopplar ihop och förenar det lokala med det globala, Sollefteå med världen.

Fortsätt med det.

Hela världen i hörlurarna

Nathalie Fougeras håller till på LAB Gallery i centrala Sollefteå. Där har hon sin ateljé, och där ägnar hon sig åt "interdisciplinära experiment" med installationer, performance och ljud. Bland annat. Inte minst ljud i olika former intar en central plats.

På lördag hölls där för andra året i rad Hörlursfestivalen. Det är en kulturform som första gången såg dagens ljus, eller möjligen hörde dagens ljud, i Paris år 1998. Enkelt uttryckt, om det nu låter sig göras, handlar det om att en rad personer uppträder på olika platser, uppträdanden är live on line, och det går att lyssna på dem i hörlurar var man än befinner sig. I årets festival deltog 26 artister från Stockholm, Berlin, London, Bryssel, Buenos Aires, Malmö, New York, Toronto, Trondheim och sist men inte minst Sollefteå. Bland artisterna märktes TK-bekante Freke Räihä.

- Vi bygger broar mellan det lokala och det internationella, säger Nathalie Fougeras.

Också uttrycksformerna för Hörlursfestivalen är gränsöverskridande. På programmet fanns musik, poesi, sång och naturligtvis ljudkonst i olika former.

Det slutar inte där. Nathalie berättar att vid överföring av musik, streaming, uppstår en liten fördröjningseffekt, och den fördröjningen tar hon vara på och bearbetar vidare. Inte minst spännande blir det med diverse ekoljud som uppstår. Själva ljudöverföringen blir också gränsöverskridande.

Tekniken är naturligtvis viktig, och här har Nathalie fått mycket hjälp av sin sambo Björn Eriksson, som också han arbetar mycket med experimentell musik.

Årets festival pågick i tolv timmar, en kraftig minskning jämfört med förra året som var uppe i 24 timmar. Det var dock alldeles för arbetskrävande och därför bestämde man att skära ner.

Ambitionen är att hålla festivalen varje år. Det ska vara på sommaren, eftersom man då kan ha aktiviteter utomhus. Jag undrar hur de reagerar i storstäderna på en sådan festival i en liten stad i norra Sverige.

- De vet ändå inte var det ligger, säger Nathalie Fougeras.

Det går precis lika bra i lilla Sollefteå som i vilken storstad som helst.

- Storleken spelar ingen roll, enda skillnaden är att i en storstad skulle vi få större publik, säger Nathalie.

Och vilken respons har hon fått hittills i Sollefteå på sin verksamhet? Nathalie rycker på axlarna:

- Jag experimenterar och undersöker, det handlar inte om respons.