Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

fredag 29 juli 2022

Osannolikt nonsens i en tidning som aldrig ska komma ut

 

Idag är det Benito Mussolinis födelsedag. Ingenting jag tänker fira, snarare vill jag hylla att han dödades. Men dog han verkligen? Umberto Eco har som vanligt svaret:

Upplaga Noll
Umberto Eco
Övers: Barbro Andersson
Brombergs



Umberto Eco var en kul kille, med hjärtat på rätta stället och en överdådig fantasi. I sin senaste roman har han lämnat historiens dunkla labyrinter, och ger sig oförskräckt in i nutiden. Eller till om framtiden.

En obskyr figur samlar ihop en mindre grupp journalister, losers – det är inte bara i lilla Sverige som anglicismerna duggar tätt – men med grandiosa publicistiska drömmar för ett nytt tidningsprojekt.

Det är synnerligen nydanande, man ska inte publiceras gårdagens nyheter, inte dagens, nej det är morgondagens nyheter som gäller! De ska skriva om sådant som ännu inte har hänt.

Upplägget innehåller långt fler fullständigt groteska inslag, här ska inte avslöjas allt, men man förstår att Eco hade hjärtligt roligt när han hittade på allt. Och hela idén är tillräckligt bisarr för att kunna vara sann.

Ytterligare knorr är förstås att det är meningen att tidningen aldrig ska komma ut. Vilket de stackars journalistproletärerna inte har en aning om.

Fast egentligen handlar hela projektet om att gynna Kommendörens – gissa vem det kan vara? – medieimperium genom lite lagom portioner av förtäckta hot, insinuationer och smutskastning av hans faktiska och potentiella fiender; ”det idag för att bemöta en anklagelse inte är nödvändigt att bevisa motsatsen, det räcker med att svartmåla den som anklagar.” Verkar det bekant?

Medan de misslyckade journalisterna bökar i nyhetsvärldens undervegetation, kommer en av dem en fascinerande historia på spåret, Mussolini dödades visst inte av partisanerna den där dagen i april 1945! Konspirationsteorier är Ecos favorittema, och han utvecklar det med bravur, utan att den här gången trycka ner läsaren med sin överväldigande lärdom.

Teorierna är förstås osannolikt nonsens, men som det nästan alltid är fallet med konspirationsreorier  kan dess olika beståndsdelar mycket väl vara sanna. Att det fanns hemliga antikommunistiska strukturer i Italien och andra delar av Västeuropa efter andra världskriget är numera välkänt. Samarbetet mellan högerextremister, underrättelsetjänster, maffian och delar av det politiska etablissemanget är inte längre någon hemlighet.

Umberto Eco har skrivit en underhållande roman, men med en underliggande allvarligt och nog så deprimerande budskap. Italien har förvandlats till en respektabel skurkstat, med ”auktoriserarad korruption, maffiabossar invalda i parlamentet, skattesmitare i regeringen, och i fängelset sitter bara albanska hönstjuvar.”

Sverige nästa?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar