Vit terror skärskådad

 

I bödlarnas fotspår
Aapo Roselius.
Leopard förlag, 2009

Idag är det årsdagen av Gustaf Mannerheims intåg i Helsingfors 1918. Det markerar slutet på inbördeskriget i Finland. De vita med stöd av tyska elitförband hade segrat. Nu började segraren att skipa sin rättvisa. Resultatet blev den största slakten i Nordens historia. Den finska överklassens "frihet" och "demokrati" hade ett högt pris.

Inga krig är så blodiga som inbördeskrig, och river upp så djupa sår i ett samhälles kollektiva minne.

Det tog mer än hundra år efter republikanen Lincoln och inbördeskriget innan en republikan, det var Reagan, kunde vinna majoritet i den amerikanska Södern. När socialdemokraten Mauno Koivisto blev Finlands president 1982, fick han mängder av brev och telegram från äldre personer som skrev att det var först nu som de kunde känna sig som fullvärdiga medborgare i sitt eget land.

Finska inbördeskriget 1918 intar en särställning i nordisk historia. Själva benämningen har än idag en ideologiskt särskiljande funktion i Finland. Säger man ”frihetskrig” är man höger, ”klasskrig” säger vänstern, ”inbördeskrig” är för mitten. (Det sistnämnda är också en form av neutralt namn och används därför här.)

Det finska inbördeskriget var också sällsynt blodigt. 36 000 människor fick sätta livet till, vilket är långt fler än vid nazistockupationen av Norge och Danmark. Det anmärkningsvärda med den siffran är att bara en liten del, en fjärdedel (drygt) utgörs av stupade i strid. 1 600 avrättades av de röda gardena, närmare 10 000 föll offer för vitgardisternas arkebuseringar, och omkring 13 000 röda dog i fångläger av sjukdomar och umbäranden. Var tionde rödgardist blev avrättad, var tionde vit deltog i slakten.

Siffrorna talar sitt tydliga språk.

Aapo Roselius gör i sin bok en systematisk undersökning av just den vita terrorn.

Han tecknar först en utmärkt bakgrund till inbördeskriget, och sätter in det i ett större internationellt sammanhang. Undersökningen genomförs med stor vetenskaplig stringens, och den lämnar inga tvivel om att den vita terrorn var en integrerad del av den vita arméns krigsföring, och ett viktigt inslag i det borgerliga Finlands uppgörelse med arbetarrörelsen.

Avrättningarna upphörde inte med krigsslutet, tvärtom tilltar den vita terrorn i styrka i olika ”rensningsaktioner”.

Roselius påvisar övertygande att avrättningarna saknade helt och hållet juridisk grund. Ingen – säger ingen! – blev någonsin straffad för sin delaktighet i dödandet. Det officiella Finland teg konsekvent om den vita slakten under inbördeskriget. Det är först på senare år som sanningen lyfts fram i offentligheten.

Roselius bok är ett värdefullt bidrag till inbördeskrigets historieskrivning. Hans berättelse om den vita terrorn är på samma gång en form av upprättelse av offren och en kraftfull varningssignal.