Angående den föreslagna angiverilagen så är det ett fenomen som dessvärre inte är helt främmande i min familj. Jag har skrivit om det i berättelsen "Angiveriet", som ingår i boken "Familjebilder". Och som alla säkert förstår är alla eventuella likheter mellan dagens Sverige och gårdagens kommunistiska Polen helt och hållet avsiktliga.
ANGIVERIET
"Det går numera inte en dag utan att man får reda på nya teknologier för övervakning och registrering av medborgare. Häpnadsväckande tekniska prylar som inte bara kan följa vad man gör vid datorn, utan också vad man säger, och till vem, vilka böcker man läser, vad man handlade till middag igår, var man tog sin senaste promenad. Det finns avancerad teknik för ansiktsigenkänning och för att kunna läsa vår e-post, och det används oavsett om det är demokrati eller diktatur, eller något däremellan.
Storebror ser dig, jo jo.
Det öppnar onekligen skrämmande perspektiv. Men utifrån familjehistoriens smärtsamma annaler känner jag till att det inte alltid krävs spjutspetsteknologi och sofistikerad utrustning för att myndigheter ska kunna hålla noggrann koll på medborgarnas göranden och låtanden. Det kan räcka med betydligt enklare tillvägagångssätt.
Något som min far fick bittert erfara.
Efter att ha doktorerat fick pappa bara en deltidstjänst hemma i Warszawa. Därför var han tvungen att skaffa några extraknäck. Ett av dem var vid Lantbrukshögskolan i Olsztyn. Den heter på tyska Allenstein, ligger i det som fortfarande kallas för Ostpreussen, och är belägen vid Mazury, Masuriska sjöarna. Det är kanske det populäraste området för sommarsemester i Polen.
Och tack vare extraknäcket i Olsztyn hade pappa gratis tillgång till Lantbrukshögskolans semesteranläggning vid en av sjöarna. Det var en fantastisk förmån, och vi tillbringade flera somrar där. Det var på den tiden då solen alltid sken under semestern.
På den tiden fanns det också vid varje företag, myndighet och institution en partiorganisation, givetvis av det enda partiet, som ju hade en ”ledande roll” i samhället. Den godkände alla viktigare beslut, om den inte rent av beslutade själv. Högsta hönset vid varje partiorganisation, självaste tuppen skulle man kunna säga, var dess förste sekreterare.
Givetvis fanns det också en partiorganisation vid Jordbrukshögskolan i Olsztyn, och den hade så klart sin förste sekreterare. Han hette S. och var en utomordentligt sympatisk person. Varje gång vi var på väg att semestra där utanför Olsztyn hälsade vi på honom, privat, i hans lägenhet. Jag minns att han var mycket snäll mot oss barn, och bjöd alltid på hemlagad lemonad. Den smakade ovanligt gott.
Pappa och S. vecklade alltid in sig i livliga politiska diskussioner. Det var ingen hemlighet att pappa var visserligen en lojal partimedlem men samtidigt starkt kritisk till åtskilligt av partiets politik, och hans besvikelse efter vad han upplevde som sveket av löften från Oktober 1956 tilltog alltmer.
Det var ganska tydligt att också S. delade mycket av hans kritik, även om han var noga med att inte uttrycka sig lika direkt som pappa, han var trots allt en högt uppsatt partifunktionär, på lokalplanet en av de högsta, så om pappa var öppet revisionistisk och rak på sak, var S:s kritik mycket mer inlindad, med antydningar och anspelningar. Däremot hade han sällan problem med att instämma i pappas, ofta svidande, kritik av partilinjen, även om han gärna ville släta över, mildra, förklara bort, bagatellisera, och hans tro på möjligheter till förändring var påtagligt större.
Hur som helst var det tydligt att han var självständig, orädd och inopportun. Deras diskussioner var mycket livliga och hettade ofta till. Jag älskade att lyssna, och hoppades att snart kunna delta själv och komma med lika kloka som kontroversiella synpunkter och dräpande repliker.
En sommar när vi där, och som vanligt hälsade på hos S. hade pappa tidigare under året varit på en studieresa med en grupp studenter i Danmark. Nu diskuterade han med S. den skandinaviska socialdemokratin och välfärdsstaten, de kallade den för ”den svenska modellen”.
Pappa uttryckte en viss beundran för de nordiska länderna, ansåg att de hade uppnått imponerande resultat inom en del områden, men han var ändå ganska skeptisk och pekade på systemets begränsningar, det var trots allt ett kapitalistiskt samhälle.
Inte desto mindre förespråkade han närmare kontakter med väst i allmänhet, och den skandinaviska socialdemokratin i synnerhet, han använde med förkärlek frasen ”bygga broar”.
Mitt i samtalet ringde det på dörren, det var grannen från lägenheten bredvid, han ville låna någonting, jag kan för mitt liv inte minnas om det var ägg eller mjöl. Det var inte ovanligt på den tiden, grannsämjan var nära och tätt.
Alla presenterades för varandra, och grannen drogs snabbt in i diskussionen. Man var rörande överens om att öppnare gränser skulle vara något positivt, inte minst var det viktigt att unga människor gavs större möjligheter att resa till väst, få nya intryck, vidare perspektiv och fördjupad förståelse för olika samhällsmodeller. Det skulle gynna utvecklingen i Polen, framför allt stimulera ekonomin.
Dessutom var man övertygad om att en större öppenhet, mer frihet, skulle snarare motverka att människor strävade att lämna Polen, ”glömde att åka hem”, som det sarkastiskt hette på den tiden.
Det var mycket ”bygga broar” under det samtalet.
Sedan vidtog några veckors härligt sommarlov i det masuriska semesterparadiset.
Det var ungefär i samma veva som Partiet kom på att samhällsproblem och folkligt missnöje kan lösas på det klassiska sättet, nämligen genom att skylla på judarna. Nu gick det trots allt inte för sig att kalla saker vid dess rätta namn, om inte annat så hade partiet självt en historia av att beskyllas för ”judebolsjevism”, så istället tog man till diverse kreativa omskrivningar. Kampen fördes minsann mot sionism, kosmopolitism, femtekolonnare, dubbla lojaliteter, ja, kärt barn har många namn.
”Man kan bara ha ett fosterland”, ”Sionister till Siam”, så där höll det på.
Personer med fel ursprung avskedades från sina arbeten, studenter relegerades från studier, de som var medlemmar i partiet uteslöts.
Vid partimötet då pappa skulle uteslutas hade en diger anklagelseakt förberetts. De kunde ändå inte bara utesluta folk för att de hade fötts av fel föräldrar.
En av anklagelsepunkterna var redogörelse för ett samtal vid en ”privat sammankomst” i Olsztyn då pappa påstods ha uttalat sig i mycket positiva ordalag om samhällssystemet i väst och propagerat för en övergång till kapitalism.
Han försvarade sig tappert, men det hade han ingenting för. Han var ändå omåttligt stolt över att uteslutningen inte röstades genom enhälligt, som det annars alltid var fallet. En röstade emot, tre avstod. Det var något alldeles oerhört.
Men alla angivelser sved. Och den som sved mest var från den ”privata sammankomsten” i Olsztyn. Det var ett sådant monumentalt svek! De hade alltid samtalat helt öppenhjärtigt, i fullt förtroende. Att det kunde föras vidare, och i synnerhet på det sättet, till den adressen, och i det uppenbara syftet, var fullständigt otänkbart. Och ändå hade han gjort det! Hans besvikelse med S. visste inga gränser.
Han kände väldigt starkt för att konfrontera S. tala om för honom vad han ansåg om hans nedriga beteende, men stoltheten höll honom tillbaka. I alla fall i några dagar, sedan brast det för honom, han ringde upp S. och utan några inledande artighetsfraser skällde ut honom efter noter.
Bitterhetens kalk flödade över.
Det var tyst i luren en kort stund, och sedan sa S. i ett staccato: ”Det- var-inte-jag!” Han svor på allt som var honom heligt, på sina barns liv, att det inte var han. ”Snälla, du måste tro mig, jag hade ingenting med det att göra. Ingenting! Jag är ingen tjallare, jag skulle aldrig nedlåta mig till något sådant. Du är för helvete min vän!”
”Om du bara visste hur många av mina vänner, så kallade vänner, som har gladeligen tjallat på mig”. Pappa lät inte ens bitter, bara uppgiven.
”Ja, jag vet. Hela den där hetskampanjen är totalt vidrig. Men jag har inte befattat mig med de där dumheterna. Här hos oss har det knappt förekommit. Jag har kunnat, om inte stoppa det det helt, så i alla fall bromsa det ordentligt. Och du, ge inte upp, det kommer bättre tider”.
S. talade med engagemang och värme i rösten.
”Ge mig ett par dagar”, nu lät han hotfullt olycksbådande, ”ska jag luska lite i det här. Jag har mina kontakter. Vi ska ta reda på vem det där svinet var. Även om jag redan har mina aningar.”
Pappa försökte tala om för S. att det inte behövdes, att det inte spelade någon roll, vem det var hade ingen betydelse, men han stod på sig. ”Jag ska nita den jäveln!”
Han ringde tillbaka efter några dagar. ”Det var det jag visste, det var den jävla grannen”, berättade han.
Den gynnaren skulle bara låna ett ägg, eller om det var lite mjöl, och passade på att extraknäcka som angivare.
S. konfronterade honom, att han nekade inte till någonting, försökte inte slingra sig, utan erkände utan omsvep. Ja, han samarbetade med säkerhetsorganen. Det var sporadiskt, och hade börjat för länge sedan, redan på 50-talet. Hans farbror, hans fars tvillingbror, blev kvar i England efter kriget och bedrev där ”reaktionär verksamhet”, vilket ledde till en del obehag för hans familj i Polen.
Han själv ville åka på stipendium till England, och sedan fick hans son chansen att studera utomlands...”Tjänster och gentjänster”, konstaterade han torrt. Han verkade inte det minsta ångerfull. ”Hade inte jag gjort det, hade någon annan gjort det istället”.
Han till och med tillskrev sig en smula ädelmod: ”Jag försökte alltid att släta över i alla mina rapporter.”
Han var uppriktigt förvånad över S:s oförsonliga upprördhet.
För pappas del gjorde det varken till eller från. Han avskedades också från sitt arbete, och kände sig så småningom tvungen att emigrera.
Men S:s oskuld och rakryggade uppträdande gav honom i alla fall tillbaka tron på mänskligheten. Och återupprättade till en del partiets anseende.
Det var viktigt för honom. Också en obesvarad kärlek kan vara nog så äkta."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar