Texten är skriven i samband med regeringsbildningen efter valet 2018, men gäller lika mycket regeringsbildningen nu, eller vilken annan politisk aktivitet som helst.
Det förhandlas om en ny regering i Sverige. Partiledare träffar riksdagens talman, de träffar varandra, det skickas e-post och sms, samtal förs på olika nivåer inom partierna. Och allt detta sker i hemlighet
Ingen politiker yttrar mer än några fullkomliga trivialiteter och de vanliga intetsägande flosklerna så länge något av intresse pågår. Det senaste är, enligt SVT, att det är ”fortfarande knäpptyst från Löfven om regeringsbildningen”.
Experter och gemene man spekulerar och gissar hejvilt utifrån det lilla som politikerna nådigt låter meddela.
Det är inte annorlunda på lokalplanet. I Kramfors ”briserade en bomb” när valets två förlorare i S och M hade snackat ihop sig i en historiskt ohelig allians. Givetvis i hemlighet, samtalen var så hemliga att inte ens M:s kompisar i L visste om dem, trots att deras enda mandat var direkt avgörande för att kunna bilda majoritet.
Och när L hoppade av från en konstellation som inte ens fanns, förvandlades den uppseendeväckande bomben till en skrattretande blindgångare.
Nu har nya förhandlingar inletts, men föga förvånande är det ”locket på”.
Sådant hysch-hysch förekommer lite varstans i landets kommuner och regioner.
Så vitt jag kan se har ingen ställt frågan: varför allt detta hemlighetsmakeri? Vad är det man döljer och för vem?
Den sistnämnda frågan är enklast att besvara. De som hålls i okunnighet är folket, det som all makt i Sverige sägs utgå från. Det är väljarna, som ju ska representeras av sina folkvalda.
Är man orolig att det vore ohälsosamt för det enkla folket att beskåda hur deras representanter schackrar bort sina principer och dumpar sina heliga löften?
Eller drar man sig att tvätta sin smutsiga byk offentligt just för att det är så smutsigt? Kanske handlar det inte alls om principer och löften utan är bara ett småskuret och småaktigt köpslående om taburetter, feta arvoden och lönsamma förmåner.
Varför skulle det annars behöva ske i lönndom, inför lyckta dörrar, utan insyn från den allmänhet som förhandlarna SKA företräda?
Alla förhandlingar borde bedrivas inför öppen ridå, där alla som är intresserade ska kunna ta del av argumenten, buden, erbjudanden, förslagen och kompromisserna. Demos, folket, har rätt till insyn i den demokratiska processen – i annat fall är den helt enkelt inte demokratisk.
En sådan öppenhet möjliggör en genuin och levande dialog mellan representanter och de representerade. Det öppnar också för – hemska tanke! – att ansvar kan utkrävas för det som faktiskt har sagts och gjorts.
Den som har rent mjöl i påsen har ingenting att dölja. Så vad har de i påsen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar