Idag är det Michel Houellebecq födelsedag. Jag tillhör förvisso inte hans fanclub, men en duktig och kontroversiell författare är han utan tvekan. Nedan ett par recensioner:
Underkastelse
Michel Houellebecq
Översättning: Kristoffer Leandoer
Bonniers
Michel Houellebecq är en lika framgångsrik som kontroversiell författare. Hans författarskap befinner sig ständigt mitt i samhällsdebattens korsdrag, och han räds inte att ta upp känsliga ämnen, som prostitution, sexturism och religion, på ett utmanande sätt. Och man får ett bestämt intryck av att hans ofta provocerande uttalanden är uttryck för en genuin övertygelse och inte bara ett PR-trick.
Ideologiskt står han på en stadig reaktionär grund, även om en del uppfattar hans skoningslösa kritik av kapitalismens krämarmentalitet som tränger in i och ödelägger alla mänskliga relationer som ”radikal”, eller rent av ”marxistisk”.
I likhet med de reaktionära kretsarna i västvärlden har Houellebecq länge uttryckt sig kritiskt om islam. I romanen Plattform är islamkritiken explicit, och i en intervju har författaren sagt att islam är den dummaste religionen av alla.
I Houellebecqs senaste, och kanske mest skandalomsusade roman hittills, har islam en central roll.
Men någonting tycks ha hänt, och även om meningarna är delade, anser jag att man kan utan vidare konstatera att gossen Ruda har bytt front.
Romanens handling utspelar sig år 2022, och det är upp till var och en att bestämma om man tycker att det är en utopi eller en dystopi. Själv tvekar jag inte att det är det sistnämnda.
Det är presidentval i Frankrike. Houellebecqs skidring av den demokratiska processen riktigt dryper av förakt, även om han ofrånkomligen har sina poänger. Ideologisk nivellering och det växandet gapet mellan folket och den styrande eliten är inga litterära fiktioner. Och det franska samhälle som han beskriver befinner sig i ett tillstånd av tilltagande förfall, med våld som ständigt blossar upp i de segregerade förorterna, det liknar allt mer ett inbördeskrig, som i all välmening tigs ihjäl av media.
Inför utsikten att Nationella frontens Marine Le Pen kan ta hem segern, NF är landets i särklass största parti, stöder den moderata vänstern, läs Socialistpartiet, Det Muslimska broderskapets kandidat Mohammed Ben Abbes, och plötsligt står Frankrike där med en muslimsk president. Och snart får han också den moderata högerns, läs gaullisternas, förtroende.
Det som sker är inte ett dugg våldsamt, inte på något sätt drastiskt eller dramatiskt. Tvärtom, allt är lugnt, stilla och fredligt. Samhällsutvecklingen kan snabbt notera flera framgångar. Kriminaliteten sjunker kraftigt, arbetslösheten minskar ordentligt, framför allt tack vare att kvinnorna försvinner från arbetsmarknaden. Barnbidraget höjs kraftigt, men på villkor att mammorna slutar lönearbeta. Helt enkelt en form av vårdnadsbidrag.
En lång rad reformer, som ofta bygger på frivillighet, hur än skenbar den i själva verket är, förändrar långsamt Frankrike. Som det verkar till mångas belåtenhet, åtminstone männens. Det förblir oklart om Houellebecq anser att det också gynnar kvinnorna eller om han inte bryr sig.
Det kanske mest skrämmande med ”Underkastelsen” är romanens trovärdighet. Inte bara för att Houellebecq skriver flyhänt och suggestivt, men framför allt därför att han övertygande pekar på de många gemensamma tankebanorna som finns hos islamismen och den konservativa, företrädesvis kristna, högern i västvärlden.
Men Houellebecq vill mer än så min sin roman. Han skildrar ett samhälle där demokratin, individualismen med den romantiska kärleken, sekulariseringen, och för all del också den fria marknaden, har förlorat sitt berättigande. Religionen är tillbaka eftersom människor behöver andlighet, hierarkisk (=patriarkal) ordning och kollektiv framtidstro. Katolicismen, för att inte tala om annan kristendom, är överspelad, och bara islam kan uppfylla denna vision.
Skrämmande. Och läsvärt.
Kartan och landskapet
Michel Houellebecq
Övers: Cecilia Franklin
Bonniers, 2011
De flesta tycker nog att det inte står rätt till i världen. Det kan uttryckas på många olika sätt, och från flera olika synvinklar. Den skandalomsusade franske författaren Michel Houellebecq har en mycket vass blick för världens och människornas ofullkomlighet.
Hans senaste hjälte är en konstnär vid namn Jed Martin, inte utan begåvning, men ganska måttlig, precis som i allt annat. Men han ställer aldrig ut, umgås inte i kotterierna, säger inte mycket vid då sällsynta tillfällen då han träffar människor, vilket tillsammans skänker honom en aura av mysticism.
Av en slump blir han ”upptäckt”. Det är hans retuscherade fotografier av Michelinkartor som blir uppmärksammade. En förfalskad avbildning av verkligheten blir en jättesuccé. Fast framgången beror förstås mest på Michelins finansiella muskler och mediala inflytande. Och på en marknad där valfriheten är en chimär då alla potentiella köpare bevakar ängsligt varandra för att inte missa något ”fynd”, blir lätt en framgångsvåg till en veritabel tsunami.
I takt med att astronomiska belopp flyter in på kontot ökar hans ensamhet och oförmåga att känslomässigt knyta an till någon människa, vare sig hans döende far eller en möjlig kärlek till en underbar kvinna.
Efter genombrottet skapar Jed en serie realistiska målningar av ”vanliga” människor, men som av verkligheten förvandlas till totalt orealistiska avbildningar av människor som är högst ovanliga.
Romanen kulminerar i ett framtidsscenario, där alla har flyttat ut på landet, i Frankrike finns det inte längre vare sig någon industri eller ens tjänstesektor, utan landet lever, precis som resten av Västeuropa, på överklassturism från Kina, Indien och Ryssland.
Det är svidande civilisationskritik, och Houellebecq är kompromisslöst knivskarp. Han kryddar också med att driva med Internet, där det finns mycket information men ingen kunskap, genom att citera långa passager ur Wikipedia, vilket har lett till anklagelser om plagiat.
Han drar också in sitt eget förfall, ja till och med död, in i handlingen, men det känns mest som om han koketterade. Annars är det mest problematiska draget hos Houellebecq hans misantropi och cynism, mycket av civilisationskritiken drunknar där.
Men för en gångs skull lämnar han en möjlig positiv öppning. Och den som står för den är William Morris, den engelske författaren, konstnären och politikern som drömde om en vacker värld där människor förenade handens och tankens arbete.
När en cyniker som Houellebecq vågar släppa in lite ljus i mörkret finns det ännu hopp.
Michel Houellebecq
Övers: Cecilia Franklin
Bonniers, 2011
De flesta tycker nog att det inte står rätt till i världen. Det kan uttryckas på många olika sätt, och från flera olika synvinklar. Den skandalomsusade franske författaren Michel Houellebecq har en mycket vass blick för världens och människornas ofullkomlighet.
Hans senaste hjälte är en konstnär vid namn Jed Martin, inte utan begåvning, men ganska måttlig, precis som i allt annat. Men han ställer aldrig ut, umgås inte i kotterierna, säger inte mycket vid då sällsynta tillfällen då han träffar människor, vilket tillsammans skänker honom en aura av mysticism.
Av en slump blir han ”upptäckt”. Det är hans retuscherade fotografier av Michelinkartor som blir uppmärksammade. En förfalskad avbildning av verkligheten blir en jättesuccé. Fast framgången beror förstås mest på Michelins finansiella muskler och mediala inflytande. Och på en marknad där valfriheten är en chimär då alla potentiella köpare bevakar ängsligt varandra för att inte missa något ”fynd”, blir lätt en framgångsvåg till en veritabel tsunami.
I takt med att astronomiska belopp flyter in på kontot ökar hans ensamhet och oförmåga att känslomässigt knyta an till någon människa, vare sig hans döende far eller en möjlig kärlek till en underbar kvinna.
Efter genombrottet skapar Jed en serie realistiska målningar av ”vanliga” människor, men som av verkligheten förvandlas till totalt orealistiska avbildningar av människor som är högst ovanliga.
Romanen kulminerar i ett framtidsscenario, där alla har flyttat ut på landet, i Frankrike finns det inte längre vare sig någon industri eller ens tjänstesektor, utan landet lever, precis som resten av Västeuropa, på överklassturism från Kina, Indien och Ryssland.
Det är svidande civilisationskritik, och Houellebecq är kompromisslöst knivskarp. Han kryddar också med att driva med Internet, där det finns mycket information men ingen kunskap, genom att citera långa passager ur Wikipedia, vilket har lett till anklagelser om plagiat.
Han drar också in sitt eget förfall, ja till och med död, in i handlingen, men det känns mest som om han koketterade. Annars är det mest problematiska draget hos Houellebecq hans misantropi och cynism, mycket av civilisationskritiken drunknar där.
Men för en gångs skull lämnar han en möjlig positiv öppning. Och den som står för den är William Morris, den engelske författaren, konstnären och politikern som drömde om en vacker värld där människor förenade handens och tankens arbete.
När en cyniker som Houellebecq vågar släppa in lite ljus i mörkret finns det ännu hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar