Mallorca är värt en resa

 

Mallorca har länge varit ett favoritresmål för många, inte minst svenskar. Nu ifrågasätter allt fler öbor massturismen. Intäkterna från turismen i all ära, men det finns många baksidor också. Skenande bostadspriser, bilköer, fyllefester, miljöförstöring och hårt tryck på naturresurser. Egentligen är klagomålen föga förvånande, märkligt att de dröjde så länge.

Massturism har alltid avogsidor. Samtidigt vore det en stor förlust om allt resande till denna fascinerande ö skulle upphöra. Lagom är bäst? Och ön har så mycket mer att erbjuda än bara sol och bad.

Det var här det började. Den 22 april 1955 gick det första charterflyget från Stockholm till Palma de Mallorca. Resan kostade en tusenlapp, vilket motsvarar 15 000 i dagens penningvärde, och det blev fyra mellanlandningar innan man nådde slutmålet. Dessutom tvingades man övernatta i Marseille eftersom flygplanet saknade tillstånd för nattflygning.

Än idag utgör Mallorca en synonym för svenskt charterresande, och den baleariska ön har till och fått ett eget smeknamn, ”Mallis”, med en klang som förenar kärleksfull längtan med nedlåtande hån.

Men bortom playorna, familjehotellen, ungdomsfyllorna och grisfesterna har Mallorca en spännande kulturhistoria.

Byn Valldemossa på öns nordvästra kust är väl värt ett besök. Med en smått dramatisk omgivning med höga berg och djupa dalar, smala slingrande gränder, gammaldags charmiga stenhus, utstrålar byn något av genuin sydeuropeisk, Medelhavsaktig atmosfär från det förflutna.

Framför allt har byn vunnit världsberömmelse genom ett vinterbesök här 1838-39 av kärleksparet George Sand och Frédéric Chopin. De hade två syften med sin resa. Dels vill man komma ifrån det illvilliga förtalet som florerade i Parissocieteten med en intensitet som var sällsynt till och med för denna skvallermetropol.

George Sand, som egentligen hette Aurore Dudevant, var visserligen sin tids okrönta skandaldrottning. Frånskild, ensamstående mor, som förkastade samtidens könsrollskonventioner, klädda sig i manskläder, rökte cigaretter, och tog sig älskare efter behag. Hon var därtill en flitig författare av starkt samhällskritiska romaner, hon var vid sidan av Victor Hugo den mest lästa författaren i Frankrike och i sina romaner tog hon fasta på kontroversiella ämnen som sexualitet, incest och relationer mellan människor över olika samhällsklasser.

Hennes relation med den betydligt yngre kompositören och pianisten blev livligt avhandlat av elaka tungor som det förvisso inte rådde någon brist på i Paris. Den sjukligen, känslige och tämligen konventionelle Chopin tog mycket illa vid sig, och önskade att dra sig undan sladdertackornas hätskhet.

Tanken var dessutom att Medelhavets värme och den hälsosamma havsluften skulle ha en välgörande effekt på Chopins tuberkulos och den reumatism som Sands son Maurices led av.

Det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. Hela resan kan inte beskrivas som något annat än fiasko. 

Det årets vinter var ovanligt kylig, regnigt och blåsig, vilket hade rakt motsatt effekt på sjuklingarna än den avsedda.

Vistelsen på Mallorca började illa från första stund. Det var svårt att hitta ett boende, och det första stället där de kom att stanna, med det olycksbådande namnet Vindarnas hus, visade sig snabbt vara totalt olämpligt när Chopin drabbades av luftrörskatarr. Hyresvärden fick panik då han insåg att den klene utlänningen bar på tbc, och han vräkte sällskapet utan vidare diskussioner.

Lyckligtvis lyckades man snart hyra en cell med tre rum i det gamla kartusianklostret i Valldemossa. Men också här var vädret fortfarande lika ogynnsamt.

George Sand betraktades som en främmande fågel av Mallorcaborna, som blev än mer chockade av hennes frigjorda stil än moralisterna i Paris. Många visade även öppet rädsla för den lungsiktige Chopin. Dessutom gick de inte ens i kyrkan på söndagarna!

Sand gav igen med råge i sin roman ”En vinter på Mallorca” som utkom 1842. Där beskriver hon öborna som inskränkta, giriga, tjuvaktiga och missunnsamma.

Kvar efter det udda parets fyra månader långa vistelse i Valldemossa finns ett litet museum där man bland annat kan beskåda Chopins piano. Här komponerade han det kända ”Regndroppspreludiet”, ett antal andra preludier, en ballad i F-dur, två polonäser, en mazurka och två nocturner.

Den historien är välkänd. Mindre känd är Robert Graves många år på Mallorca. Graves såg sig själv främst som poet, men han skrev romaner också, och är mest bekant för den breda publiken för sina böcker om den romerska kejsaren Claudius, och som blev omåttligt populära som tv-serien Jag, Claudius.

Graves blev mycket illa sårad i första världskriget i slaget vid Somme 1916. Han led av posttraumatisk stressyndrom och plågades svårt av sviterna av sina skador. 1929, efter ett tips från Gertrude Stein, flyttade Graves till Mallorca. Han köpte ett hus i byn Deiá, en och en halv mil norr om Valldemossa.

Med undantag för åren 1936-46, då han höll sig undan från det spanska inbördeskriget och senare världskriget, kom han att bo i Deiá fram till sin död 1985. Många celebriteter gästade hans hem, bland annat Picasso, Garcia Marquez, och en rad kända skådespelare.

Huset och trädgården är numera ett museum.

Så visst är Mallorca värt en resa. Även en charterresa.