Mendele Mojcher Sforim, Sholem Aleichem och Isaak Leib Peretz, det är jiddischlitteraturens heliga treenighet. Ingen plats för kvinnliga författare, inte därför att de inte fanns utan helt enkelt därför att de är förbigångna och bortglömda i litteraturhistorien (och inte bara inom litteraturen!). Utraderade, marginaliserade, förminskade, det gäller fortfarande för kvinnor i litteraturen, och kvinnliga jiddischförfattare är inget undantag. Men nu finns det äntligen en feministisk litteraturhistoria över jiddischpoesin.
Det är den polska litteraturvetaren Joanna Liseks ”Kol isze – glos kobiet w poezji jidysz (od
XVI w. do 1939 r.) (Kol isze - kvinnors röster i jiddischpoesin (från
1500-talet till 1939). Boken är ett monumentalt verk i tegelstensformat på
drygt 700 sidor, och med en bibliografi som kan ta andan ur den flitigaste
forskare.
Även om kvinnornas jiddischpoesi utvecklas till en del
parallellt med den kvinnliga poesin i världen, finns det en avgörande skillnad.
Lisek kallar den för ”trippel-marginalisering”, de kvinnliga jiddischpoeterna
tillhör en minoritet, förtryckt och diskriminerad, de är kvinnor i en
patriarkal samhällsstruktur och de skriver på ett föraktat språk med låg
status.
/../
Ungefär samtidigt som ”Kol isze” publiceras i Polen ”Moja
dzika koza” (Min vilda get), ännu en tegelsten med en antologi över inte mindre
än 50 kvinnliga jiddischpoeter. Dessutom tre så kallade tchines – en sorts
individuella tillägg till traditionella böner av anonyma författare.
Titeln alluderar på geten som en viktig symbol inom judisk
kultur, och som representerar det judiska folket. Det vilda syftar på den
otämjda energi som präglar så mycket av kvinnors jiddischpoesi.
Läs hela texten i Dixikon.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar